Gamla hotellet - arkitektfantasi

Från järnvägsstationen ser man ner över stan. Vi vandrar vidare därifrån mot Lilla torget och på vår vänstra sida ligger först stadshotellet, uppförd av byggmästare Carl Karlander efter stadsingenjör S E Bengtssons ritningar. Det stod färdigt för invigning den 5 augusti 1911. På samma plats låg förr det gamla trähotellet, en produkt av arkitektfantasi med krusidulliga torn och altaner. Man kan lätt föreställa sig de charmiga interiörerna med kanapéer och soffor i 1800-talsrokoko och parken med slingrande gångar mellan skuggande trädgrupper, som inbjöd till promenader för svärmande par, festvåningen med röda yllegardiner och förgyllda väggspeglar och angränsande kabinett där borgarna satt kring rykande toddar och spelade vira och balsalen för soaréer, konserter och baler.

Fortsätter man förbi hotellet är man snart på Lilla torget, som förr hette Fredriksplan. Varför detta kungliga namn? När Jonas Alströmer sin verksamhet i Alingsås 1723 behövde han ekonomiskt stöd, och fick det också av landets förmögna bruks- och industriägare och adelsmän. Även dåvarande kungen, Fredrik I, stödde Alströmers verksamhet på så sätt att han förvärvade ett antal lotter, aktier säger vi i dag, för ett värde av 100 daler styck. Som en gest av tacksamhet och artighet kallade Alströmer hela det öppna område, som i dag utgör torget och museiparken, för Fredriksplan och den gata, som gick fram till platsen, fick naturligtvis heta Plangatan.

Linné imponerad
Linné skriver i sin Västgötaresa 1746 om besöket i Alingsås. Han är imponerad av det febrila verksamheten i alla verkstäder och sjunger Jonas Alströmers lov. På sin vandring i sta´n kommer han också till materialmagasinet, ett stort stenhus under vilkens botten var en varm källare. Det stora stenhuset Linné berättar om är i dag museum och sta´ns äldsta hus, byggt 1731. Under Jonas Alströmers och hans söners tid användes det som lagerlokal för de produkter, som kom från verkstäderna och för alla råvaror som ull, lin, färgämnen och andra kemilkalier, vilka var nödvändiga för verksamheten. Det gamla magasinet med sina gula grovrappade väggar ligger som en vacker gammal möbel i museiparkens grönska, oåtkomlig för alla saneringsvågor.

För mindre än hundra år sedan hade man mejeri i det gamla magasinet och många alingsåsbor kan ännu minnas, hur man här hämtade mjölk och grädde under första världskrigets tid. I den stora kastanjen intill huset hade mejeriägare Brattberg, berättas det, ordnat sittplatser, där han varma sommarkvällar njöt av friden och lugnet i trädkronornas skugga.

Lillån i annan fåra

Lilla torget var ända tills 1700-talets mitt sankt och vattensjukt. Lillån eller Gärdska ström, som vattendraget också kallas, gick i svängar och slingor snett över nuvarande torget. Söder om torget låg Stockslycke bys ägor. Någon gång efter seklets mitt stensatte man åns kanter och ändrades också åns lopp till det sätt som det fortfarande har.

Lilla torget har inte varit sta´ns avrättingsplats, sådana makabra skådespel förlades nedanför Härsberget. Spöpålen däremot hade sin plats vid grinden till Stenhusgården i museiparkens sydvästra hörn och lär ha varit flitigt använd under 1700-talet. Men det är inte sådana hemska tilldragelser man förbinder med Lilla torget utan det brokiga liv, som utspelades under marknadsdagarna för inte så länge sedan. Torget kallades också Trätorget därför att all försäljning av träskor, laggade kärl och ballbomöbler pågick här, när det var marknad och torgdag. Två originella handelsmän, August Andersson och Aron Kopp, exponerade hela sitt lager av träskor och laggkärl när det var torgdagar, och under stort gemyt och skämt provade intresserade bönder passande träskor.

Vacker 1800-talsgård

Om vi vandrar runt kvarteret Tygvävaren, där Götabanken nu ligger, har vi Nattséns gamla garverigård intill åkröken. Den byggdes vid 1700-talets slut men har förändrats vid flera tillfällen och frmstår idag som en av sta´ns vackraste 1800-talsgårdar. Den första ägaren, Anders Nattsén, var en av de fem kollegor som 1801 bildade sta´ns karduansämbete, vars ålderman han var i 12 år.

I samma kvarter har det gamla kronhäktet legat liksom brandkårens sprutbod, där man förvarade slangar, sprutor, läderhinkar och svabbar.

Vi vandrar över till Stora torget och passerar då Lillån där man förr brukade vattna hästarna, köra ner vagnarna och göra ren vagnshjulen. När götaartillersisterna på sin marsch upp till Tånga hed rastade sina hästar och gjorde halt för vila för beväringarna på Stora och Lilla torget, var det en händelse och ett välkommet avbrott i den lilla idylliska trästa´ns lugna och kanske litet enformiga liv. Nyheten "knekta har kommit" spreds snabbt bland unga och gamla och alla ville till torget för att se på ståten.

Torg med charm

Stora torgets östra sida upptages av två vackra 1800-talshus, som sammanbundits med ytterligre ett mindre tillkommit i sen tid. Jag tror få svenska städer i dag har ett torg, som undgått varuhusarkitekturens förfärligheter. Stora torget i Alingsås har fortfarande kvar charmen och trivsamheten hos ett gammalt torg med kullersten, salustånd, där försäljare hukar under sina tak av randig markisväv, ett gammalt rådhus i rosa med vita pilastrar och fönster och gulmålade trähus längs torgets ena långsida. Och mitt i all denna grannlåt står stadens store son Jonas Alströmer staty, skulpterad av göteborgskonstären John Börjesson 1905. I dag fylls torget av våra blänkande plåtvidunder till bilar, som nästan gömmer den gamle Jonas. Kanske kan man finna en lugnare och värdigare inramning genom att placera honom i museiparken.

Låt oss vandra vidare och ner mot Lillån igen och följa Norra Strömgatan västerut till den vita bron över ån. Här låg förr en fantasiskapelse av trä med ett krusidulligt torn tvärs över ån. Huset innehöll dels en badavdelning för "bättre folk", dels ett stort vattenhjul för driften i fabrikerna som Charles Hill startade 1863 och som blev begynnelsen till Alingsås bomullsväfveri. Badhuset och det stora vattenhjulet revs någon gång strax före sekelskiftet, då väveriets två ångmaskiner med de stolta namnen Kraft och Seger höll fabrikens vävstolar igång.

Man flanerar vidare och minns att här på den södra sidan om ån låg de gamla Alströmerska verkstäderna i de kvarter, som inte för så länge sedan hade namn som Fliten, Spinnaren och Skrubblaren efter den verksamhet som en gåg var här. Verkstäderna försvann i den stora branden 1779.

Vi vänder mot väster och går utefter ån tillbaks till västra bron vid Elverket, där en gång den gamla stadstullen låg, och har kommit till utgångspunkten för vårt flanerande i fyrkanter.

Om man tar sig tid att flanera i en stad upptäcker man detaljer som man skyndar förbi i vanliga fall, och man upptäcker också att sta´n har atmosfär, stämning, lokal självkänsla, en luft där det historiska förflutna och det bråda nuet ingått en sällsam legering.

Per Henrik Rosenström

Utdrag ur tidningsartikel i Alingsås Tidning 19730131