Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.