Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri

Bland alla verksamheter Jonas Alströmer igångsatte i Alingsås under 1700-talet - och han var en man med många idéer som inte alla kunde realiseras - skulle tillverkningen av tobak och kritpipor vara den mest framgångsrika och lönsamma.

Den textila verksamheten dominerade eljest stadens verkstäder men särskilt lönsam var den inte, något som tidigt uppmärksammades av de deputerade, utsända från huvudstaden, som skulle rapportera om verksamheten i Alingsås inför myndigheterna i Stockholm. Några av dem ville påstå att för Jonas Alströmer var tobakstillverkningen blott ett medel att skaffa pengar till manufakturverkets underhåll.

Den historiska bakgrunden till tobaksrökandet kan helt kort beskrivas på följande sätt. I början av 1600-talet blev det hastigt populärt i Sverige att röka eller supa tobak, som det då kallades. Innovationslandet för tobaksrökandet i Europa får England anses vara där det redan på 1570-talet finns belägg för en inhemsk tillverkning av lerpipor. Sedan dominerar Holland exportmarknaden av pipor och säljer 100 000-tals gross årligen. Staden Gouda blir tillverkningssataden framför alla andra; där finns inte mindre än 347 mästare registrerade i pipmakarskrået år 1750.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningen i vårt land är från 1629 och Uppsala. Några studenter har försmått att njuta av den tobak, som en av kamraterna haft med sig och råkat i slagsmål av den orsaken och ställts inför rätta. Frånsett denna lilla episod blev det nya njutningsmedlet hastigt populärt inom alla kretsar på 1600-talet. Det fanns dock grupper, som tog bestämt avstånd från rökandet av två skäl. Det ena var brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen och det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som röning, tuggning och snusning kunde medföra. Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1720 och tobaksspinnerier anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och Göteborg vid samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång 1650 i Stockholm då två holländare erhäll privilegium på tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak.

Redan i april 1726, blott ett par år efter manufakturverkets tillkomst, inrättade Jonas Alströmer, som tidigt insåg värdet av tobakstillverkning och framställning av tobakspipor, ett tobaksspinneri. För att tillgodose detta med råvara anlade han en tobaksplantage, som blev en av vårt lands första i större skala. Det uppges att man 1729 satte 35.000 planter, som lovar god skörd och ett år senare omtalar Jonas Alströmer att man i tobaksspinneriet tillverkar lång- och presstobak, kardus och snus. Alingsåstobaken använder man som inlaga och den importerade tobaken, i första hand virginiatobak användes till täckblad i dessa tuggrullar.

Några år senare berättar kommerserådet Jacob von Hökerstedt från sina inspirationsresa till Alingsås att tobaksplantagen omfattar 4,5 tunnland med 120.000 - 130.000 plantor. Rörelsen var i god och jämn drift, skriver han, och debeten trör aldrig.

Efter denna lovvärda början av tobakstillvekningen i Alingsås utvidgades verksamheten. Man bygger färdigt de tre torkhusen i Plantaget och anställer skickliga trädgårdsmästare, utvidgar arealen och omgärdar planteringarna med häckar till skydd mot blåsten. På 1730-40-talen säger man att tobaksspinneriet levererar stora kvantiteter tobak, som åtnjuter allmänhetens uppskattning.

Det bästa och mest kompetenta intyget om tobakstillverkningen i Alingsås lämnas av Carl von Linné, som besöker manufakturverken på sin västgötaresa 1746. Han berättar utförligt om svårigheterna med tobaksplantagen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender och om vilka möjligheter som finns för att få goda skördar. Han säger att att kölden ej kan göra någon skada om fröna sås på våren i bänkar, som täcks av med pappersfönster och att sängarna kan göras smala och höga med endast två rader planter. Till skydd mot vinden omges de med häckar eller enebuskar. Det året Linné besöker Alingsås uppgår skörden till mer än 3 ton tobaksblad. Den tobak, som odlas i Alingsås var Nicotiana rustica, som växte hastigare, mognade tidigare och var mer härdig än den utländska virginiatobaken.

Efter Jonas Alsrömers död 1761 då de statliga subventionerna till manufakturverket drogs in efter den stormiga riksdagsdebatten 1765 - 1766 då ett nytt parti, mösspartiet, övertog makten i landet drevs tobakstillverkningen i Alingsås i betydligt mindre skala och upphörde helt 1795 under Nils Silfverschiölds tid. Tobakstillverkningen i Alingsås fick flera efterföljare på andra håll i landet. I Gränna började rådmannen Neostadius och kronobefallningsmannen Almqvist att odla tobak 1724 och i Göteborg anlades en plantering vid Underås bro 1731 med rådman Bratt som ledare.

När det gällde tobakspiporna så täcktes behovet under 1600-talet och 1700-talets första del uteslutande genom import. Under denna tid som vi brukar benämna frihetstiden 1729 - 1770 var man angelägen att på alla sätt stödja och gynna den egna industrien och manufakturerna. För att stimulera den inhemska tillverkningen av tobakspipor beslöt man 1747 att förbjuda import av tobakspipor till Sverige. De två pipbruk, som fanns vid seklets mitt, låg i Alingsås och i Stockholm. Hur tillverkningen gick till vid pipbruket i Alingsås berättar Carl von Linné initierat om i sin västgötaresa 1746. Sextio peroner var sysselssatta vid bruket på Nolhaga med att älta, rulla, torka, polera och stämpla leran. Piporna tillverkades av vitbrännande holländsk lera vilket gav upphov till den något inadekvata benämningen kritpipor. Leran formades i mässingsformar, förvarades obrända i särskilda källare mot frost och torka och brändes senare i särskilda tunnor i en cylindrisk ugn under 24 - 26 timmar. De tobakspipor som tillverkades vid Nolhaga avyttrades över hela sydsverige. I Varberg uppfördes ett konkurrerande pipbruk, landets tredje under 1700-talet, av rådmannen Emanuel Bagge. Då det var svårt att köpa pipor och den långa transporten på dåliga vägar från Alingsås gjorde att piporna skadades så att de kom fram avbrutna och trasiga till bestämmelseorten lät Bagge uppföra brännungnar vid Norreport i Varberg.

Tobakspiporna var utan tvekan bräckliga ting och de såldes dussinvis. Ofta fick man dem gratis på krogarna. Man bar gärna sin pipa i hatten, instucken under hattbandet eller under en uppskuren flik i brättet. Tände man pipan gjorde man det enklast med en vedbrand, en lunta eller med ett kol från glödpannan på bordet. Om man så ville kunde man också använda sig av elddon men det var en metod som krävde både tålamod och skicklighet.

Tobaksspinneriet, tobaksplantagen och pipbruket i Alingsås sysselsatte vid 1700-talets mitt inte mindre än 204 personer. Vid spinneriet fanns förutom spinnmästaren Bernt Lund 41 arbetare och lärgossar, vilka spann 27 000 skålpund utländska tobaksblad. Vid tobaksplanteringen sysselsattes 4 planterardrängar och 20 kvinnor, som rensade och bärgade tobaken på de 6 tunnland manufakturverket ägde. Tobaksplantget förestods av mästare Anders Sjöberg, samme man som lär ha planterat träden på Ringgatorna och Nolhaga allé. Tobaksbruket på Nolhaga hade inte mindre än 138 personer anställda. Där fanns brännare, formgjutare, lertrampare, rullare och polerare jämte två mästare som arbetsledare. Tillverkningen uppgick år 1746 till ett värde ac 54 700 daler kopparmynt och antalet gross tobakspipor till något 10 000-tal.

Jonas Alströmer kan inte fråntagas förtjänsten av att ha varit en de nya initiativens man och han hörde genom sin entusiasm och djärvhet till pionjärerna inom tobaksindustrien. Anläggningarna i Alingsås var dock inte de enda i landet vid 1700-talets mitt. Nya spinnerier hade vuxit upp som svampar ur jorden under 1720- och 173o-talet, vilket föranledde reglerande stadgar, som främst syftade till driftkoncentration och kvalitetskontroll. År 1750 var antalet spinnerier 85 och antalet arbetare 1 547 i landet. Kvantiteten upparbetade tobaksblad var 3 800 000 skålpund.

För tobaksindustrins fortsatta utveckling blir 1700-talets sista årtionden en kritisk period. Spinnerierna tvingades lägga ner sin verksamhet i konkurrens från garveriernas sida men under de de sista åren skulle ett antal företag framträda med skarpare konturer, som skulle visa sig tillräckligt bärkarftiga och livsdugliga för att möta en ny tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974