Konsten att göra öl är säkerligen lika gammal som konsten att baka bröd. I det gamla Egypten var ölframställningen en särskild näring, hos de gamla grekerna var däremot vinodlingen däremot den allt dominerande. Germanerna drack öl och mjöd, två omtyckta drycker, särskilt vid gästabuden. Mjödet, som vi gärna förbinder med våra svenska vikingar, var inte den allmänna dryck under vikingatiden, som vi gärna föreställer oss. Till mjödtillverkningen åtgick nämligen så stora mängder honung - proportionerna i sammansättningen av kryddor, vatten och honung känner vi inte till - att mjödet av den anledningen blev kostsamt att framställa och därför mindre vanligt.
Humle användes inte vid ölframställningen i äldsta tider utan ölet kryddades med diverse örter eller gjordes syrligt genom naturlig syresättning med mäsken. I Tyskland untvecklades ölbryggningen till en blomstande näring redan under medeltiden och Bayern kom tidigt att framstå som öltillverningens klassiska land. Bayrarna utvecklade sedemera underjäsningsmetoden medan den enklare överjäsningen var gängse i många andra länder.
Det öl, som bryggerierna i Stockholm tillverkade under 1700-talet var av tre slag och hade tre olika styrkegrader beroende på hur många tunnor öl, som utbryggdes av en tunna malt. De tre sorterna kallades dubbelöl, enkelt öl och svagöl. Gemensamt kallades de svensköl till skillnad från den nya bayerska typ, som helt skulle dominera marknaden vid 1800-talets mitt.
Det svenska 1700-talsölet kan man troligen beteckna som rätt starkt och gott. I varje fall är Linné av den uppfattningen i sin berömda skrift om öl, där han skriver att på några ställen i vårt land brygger man öl som man inte kan finna på något annat ställe i Europa.
Den tyska underjäsningsmetoden och det nya bayerska ölet revolutionerade helt enkelt hela den svenska bryggerinäringen. Hos oss var det löjtnanten Fredrik Rosenqvist af Åkerhult som blev den store banbrytaren och förespråkaren för det tyska ölet. Han tillhörde en gammal adelsläkt vars medlemmar så gott som uteslutande ägnat sig åt miltärlivet. Själv tog han avsked från sin tjänst som officer 1835 och företog en lång utrikes resa genom Danmark, Preussen och Sachen till Bayern i den bestämda avsikten att lära sig bryggerinäringen. Återkommen till Sverige 1843 startade han sitt första bryggeri på Södermalm i Stockholm och kallade det Tyska bryggeriet. Genom en skicklig upplagd propagandaverksamhet lyckades Fredrik Rosenqvist få det tyska ölet så inarbetat i allmänhetens smak, att dess framgång blev fullständig.
Ansatser till industriell i Alingsås vid 1800-talets mitt var blygsamma och föga framgångsrika. Textilverksamheten i Jonas Alströmers spår var knuten till fabrikören Klings verksamhet, men det skulle dröja till 1863 då Charles Hill fick fart på textilindustrin i staden. I Charles Hill´s fotspår följde under seklets senare del flera etableringar och dit hörde bryggernäringen.
Det första bryggeriet i staden - som vi känner till - fanns i kvarteret Tygvävaren vid Lilla torget på samma plats där Sparbanken sedemera byggde sitt bankhus och där idag Electrolux har sitt huvudkontor. Det var Johan Sundblad, som grundade detta första bayerska bryggeri och året bör ha varit 1860 eller kort dessförinnan. Mälteriet låg vid Kåtlyckan invid Lillån - ett område mellan järnvägen och Lillån kallades så. Det området motsvaras idag av kvarteret Bryggaren - det gamla bryggeriet ligger där än idag. Bryggeriet vid Lilla torget, som Johan Sundblad startade, övertogs av bordern, häradshövdingen Per Sundblad och landskamreraren J M Rydning. Dessa båda herrar flyttade verksamheten från Lilla torget till platsen för mälteriet för Kåtlyckan och byggde där nya anläggningar för det nya bayerska ölbryggeriet.
Till detta nya bryggeri knöts också några kapitalstarka herrar, som godsägaren N T Möller - han var bosatt i Närebo i Skaraborgs län, men flyttade senare till Alingsås - bryggaren Bernhard Mosell och Tore Munktell.
Det nya bryggeriet på Kåtlykan bestod, förutom av själva bryggeribyggnaden i sten, av mälteriet, materialbodar och kontorsbyggnad. Man bryggde förresten inte bara öl, utan också sockerdricka, iskällarvatten och seltersvatten. Det äkta seltervattnet kom från en tysk ort med samma namn och utnyttjades som kurmedel för mag- och lungkatarrer. Det innehöll koksalt och natriumkarbonat och en riklig mängd fri kolsyra.
Ett gott öl kräver ett gott vatten, brukar man säga och Alingsåsbryggeriet förfogade över en utmärkt vattentäkt för ölframställningen. Under de första åren bryggde man för 90 000 kronor om året. Fridolf Lenander var disponent för bryggeriet på 1870- och 1880-talen. Vid hans bortgång 1882 övertogs ledarskapet av Theodor Möller. Bryggeriet byggdes om 1891 och har sedemera byggts till och förändrats så sent som på 1940-talet, då den nya tapphallen tillkom på anläggningens västra sida mot järnvägsstationen.
Alingsåsbryggeriet tvingades av olika skäl lägga ner öl- och läskedryckstillverkningen 1967 efter en hundrårig verksamhet.
En liten händelse, som har anknytning till Alingsåsbryggeriet bör till sist räddas ur glömskan. I sin bok Alingsåsinteriörer berättar S M Carlsson mycket målande följande lilla incident vid branden i bryggeriet på 1890-talet. Det var Svartkungen och alingsåskolingen Ville, två notoriskt törstiga herrar, som uppträdde som släckningsmanskap vid branden. Brandchefen var handlaren Alfred Hedén, som inte sparade på kraftuttrycken när han upptäckte dessa båda bärandes vattenhinkar bort från branden. Han röt åt dem Va tusan... bär ni bort vattnet?! Ville fann sig dock snabbt och svarade Gu, bevare brandchefen det är öl i spännera!
Det var inte bara på Kåtlyckan man bryggde öl i staden. I hörnet av Kungsgatan och Nygatan hade J Hulthén sin försäljningslokal för det öl han tillverkade i sitt bryggeri vid Lillån. Han bryggde svensköl och svagdricka.
Under 1800-talet fanns det ytterligare två bryggerier i innerstaden. Samuel Pettersson hade sitt på Färgaregatan med utskänkningslokal i hörnet av Kungsgatan, där Stigs Sport nu har sina lokaler, och Emanuel Andersson bryggde öl i lokaler, som låg i början av Nygatan, nära Lillån. Sin utskänkningslokal hade han i hörbet av Drottninggatan och Torggatan, där Café Ringen finns idag.
Stadens bryggare var betrodda män i samhället. Fridolf Lenander, som var disponent för Alingsås bryggeri, fanns med i drätselkammaren under åren 1869 - 1874 och Theodor Möller återfann man såväl i drätselkammare som stadsfullmäktige i början av 1900-talet.
Avslutningsvis bör påpekas att den kanske något hantverksmässiga öltillverkningen i landet började, efter Fredrik Rosenqvists inträde som storbryggare på 1840-tlet, att anta tekniska former för att så småningom övergå till till indsutriell tillverkning i stor skala. Tekniken utvecklades ju snabbt under 1800-talets senare del och man offrade tid, pengar och arbete på att vetenskapligt kartlägga de proceser, som äger rum vid öltillverknngen. För att tillgodose bryggarnas intressen och främja bryggeriindustrins framsteg bildades Svenska bryggareföreninen 1885.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri, dec 1977
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar