Under Frihetstiden, som vi kallar en del av 1700-talet, var manufakturerna de styrandes skötebarn. Man var så till den milda grad fascinerad av tanken att man inom landet kunde framställa varor, som tidigare inte producerats, att man gav manufakturerna allt det stöd man kunde uppbringa. Det märkliga var att förädlingsindustrin, dit manufakturerna räknades, ansågs som något förmer än en aldrig så lönsam framställning av halvfabrikat. Yrkesskickligheten inom manufakturerna var inte heller stor, trots en importerad kår av mästare från Holand, England och Frankrike. Att konkurrera med franska vävnader var således inte att tänka på - kort sagt det fanns inte någon marknad ute i Europa för våra textilvaror från manufakturverkstäder. Exportpremier till trots var det svårt att bryta sig in på den europeiska marknaden.
De styrandes stöd till manufakturerna ute i landet tog sig under denna period alla de former man kunde tänka sig. Importförbud till exempel gällde i allmänhet på konkurrerande utländska varor och rena penningpremier utvecklades även. Man gick så långt, att en särskild skatt, kallad landshjälpen, togs upp enbart för manufakturernas räkning och den gick till en början hel och odelad till Alignsås manufakturverk. Härvidlag var Jonas Alströmer skicklig att övertyga statsmakterna om behovet av stöd och bidrag.
För oss i våra dagar med det perspektivet vi har på gångna tider kan vi säga, att manufakturernas roll var långt med obetydlig än samtiden ville inse. Man måste samtidigt ha i minnet att det svenska 1700-talet var en tid, då man försökte att skapa en egen profil, att göra sig oberoende av utlandet, att vara svensk i seder, språk och allmän prägel på ett helt annat sätt än under tidigare perioder med dess massintryck utifrån.
Under det svenska 1700-talet hade Alingsås en för tiden och landet unik ställning på alla sätt stöttad av statsmakterna. Inget annat samhälle i landet kunde jämföras med Alingsås, inget annat samhälle omhuldades så av statsmakterna. Men Jonas Alströmer kanske var för tidigt ute, för modern och för internationell för att klara av verksamheten?
Jonas Alströmer valde sin födelsestad till plats för sitt manufakturverk. En novemberdag 1723 rullade några foror över Västra bron in mot staden lastade med maskiner och körda av utländska män. I spetsen för för denna kontingent stod engelsmännen Stephan Bennet och John Biggs. Alströmer själv skulle dröja ännu några år innan han infann sig i Alingsås för att leda företaget.
I de första privilegierna från 1724 finns en uppgift som för den tiden måste ha inneburit något alldeles sensationellt och märkligt. Alla manufatururister och hantverkare av den reformerta läran som Alströmer införskaffat till Alingsås hade rätt att utöva sin religion vid sammankomster i sina hem eller i någon annan lokal. Några särskilda kyrkor för den utländska arbetskraften uppfördes inte utan man fick klara sig med de lokaler, som fanns tillgängliga. Kort sagt rådde det religionsfrihet i Alingsås till skillnad från övriga riket!
Alla som arbetade vid verkstäderna befriades från båtmanshåll, utskrivningar och andra skatter och plikter. Dessutom fick manufakturverket rätt att sälja varorna i öppna bodar eller i hemmen och på marknader och fritt föra omkring dem i landet. Med tanke på den tidens besvärliga tullar mellan olika provinser, som kunde kännas besvärande, måste bestämmelsernas i Alingsås framstått som mycket generösa och tillmötesgående mot manufakturisterna.
I privilegierna av år 1726 tillmötesgår således de styrande Jonas Alströmers önskemål på en mängd punkter bland annat att staden skulle införlivas med manufakturverket, då borgerskapet avsagt sig stadsprivilegierna och all borglerlig hantering, att alla arbetare vid fabrikerna skulle vara fria från inkvartering och värvning, att ingen som var nödvändig och nyttig för orten skulle få tillstånd att bosätta sig eller ens vistas i Alingsås och att alla personer, som lydde under sociteten, fick dragas från sitt arbete eller häktas för någon skuld eller någon annan gärning. Borgerskapet i Stockholm inte bara tillstyrkte alla dessa önskemål, de uttalade också den meningen att många fler liknande samhällen och manufakturer skulle inrättas i landet för landets bästa.
Manufakturstaden Alingsås fick ett brått slut. Vid riksdagen 1765 - 1766 föreslog den bekanta prosten Wijkman att privilegierna borde upphöra och att Alingsås borde återgå till egenskap av stad i likhet med andra rikets städer. Mösspartiet, som nu hade majoritet över det gamla Hattpartiet, genomdrev utan votering att privilegierna för Alingsås manufakturverk upphörde.
Efter denna krasch skulle det dröja nästan hundra år innan Alingsås åter blev en textilstad av format. Engelsmannen Charles Hill, som 1843 kommit till Rydboholm och senare arbetade i Norrköping, flyttade 1862 till Alingsås. Han förvärvade fastigheterna vid Lillån i kvarteret Fliten, Spinnaren och några till och började där bygga upp en industri, som skulla komma att dominera stadens industriliv en lång tid framöver.
Charles Hill var född i Bolton i Lancashire i England och skaffade sig en grundlig utbildning och praktik innan han flyttade till Sverige. Efter tiden i Norrköping kom han till Alingsås 1862 och övertog den Klingska klädesfabriken, som sedan 15 år låg utan verksamhet. Starten blev blygsam. I fabriken började man väva på sex mekaniska vävstolar, drivna av vattenkraften från det lilla fallet i Lillån. Men Charles Hill var en driftig man och nya fabriksbyggnader tillkom och snart skulle kunde man väva på 350 vävstolar, som sysselsatte 170 arbetare. På 1880-talet förvärvade Hill Rosenlunds spinneri, ett av de äldsta bomullsspinnerierna i landet. Därigenom kunde han förse sitt väveri med garn från eget spinneri.
Sonen Edmund Hill övertog, efter faderns död 1889, ledningen av fabriken i Alingsås, som på 1890-talet sysselsatte 300 arbetare vid 527 vävstolar för tillverkning av domestik, kallikå, tvills, mollskinn och kasinett.
Under åren 1902 - 1912 hade Victor Hill ledningen av fabriken, då man expanderade stort. Ett område vid Gerdsken inköptes 1905, där en ny fabriksbyggnad uppfördes och där sammanlagt 1000 stolar var igång med 320 arbetare anställda såväl i nya som gamla fabriken. Det var faktiskt så att var tionde alingsåsbo arbetade i Bomullsväfveriet.
En blick på textilarbetarnas löner under de första decenierna av fabrikens tillblivelse och de arbetstider som gällde för arbetarna blir en intressant läsning. Det första året fabriken var igång eller 1862 var arbetsdagen 13 - 15 timmar. (inklusive raster) och förtjänsten låg på 75 öre dagen. Mindre än 20 år senare var arbetstiden 11 - 13 timmar om dagen och nu låg timförtjänsten på 90 öre. Nu är att märka att dessa timlöner avser kvinnlig arbetskraft, männen var något bättre betalda, medan yngre och minderåriga arbeterskor hade lägre lön än väverskorna. Männen var ofta vävmästare, vävlagare, smörjare, dressare, ruggare eller packare, medan kvinnorna ofta utförde arbetet vid vävstolarna. En väverska kring sekelskiftet 1900 uttryckta det på följande sätt: Smörjarna gick där med sin lilla smörjkanna och smorde maskinerna. Det var ett mycket lätt arbete, som vilken kvinna som helst hade kunnat göra. De hade också bättre betalt.
Alingsås var som manufakturstad under 1700-talet ett intressant projekt under en tid då statsmakterna på alla sätt försökte hålla den nystartade manufakturen under armarna. Alingsås framstår som något unikt i förhållande till andra städer i riket under denna tid. Staden upphörde att vara stad och styrdes helt av manufaktursociteten, som skyddade verkstäderna i staden, som svarade för skolundervisning, som genomdrev skattefrihet och tullfrihet för arbetare och de varor, som fördes ut i riket, som svarade för den sociala omvårdnaden och hälsovården och som på alla sätt försökte att hålla verksamheten igång. Det skulle dröja närmare hundra år innan en ny textilindustri satte fart på stadens industriliv. Västra stambanans tillkomst 1862 var en av förutsättningarna för att Charles Hill kunde dra igång hjulen i den gamla klädesfabriken, som sedan växte ut till en i staden alltmer dominerande verksamhet.
Per Henrik Rosenström
Alingsås tidning Bilaga Vår industri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar