Sådant läder skall sådan smörja ha - om garvare och garverier i Alingsås

Alingsås var länge, både före och efter den Alströmerska manufakturtiden, en mycket liten stad - så liten att hantverkarnas skråorganisation mycket sent nådde en utveckling, som någorlunda motsvarade större städers förhållanden. Det var nämligen så att en hantverkare i en stad måste tillhöra ett skrå för att få rätt att utöva sitt yrke. Och ett skrå kunde bara bildas om det fanns minst tre utövare inom ett och samma yrke. Hantverkarna i Alingsås tillhörde skråna eller ämbetena, som de också kallades, i Göteborg eller Jönköping eftersom antalet hantverkare under långa tider var så lågt att några skrån ej kunde inrättas. Naturligtvis fanns möjligheten att ställa sig utanför kretsen av yrkesbröder och arbeta som fri hantverkare - bönhasare kallades det - men det medförde stora risker. Bönhasarna fråntogs, om de ertappades, alla sina verktyg och förbjöda fortsätta verksamheten.

Garvarna eller karduansmakarnas skrå tillkom rätt sent i Alingsås. I november 1801 utfärdades kommerskollegium skråbrev för fem karduansmakare i Alingsås, som begärt att få bilda ett ämbete. Dessa fem var Lars Berg, Anders Nattsén, Lars Sandberg, Israel Nyman och Carl Lindqvist. Av dess blev Lars Berg ålderman eller ordförande i skrået under det första året. Han efterträddes av Anders Nattsén, som förde klubban i tolv år tills han överlämnade ledningen till Israel Nyman.

Garverinäringen i Alingsås har utövats sedan länge - hur länge vet vi inte med bestämdhet. Visserligen dröjde inrättandet av skrået rätt länge men garvare fanns här under Alströmerska epoken och kanske även under 1600-talet men det är dock osäkert. Det förhöll sig så att garverihantverket i hög grad var koncentrerat till Stockholm vars garvare sålde sitt läder även i landsorten. På 1750-talet vet man att det fanns garvare i mer än hälften av landortsstäderna även om företagen i regel var ganska små. Alingsås intog en särställning under Alströmers tid. Staden tillhörde mer eller mindre manufaktursocitteten och de garvare som fanns var anställda i Alströmers tjänst och utförde sitt arbete i manufakturverkets verkstäder. I början av 1790-talet fanns om man bortser från Stockholm, minst ett garveri i 85 procent av landets städer och karduansmakeri i nära 50 procent - spridningen av garverihantverket var alltså mycket god.

Ser man till Alingsås kan man konstatera att det fanns fyra verkstäder med sex arbetare är 1790 - lika många som i Göteborg! Alingsås var mycket liten vid denna tid men som garvarstad intog den en märkligt framskjuten plats. Hur kan det komma sig? Det finns uppgifter om, som säger att den goda tillgången på ek i våra bygder skulle bidragit till garveriernas framväxt. Ekbarken användes nämligen i garveriprocessen.

Skomakarna har också ägnat sig åt garvning av läder för eget behov. Medeltidens skomakare använde sig huvudsakligen av garvning med ekbark - en metod som användes redan under antiken - och galläpplen. Medeltida specifikationer, beredningsrecept och räkenskaper berättar för oss att så var fallet. Skomakarna under medeltiden gjorde gemensamma inköp av bark för att förhindra att priserna gick upp, och det är oftast fråga om ekbark. Här i alingsåsbygden fanns kanske inte några garvande skomakare under medeltiden men i gamla Lödese fanns de säkert - de rika fynden av skor, läder och läderspill från tillverkningen bevisar detta.

Karduansmakare eller garvare, båda namnen brukar användas när man talar om den gamla garverinäringen. Karduan gjordes av get- och bockskinn och garvades med ekbark. Termen karduan kan härledas drån den spanska staden Cordoba där det uppges att denna skinnsort första gången bereddes någon gåbg under tidig medeltid. Men karduansmakare kan alltså menas en garavare som arbetar med finare och lättare sknn för handsk- och skotillverkning.

I Alingsås talade man bara om karduansmakare. I varje fall uppger inte hantverksstatistiken någon annan yrkestitel. Skaran av garvare ökar under 1800-talet. År 1819, för att ta ett exempel, fanns det inte mindre än sex verkstäder med lika många mästare, tretton gesäller och elva lärlingar. Men det fanns säkerligen fler anställda i verkstäderna. Hantverksstatistiken medtager ej drängar, som likväl användes för sådan arbeten i garverierna som nte krävde någon egentlig yrkesskicklighet. Så siffrorna härovan får betraktas som minimisiffror men de ger ända ett visst mått på företagens storlek i staden.

Stadens ledande garverisläkter var Nyman, Nattsén, Bruno och Lindqvist. Ibland talade man något stolt om garvaradelssläkter och menade att dessa fyra var något förmer än andra! Nattséns garveri vid Södra Strömgatan har gamla anor. Idag finns inte någon verksamhet kvar varken vid Södra Strömgatan eller vid Kungsgatan dit man flyttade en del av verksamheten under 1800-talets slut. Men bostadshusen finns kvar och de utgör ett omistligt inslag i dagens miljö kring Lillån. Det uppges att en medlem av släkten Nattsén invandrat från Tyskland på 1600-talet, blivit gördelmakare i Ulricehamn och flyttat till Alingsås för att slå ner sig som garvare. Anders Nattsén var en av stadens tre karduansmakare på 1780-talet och han bodde på en gård intill Lillån som ännu finns kvar. Under de svåra åren 1867-1868, då skörden slg fel och man tvingades till nödslakt i Västergötland, överhopades garverierna med hudar. Det berättas att Nattséns garveri lär ha haft hudar nedsänkta i Lillån utefter en sträcka av 150 meter i väntan på att garvarna skulle kunna bereda dem. Men från Lillån tog flera hushåll i grannskapet sitt vatten och djurhudarna i vattnet gjorde det både illaluktande och illasmakande.

En liten historia om en garverigesäll vid Nattséns garveri må räddas ur glömskan. Han kallades för Horn-Kalle på grund av några missbildningar i pannan. För att slippa detta öknamn opererades missbildningarna bort. Efter den operationen kallades han i stället för Hornlösa Karlsson!

Textilindustrin har länge satt sin prägel på Alingsås men också garvarna intog under hela 1800-talet en framträdande bland stadens yrkesmän. De utgjorde en stor grupp bland hantverkarna och drog sig inte för att kalla sig fabrikörer under 1800-talets slut, då deras verksamhet förlorade något av det gamla hantverkets prägel. Efter sekelskiftet 1900 grundades den första läderfabriken i staden som i mer industriell skala fortsatte den gamla garverihanteringen. Grundaren var Martin F Klinge uppfördes vid Långelyckan, ett område mellan Sävevägen och Säveån. Efter några år byggde man ytterligare en anläggning vid Lugnet. Under de senaste åren, innan fabriken lades ner vid årsskiftet 1969-1970, utgjorde tillverkningen av ovanläder och bottenläder för skotillverkning. Man beräknade att ca 30 procent av tillverkningen gick till Oscarias egna skofabriker, att en lika stor del exporterades och att reste fanns avsättning på marknaden i Sverige.

I dag finns endast en fabrik kvar av den en gång så stolta garverinäringen i staden och det är Axel Bodéns Handels AB, som har sin verksamhet förlagd i kv Klockan vid Västra Ringgatan. Det stockholmska företaget grundades 1862 och bedriver egen tillverkning av skinn för beklädnadsändamål av importerd råvara. Det är i första hand fråga om getskinn, som köps ifrån några utomeuropeiska länder som Pakistan och Indien. Tillverkningens årliga värde ligger vid cirka fyra miljoner och antalet anställda vid alingsåsfabriken uppgår till omkring tjugofem.

Textilindustrin satte sin prägel på staden under Alströmers tid och från 1863 då Charles Hill startade Alingsås bomullsväfveri. Garverihanteringen präglade staden under hela 1800-talet, och långt dessförinnan fanns garvare i staden - ett viktigt hantverk var det och stor blev yrkeskåren.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning Bilaga Vår industri nov 1976