Naturligt och helt i överensstämmelse med resans idé och uppläggning var att Linné besökte Alingsås. Besöket blev också intensivt och grundligt och hans beskrivning i dagboken omfattanede och utförligt. Manufakturverket i Alingsås var den svenska regeringens speciella skötebarn och Linnés beskrivning fylld av patriotisk stolthet, var säkerligen helt i regeringens smak. Men vi måste komma ihåg att beskrivningen är färgad av all den propagande Jonas Alströmer bedrev om sina anläggningar. Verkligheten visade sig vara en annan, när de från Stockholm utsända delegationerna presenterade sina ofta rätt kritiska rapporter om verksamheten i Alingsås.
Men Alingsås var inte bara Jonas Alströmer och hans närmaste. I staden fanns flera skickliga män och kvinnor, som aktivt deltog i den industriella verksamheten eller på annat sätt gjorde staden uppmärksammad. En av dessa 1700-talsmän var Sven Lendahl, en annan Peter Wigman. Av dessa har Sven Lendahl för all tid skrivit sitt namn i stadens historia genom sina generösa donationer till skolan och kyrkan.
Sven Lendahl föddes 1712 i Alingsås och fick samma namn som fadern. Han lärde faderns yrke, bandvävarens, och anställdes vid manufakturverkets sidenbanväveri, som startat sin verksamhet redan 1724. Läromästaren i bandväveri var en holländare som det lyckats Jonas Alströmer att knyta till manufakturverket. Han lyckades också på en auktion i Holland köpa hem en märklig bandvävstol, som kunde väva 8 till 18 band. Vid samma auktion köpte Jonas Alströmer också andra maskiner för bandvävning och dessutom garnvindor, spolrockar och andra redskap.
Bandtillverkningen avstannade av olika skäl på 1730-talet, men återupptogs senare med far och son Lendahl som vävare på var sin florettbandstol i den gemensamma verkstaden i nya bandvävargården, som innehöll fyra rum. Vid denna tid var Sven Lendahl junior en man på 25 år. Några år senare företog han en resa till Holland och Tyskland för att se och lära mer om bandvävningsindustrin och särskilt linnebandtillverkningen. Från sin resa i Holland hade han med sig hem tre badnvävstolar, för linne och silke, som han behöll för egen verksamhet.
I verkstaden, som hörde till manufakturverket, hade han två gesäller och en lärogosse anställda och därutöver åtta kvinnor, som var sysselsatta med silkesvindning och florettspolning. Tllverkningen uppgick till 6.480 stycken band av olika slag. Det var år 1746 och Alingsås besöktes av ännu en delegation från den svenska regeringen för rapportering om verksamheten vid manufakturverket.
Sven Lendahl kom alltmer att arbeta som egen företagare. Hans verkstad tillhörde ej längre manufaktursociteten utan kallades i en beskrivning från 1757 för Lendahls halvsidenfabrik. Hans bandtillverkning gav honom en icke oansenlig förmögenhet. Han blev ägare till kvarn och såg i Nårunga och ett hemman i Eggvena. Det är också möjligt att han ägde mark i Stockslycke. I stan ägde han två fastigheter vid Drottninggatan och en vid Södra Ringgatan, där han själv bodde.
Otvivelaktigt var Sven Lendahl en betrodd man i staden. På Gustav III:s kröningsdag den 29 maj 1772 höll han tal på Stora Torget och när kungen och prins Fredrik samma år den 14 december var på väg till Alingsås på sin resa från Göteborg möttes de av borgerskapets kavalleri ett stycke utanför staden med Sven Lendahl som anförare. Hela stan var då illuminerad och mitt emot Rådhuset, som då var Partik Alströmers bostad och där kungen övernattade brann ett stort G med krona över och andra illuminationer.
Lendahls namn kanske ändå är mest förknippat med stadskyrkans ombyggnad på 1780-talet. Redan under hans livstid hade arbetet med kyrkans ombyggnad påbörjats för medel, som församlingen bragt samman och som man ansåg tillräckliga för det arbete, som planerats. Men Sven Lendahl kom att framstå som stadskyrkans store återupprättare och donator. Han avled på juldagen 1788 av gravsattes på gamla kyrkogården. När hans testamente kort därefter öppnades visades, att han ihågkommit stadskyrkan med en donation, som med en gång gjorde det möjligt att göra en mer omfattande ombyggnad av kyrkan än man från början tänkt sig. Arebetet med kyrkans ombyggnad tog ett par år, men i juni 1791 kunde den nya kyrkan invigas av biskop Weideman.
Sven Lendahl ihågkom också skolan i sitt testamente. Han hade bestämt, att en lott av de tio, som hans förmögenhet skulle delas i, skulle tillfalla stadsskolan så att en lärarebefattning skulle kunna inrättas. Under sin livstid hade Sven Lendahl gjort bekanskap med en lärare, som hette Peter Roth och som han kom att fästa sig mycket vid och önskade att se som den första innehavaren av den nyinrättade lärarbefattningen. Peter Roth var prästson och blev sedemera 1792 rektor för skolan i Alingsås.
En minnestavla uppsattes i stadskyrkan som i all korthet berättade om Sven Lendahls omsorger om kyrkan och skolan, om allmosor till stadens fattiga och medel till fem behövande borgarbarns uppfostran.
En annan industriman i kretsen kring Jonas Alströmer var Peter Wirgman, som var född i Göteborg 1707, som son till guldsmeden Abraham Wirgman. Han gick i lära hos fadern och blev guldsmedsmästare 1733 och fortsatte med sitt yrke till 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås. Den anlades 1746. Man kan fundera över vad som kom Peter Wirgman att lämna sitt yrke och sin bärgning i Göteborg, för att flytta över till Alingsås. Man kan tänka sig, att han ville använda sig av de makthavandes frihetsvänliga näringspolitik och så kanske en möjlighet att i den omtalade manufakturstaden Alingsås bryta sig ny väg och starta en metallfabrik i Jonas Alströmers hägn.
Fabriksbyggnaden restes nära manufakturverkets klädesstamp vid Lillån och innehöll tio rum av vilka endast fyra var inredda. När Linné besökte Alingsås på sommaren 1746 berättar han, att det fanns två maskiner i fabriken som Polhem konstruerat. En av dem var till för att genomborra järn och en annan för pressning av knappar. Linné berättar också om några slag av knäpplås, som ingen kunde låsa upp även om man hade nyckel. Linné berättar också om guldfernissa, som höll sig fast på mässing även i hett vatten.
I de privilegier Peter Wirgman fått av kommerskollegium fanns inskrivet en passus om att han hade rätt att använda en kopparlegering i sin veksamhet. Utan tvekan var han en skicklig metallurg och sina kunskaper hade han skaffat sig på sina utrikes resor. Men han övergick i sin tillverkning till en engelsk tennkomposition, som innehöll 88 procent tenn och 12 procent koppar. En sådan legering blir skör och tämligen oxidationsbenägen och dessutom hälsovådlig.
Tenngjutarna i Göteborg slog larm och uppmanade sina kollegor i Stockholm om att besvära sig hos myndigheter och riksdag för att Wirgmans legering skulle stoppas. Men alla instanser tycks ha varit rätt ovilliga att förbjuda tillverkningen. Sannolikt var det så, att de makthavande inte ville uppge sin frihetsvänliga näringspolitik och så länge myndigheterna inte företog sig någonting fortsatte Peter Wirgman sin verksamhet.
Men tenngjutarna landet över är outtröttliga i sina ansträngningar att påtala tennlegeringens underlägsenhet och till slut, efter fjorton långa år av agerande och processer beslöt riksadagen att Wirgmans tennlegering inte mer skulle få tillverkas. Men den övriga järn-, stål- och metallfabriken fortsatte sin verksamhet och upphörde först med Peter Wirgmans död 1787.
Det är märkligt kan man tycka att så få föremål finns bevarade av hans hand. Hans varor såldes på marknader över hela landet och borde finnas i rätt stort antal. Ett par ljusstakar som Peter Wirgman gjorde finns i Söderfors kyrka i Uppland och Alingsås museum har en helt unik liten mässingbägare, som är försedd med Peter Wirmans namn. Det kan man tycka är helt i sin ordning att den lilla pjäsen finns i Alingsås museum som en liten påminnelse om en märklig industriman i 1700-talets Alingsås.
Peter Wirgman nådde inte de samhälleliga höjder som Sven Lendahl kom upp till. Den senare var en betrodd man i staden, en förmögen man, som donerade friksostigt till kyrka och skola och en man som fick represnetera staden vid riksdagen 1778-1779. Den förre var en skicklig metallurg, vi skulle kanske kalla honom en rätt tuff industriman, som skickligt drev sin metallfabrik vid Stampen, men avstod från att engagera sig i stadens övriga verksamheter.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning Bilaga Vår industri december 1978
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar