Önskan om och ansträngningarna för en egen kyrka fanns tidigt. Men det var sannolikt först sedan drottning Kristina givit staden dess slutgiltiga privilegier 1639, som man samlade sig med kraft för att uppföra en egen församlingskyrka. Den kom att ligga helt nära vägen från västerport, på samma plats där den ligger än i dag.
Grunden 1629?
Uppgifterna om kyrkans byggnadsår är många. Redan 1629 lades grunden till kyrkan uppger Knös i sin avhandling om Alingsås. Likaså berättar den Sundholmska samlingens handskrifter om 1629 som kyrkans byggår och 1642 som det år då kyrkan stod färdig. Ingen av dessa uppgifter är dock riktig. Det mest sannolika är att kyrkans grund lades 1642 och den stod färdig 1651 för invigning. På vår kyrkas södra långsida finns utvändigt en stenhäll med Karl X1:s namnchiffer och årtalet 1642 som kyrkans grundår samt följande vers på gammalsvenska: ” Jag glädes att vi skola gå in i Herrans hus ”. Prosten Anders Bredmark säger i sin beskrivning över Alingsås 1774, att kyrkan blev fullbordad 1651 och att den var byggd av sten.
Fullbordad 1651
Även prosten Andreas Sylvander i Alingsås uppger i sin beskrivning 1811 att kyrkan fullbordades 1651, det finns ännu en uppgift som stöder uppfattningen om 1651 som kyrkans invigningsår. Borgerskapet i Alingsås begärde 1652 att få behålla gudstjänsten i sin nyuppförda stadskyrka efter stadsmanér, en framställning som också beviljades. Hur såg då den äldsta kyrkan ut? Det utseende kyrkan har på Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia antiqua är nog en aning för fantasifullt. Den bilden , tecknad någon gång i slutet av 1690-talet och graverad 1701 av en holländare, visar Alingsås med rådhus och kyrka och klockspel, men den överensstämmer dåligt med verkligheten.
Christine kyrka
Christine kyrka som stadskyrkan kallades ännu långt in på 1700-talet, efter den svenska drottningen och som den fortfarande borde heta, var en rätt obetydlig byggnad. Kyrkan är liten och intet särdeles beprydd emedan folket varit oförmöget, står det i en gammal beskrivning från 1744. Under prosten Bredmarks tid gjordes 1769 en besiktning av kyrkan, som då befann sig i ett så bedrövligt skick, att man hade avanserade planer på att riva den och bygga en helt ny istället. Men det blev aldrig av ! Det skulle dröja trettio år efter denna besiktning innan kyrkan tack vare en frikostig donation av fabrikören Sven Lendahl, kunde genomgå en grundlig reparation och förses med torn och sakristia.
Så här beskrevs kyrkan någon gång i början av 1800-talet ” sådan kyrkan då uppfördes ( 1642 ) har hon blivit nödtorftigt reparerad och underhållen, men ingen förändring eller tillbyggnad verkställd före 1789 om sommaren, då hon som mycket förfallen behövde bliva så gott som ånyo uppbyggd med tillökning av torn, sakristia och orgelverk vilket alltsammans hon hittills saknat”.
Det är alltså först med den Lendahlska donastionen som man får ekonomiska möjligheter att göra en nära nog ombyggnad av kyrkan till det utseende den i stort sett har än i dag.
Saknade mycket
Den äldsta kyrkan saknade såväl vapenhus som sakristia och naturligtvis även torn. En klockstapel söder om kyrkan användes tills det nya tornet stod färdigt 1793. Vapenhuset byggt i trä, tillkom först 1714 men revs någon gång på 1759-talet för att ersättas av ett i sten. Någon egentlig sakristia fanns inte före den stora ombyggnaden 1788-1793, då en sådan byggdes vid kyrkans östra gavel.
På sensommaren 1789 träffade man en överenskommelse med arkitekten Olof E Arenander i Göteborg att leda och uföra ombyggnadsarbetena. Dennes murmästare Dolck ledde murarbetena som blott bedrevs sommartid, varför det tod tre år att få dessa färdiga. Under denna tid byggdes tornet i väster och sakristian i öster, taket och golvet höjdes och allt innanrede gjordes helt nytt. Kyrkan framstod som helt ny och i ny, ljus skrud, när den invigdes av biskopen Th. Weideman den 9 juni 1793
Minnessten
Sven Lendahls ekonomiska stöd för kyrkans ombyggnad önskade församlingen uppmärksamma genom en minnessten. Redan 1796 beslöt man att införskaffa och uppsätta en sådan sten i korets norra vägg.
Vid en ganska omfattande renovering, som företogs 1865, revs vapenhuset på den södra långsidan och invändigt försågs kyrkan med en ny orgel, byggd av C.J. Fogelberg. Det skulle inte dröja många år förrän kyrkan försågs ännu en gång med ny orgel. Denna gång , i mars 1890, installerades orgeln av PL Åkerman & Lund från Stockholm.
Något av de första åren på 1900-talet ansågs kyrkan åter vara i behov av en reparation. Vid en stämma 1904 uppdrogs åt en kommitte´om fem herrar att komma med förslag till åtgärder och i slutet av följande år hade arkitekten Thorburn sin plan färdig. En av de stora förändringarna av interiören var flyttningen av predikstolen från den östra väggen till den norra. Arrangemanget med predikstol över altaret på den östra väggen delade stadskyrkan med såväl landskyrkan som Bälinge kyrka. Vid denna reparation borttogs också de vidunder till järnkaminer, som svarat för kyrkans uppvärmning, placerade på kyrkans norra och södra långsidor. Även orgeln ansåg organisten Karlberg helt obrukbar, varför den renoverades av orgelbyggaren Eskil Lundén i Göteborg.
Ljust, rymligt
Den senaste ombyggnaden företagen 1963 efter domkyrkoarkitekten Åke Pornes ritningar och förslag, har gett till resultat att vi erhållit ett ljust och rymligt kyrkorum, hållet i en sval färgskrud och med en återhållsamhet i utsmyckningen, som upplevs som alltför stram. Under de senaste åren har flera av de vackra och konsthistoriskt intressanta inventarierna åter funnit en plats i kyrkans rum och smyckar nu den södra och norra långsidans vitmenade väggar.
Alingsås stadskyrka , orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och vapenhuset i väster liksom de flesta andra kyrkor i vårt land, byggdes intill den stora vägen på åsens höjd i centrum av den första stadsbebyggelsen. Omkring kyrkan låg bebyggda tomter och den södra sidan av vår nuvarande kyrkogård var försedd med hus ännu in på 1700-talet. Kyrkogården begränsades av en mur av liggande timmer liknande den som ännu finns i behåll vid Södra Råda kyrka i Värmland. Timmermuren ersattes någon gång under 1800-talet av ett gjutjärnstaket, med för den tiden typiskt utformade stolpar och horisontella band. Järnstaketet fanns kvar ännu långt inne på 1900-talet. I dag är det fria och öppna gräsytor omkring kyrkan.
Jag är klockan
När kyrkan stod färdig 1651 saknade den klockor. Det är först med den stora klockans tillkomst 1670 som sammanringning kunde ske från klockstapeln. Den stora klockan togs ner 1937 och finns idag utställd på pastorsexpeditionen. Runt klockans nedre kant står bl a Jag är klockan …. Jag kallar Er till livets stora glädje. En mindre klocka skänktes 1702 av fru Elleonora Lillienberg och placerades även den i klockstapeln på södra sidan kyrkogården.
Alingsås stadskyrka har tillkommit under en tid av knapphet på medel, men en stark önskan och vilja om en egen församlingskyrka har övervunnit besvärligheterna. Stadskyrkan eller Christine kyrka tillhör kanske inte de konsthistoriskt intressanta men har givetvis sin givna plats i vår stads historia och bör idag väl fungera för stadens innevånare som ett rum för närhet till egna tankar och tystnad.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19730529
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar