Brunnshuset i Alingsås

Stadsläkaren Johan Magnus Bergman i Falun besökte surbrunnen i Alingsås under sin resa i Västergötland sommaren 1825. Han beskriver på ett högst förtjusande sätt brunnslivet i Alingsås. Så här berättar han hela brunnssällskapet, utgörande vid pass 60 personer, mest unga fruntimmer, gjorde denna afton en promenad i båtar vartill även jag inviterades. Kl. 3 stego vi i fem slupar och i den 6:te var blott musik av valthorn, fagotter och klarinetter. Långsamt gick tåget genom den rikt beskuggade ån tills vi landstego i en park där damerna uppfriskades med limonad och musiken avbröts av den livligaste konversation. Kl. 6 landstego vi vid brunnen där man började dansa i salongen och jag var ej sen att bjuda upp den dam som så intresserat mig. Under full musik tågade därpå hela församlingen inåt staden där vi på kvällen åtskildes.

Brunnshuset som stadsläkaren Bergman berättar, var relativt nytt vid hans besök. Det hade byggts färdigt till sommaren 1820 då de första brunnsgästerna anlände. Man hade också byggt badhus i parken och ett litet åttakantigt hus över själva surbrunnen och planteringen av träd skedde i etapper under åren 1821-1826.

Surbrunnen eller hälsokällan hade stadsläkaren Jonas Kruse upptäckt 1734 och den inspekterades av Carl von Linné när han besökte Alingsås på sin berömda resa i Västergötland sommaren 1746, Han fann då att vattnet i Alingsås surbrunn var långt starkare än surbrunnen i Borås .

Alingsås i början av 1800-talet var en mycket liten stad med ca. 1000 invånare. Hur kom det sig att man byggde en brunnsanläggning här ? Skälen till detta var många. Här fanns sedan gammalt en hälsobrunn eller surbrunn med starkt järnhaltigt vatten, klimatet var angenämt och omgivningarna vackra och intresset för en ny anläggning stort bland några av stadens mer bemärkta män. Man ville helt enkelt göra Alingsås till en liten brunnsort och ett centrum för traktens sommarnöjesliv. Första sommaren tog man emot 60 brunnsgäster, ett antal som höll sig tämligen konstant de följande åren. Från 1800-talet avtog dock intresset för brunnsdrickning för att helt upphöra 1916. Initiativtagaren till brunnsanläggningen får läkaren Ludvig Zaar anses vara. Till gruppen av intressenter hörde prosten Peter Afzelius och rådmannen J. Wingenblixt och Israel Nyman. Personalen bestod av vaktmästare, brunnsskänk och pumpare.

Livet vid brunnsdrickningen gick efter ett inrutat mönster. Den bästa tiden för intagandet av det välgörande vattnet var på morgonen då kroppen var stärkt efter nattens vila. Resten av dagen skulle upptas av bad och promenader, måltider och umgänge. Utflykter och sällskapsliv var viktiga inslag i brunnslivet och betydelsefullt för tillfrisnandet, Motion var inte heller oviktigt och brunnsläkaren ansåg att det var nyttigt att kroppen utsattes för skakning. För det ändamålet inköpte brunnsbolaget en vurst, som förspänd med två hästar, forslade brunnsgästerna runt i trakten på de dåliga vägarna och gav gästerna den nyttiga och omskakande motionen. Kortspel ansågs skadligt då det var förenat med spänning, felslagna förhoppningar, vrede och förtvivlan. Om dansens skada eller nytta var man inte överens. Utövades den med måtta kunde den tillåtas ett par gånger i veckan och för kvinnor ansågs den särskilt upplivande. Allt nattsudd var olämpligt och okänt för den sanne brunnsgästen. Klockan tio skulle brunnsgästerna gå till sängs för att nästa morgon vara ” lätt och munter ” som man uttryckte det. I Alingsås ansågs dans vara nyttigt för brunnsgästerna eftersom man ordnade fyra baler under säsongen. För musiken svarade sex musikanter ur Västgöta-Dals regementes musikkår från 1860-talet stadens egen skarpskyttemusikkår.

Brunns- och badinrättningen upplevde sin storhetstid under åren 1820-1860. Under sextiotalet minskade antalet brunnsgäster sannolikt beroende på att intresset för friluftsbad på västkusten vaknade. Under 1800-talets slut utnyttjade stadens föreningar brunnshuset för teater, konserter, möten och annnat under året då brunnssäsongen var slut. År 1896 uppges att största delen av brunnsgästerna är fattigt folk, som betalade en liten avgift eller ingen avgift alls. Slutligen beslöt brunnsolaget att lägga ner rörelsen varför sommaren 1916 alltså blev den sista då brunnsdrickning förekom i Alingsås.

Per Henrik Rosenström