Haralds Minne - en mer än hundraårig historia

Ett vykort från 1920-talet.

För äldre alingsåsbor är namnet Haralds Minne välbekant. Frågar man dem så vet de mycket väl att det var det där stora trähuset på Köpmansgatan innan man kommer till Dammen och Klinten, det var ett sjukhus av något slag. En del kallade huset för Johanneberg. Idag är Haralds Minne ett flerbostadshus, som stod klart för inflyttning för ett par år sedan efter en ganska omfattande ombyggnad. Historien om Haralds Minne är mer än hundra år. Det började i Göteborg.

Under 1800-talet diskuterade man i Göteborg vart man skulle sända fattiga lungtuberkulösa. Sjukhusen tog inte gärna emot dem och det fanns få hem som var utrustade så att de kunde vårda tbc-patienter. Vad dessa framför allt behövde, menade man, var frisk luft, solljus, jämn temperatur, god diet, förströelse samt allmän hygienisk omvårdnad. Man förklarade att mediciner fick komma i andra hand. Det gällde mer att öka kroppens motståndskraft mot de inkomna bakterierna än att genom olika mediciner direkt försöka motarbeta deras tillväxt. Det framhölls också att det fanns sanatorier i Norge men inte i Sverige så när som på det i Mörsil i Jämtland. Att bygga sanatorier i Sverige uppfattades som något mycket angeläget, menade man. I Göteborg väcktes tidigt tanken att göra något för de fattiga lungtuberkulösa. Det var fru Adolfina Quensel som med anledning av sonen Haralds död önskade ett hem för fattiga familjers medlemmar som drabbats av lungsot. Så föddes Haralds Minne år 1883.

Till en början hyrdes manbyggnaden till Landala egendom där ett sanatorium ordnades och där sex flickor kostnadsfritt togs om hand för vård av lungsot. De fick all den omvårdnad de behövde. Men snart kändes behovet starkt att få flytta in i ett eget hus, som byggts enkom för sitt ändamål. En tomtplats inköptes mitt emot Slottsskogen och där uppfördes Haralds Minne 1886 och invigdes den 1 april 1887 under högtidliga former.

Adolfina Quensel avled på sommaren 1887 endast några månader efter invigningen av sin älsklingsstiftelse. Hon testamenterade den till sin dotter Emilie, gift med godsägaren Robert Dickson i Göteborg. Emilie Dickson förvaltade arvet på ett föredömligt sätt. Under hennes tid blev sanatoriet ett verkligt hem för fattiga kvinnor som led av lungtuberkulos. Hon insåg klart att dessa kvinnor inte bara behövde lämplig bostad, riktig föda och frihet från ekonomiska bekymmer. De behövde också livsglädje och Emilie Dickson försökte övertyga andra om vilken underbar makt glädjen var för tillfrisknandet.

På Haralds Minne intogs efter 1887 inga andra patienter än de som förutom fattigdom och brist på omvårdnad kunde visa ett lärarintyg på att deras lungtuberkulos var i sin första början. Femton år senare, alltså 1902, flyttades huset från Slottsskogen till Alingsås. Hela byggnaden monterades ner, stockar och bjälkar märktes och alltsammans fraktades på järnväg till Alingsås.

Alingsåskrönikören F W Nyman skriver i en av sina dagböcker om den 12 oktober 1902 att då tog jag en promenad ut till Stockslyckeberget och besåg det under byggnad varande blivande lungsanatoriet för 8 – 9 personer ”Haralds Minne”, som förut legat i Göteborgstrakten. Takresningen var ännu inte färdig.

Varför flyttades Haralds Minne från Slottsskogen till Alingsås? Ett viktigt skäl var den alltmer försämrade luften i Göteborg. Staden befann sig i en stark tillväxt i seklets början med allt vad det innebar av nybyggnation, ökande trafik och nya industrier. Ett sanatorium i en växande storstad framstod som mindre lämplig varför man sökte sig utanför Göteborg.

Alingsås hade namn om sig att vara en behaglig idyll med frisk och stärkande luft varför man sökte sig dit, förvärvade mark från Stockslycke Skattegården och Stockslycke Grågården och återuppförde det nedmonterade Haralds Minne på en skogstomt i nuvarande stadsdelen Tuvebo.

F W Nyman berättar i sina minnesböcker att han promenerade ännu en gång ut till Stockslyckeberget för att beskåda det nyuppförda huset och konstaterade då att Huset är av trä och liknar en tämligen stor villabyggnad. Från en tämligen hög stenfot höjer det sig där i skogen på Grens kulle mitt för Gerdsken i två våningar. Ena långsidan med portal och 3-4 fönsterlufter och på den andra långsidan ett utbygge med utsiktstorn.

I slutet av september 1902 var det klart för invigning. Alingsås Tidning skrev härom den 29 september att invigningstalet höll av kyrkoherden N Ternstedt från Fagred och bland all inbjudna gäster märktes Alingsåskyrkoherden K A Hasselskog med fru. Till föreståndare för sanatoriet, som nu hade 12 patienter, hade utsetts sjuksköterskan Asta Eriksson. Landstingets första provinsialläkare Nils Englund skrev 1906 att Haralds Minne ständigt var fullbelagt, att det inte var avsett för andra än kvinnor från Göteborg och att privata läkare från Göteborg svarade för vården.

Lungsjuka patienter från Alingsås var hänvisade till landstingets sanatorier ute i länet. När Bolltorps sanatorium kom till 1917 fick de möjlighet till vård på nära håll. Landstinget i Älvsborg ägde Bolltorp och svarade för all vård.

Med förbättrade hygieniska förhållanden, höjd levnadsstandard, bättre kost, dispensärer och vaccination kunde lungtuberkulosen så sakta trängas tillbaka. Sanatorieverksamheten upphörde efter hand och byggnaderna togs i anspråk för sjukvård av annat slag.

Verksamheten i Emilie Dicksons anda upphörde vid Haralds Minne omkring 1920 och byggnaden övertogs efter ombyggnad av Göteborgs stad och 1950 började landstingen i Älvsborg och Skaraborg att gemensamt driva Haralds Minne som ett hem för psykiskt efterblivna.

Den vården upphörde 1982 och några år senare köpte Alingsås kommun marken och gav ett byggnadsföretag i uppdrag att bygga om huset till moderna lägenheter.

Men byggnaden är till stora delar densamma idag som för drygt 100 år sedan då Haralds Minne uppfördes i Slottsskogen i Göteborg.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19930111