Holmen var det gemensamma namnet och är det kanske än idag för ett större område öster om sta´n och söder om Säveån. Den gamla by Holmen låg i det nordvästra hörnet av det området och utgjorde gräns mot norr, i söder mötte området Stockslycke bys ägor. Den gamla byn, som gett området dess namn var sammansatt av fem gårdar, nämligen Kaplanstället, Sven Arvidsgården, Berggården, Östergården och Tomasgården - alltså en tämligen liten by. I Kaplansstället bodde komminister Samuel Odhelius på 1690-talet och trivdes inte särskilt väl med sta´n och landsförsamlingen ty han säger i sina brev att bostället ligger på "röda sanden" intill landsvägen och ständig ofrid råder.
En av hans efterträdare Anders Forssenius var den siste som bodde på Holmens Kaplansboställe. År 1734 fick Jonas Alströmer domkapitlets medgivande att byta till sig Holmen mot Nolby Brogård och därigenom flyttades komministerbostället till Nolbyhöjden norr om Säveån.
Holmens by med sina fem gårdar låg på den öppna slätten mellan landskyrkan, Vänersborgsvägen och Norra Ringgatan och bildade en byklase tills splittringen av gårdarna och dess ägor skedde något decennium efter laga skiftets genomförande i vårt land 1827. Det samhällsliv som utvecklades i de gamla byarna i sta´ns utkanter var säkert inte utan konflikter och spänningar mellan byborna, men grannar gav dock stöd åt grannar, och gamla, glada och goda sedvänjor höll byborna samman. När byarna sprängdes efter laga skiftet och avstånden förlängdes mellan de olika boningshusen, så försvann mycket av de gamla sedvänjorna och den gamla sammanhållningen.
Större än Holmen
En annan av de gamla byarna i sta´ns utkanter, nämligen Nolby låg norr om Säveån. Det var en betydligt större by än Holmen med ett tiotal gårdar på sluttningen ner mot ån. Vi känner till gårdarnas namn rät väl - namn som i dag återfinns på områdets gator och vägar. En hette Knektegården, en Engelsmangården, en annan Lars Hansgården och ytterligare en Toresgården. Byn låg samlad kring det vägskäl där flera vägar strålade samman. En väg ledde till Kungälv och Vänersborg, en gick mot Rödene och Kolbäck och ytterligare en över Säveån till kyrkan, stan´n och Stockslycke by.
Förbindelsen över Säveån nedanför Nolby kallades länga Nolby stock, en träbro av enklaste konstruktion, som var den enda förbindelsen över ån innan Nyebro tillkom 1755 under Alströmers tid. Nolby stock låg väster om nuvarande broförbindelsen till Nolby och man kan vid lågvatten ännu se resterna av den gamla bron i ån.
Bondekyrkan
Helt nära Säveån och den gamla stockbron låg kyrkan, Det är ett ovanligt läge för en församlingskyrka. Våra medeltida och även yngre kyrkor ligger oftast på en höjd dominerande den kringliggande bebyggelsen och i närheten av stora gravhögar och förhistoriska gravfält. Kyrkan låg ofta mitt i byn som en accent i bebyggelsen och en karaktäristisk silhuett i landskapet. Landskyrkan som vi kallar vår äldsta föramlingskyrka ligger i en däld nära ån. Som vid översvämningar måste ha förorsakat skada och obehag. Kyrkan kallades Alingsås kyrka, ett namn som senare överfördes på kyrkan i sta´n och därefter Bondekyrkan och Nolby kyrka för att slutligen benämnas Landskyrkan. När den första kyrkan av trä uppfördes för att tjäna som församlingskyrka åt byborna i Holmen, Nolby, Stockslycke och Alingsås vet vi ej med säkerhet.
Från Nolby backar, om man vandrar norrut över bron kan man se hela sta´n. Mot öster ligger bostadsområdet Östlyckan med Härsbergets välkända prfil i fonden, mot söder Landskyrkan och bakom denna den låga träbebyggelsen med inslag av ny tegelarkitektur och mot väster syns Stadskyrkans torn. De skogsklädda åsarna ligger som blå silhuetter bakom sta´n och längst i väster blänker en flik av Mjörn.
Rolfs hög
På höjden ovanför de fina ekbackarna ligger Rolfs hög, en mäktig förhistorisk grav från järnåldern. Enligt sägnen skall Rolf Götriksson ha gjordats i denna grav. Vem var Rolf Götriksson? I sagan berättas att Rolf var son till kung Götrik, att han uppfostrades i Danmark och blev efter faderns död tagen till kung över Västergötland. Efter friarfärder till Uppland i avsikt att få Torborg, dotter till kung Erik, till gemål, lyckades det Rolf att få den något motsträviga kungadottern med sig till Västergötland, där de enligt sagan levde länge lyckliga tillsammans. Det har alltid sagts i bygden att Rolf hade sin gård vid Rolfs kulle, alltså längre österut uppför Säveån och att han hade sin grav vid Nolby.
I närheten av Rolfs hög ligger kolerakyrkogården inom sin låga mur. En minnessten rest 1953 berättar om händelsen 1834. I västra Europa uppträdde koleran under året 1831, varför man i vårt land beslöt att tillsätta sundhetskommitéer, vilka skulle söka förebygga kolerasmittans utbredning och instruera om vården med de sjuka. Året 1831 förflöt utan några rapporter om kolera i Sverige. Under sommaren 1834 nådde farsoten vårt land och under augusti drabbades Alingsås. Det första offret var fattighjonet Greta Lundberg, som avled den 20 augusti. Allt som allt dog 64 personer under denna farsotsepidemi och de vilar samtliga på kyrkogården i Nolby.
Stynaborg
Följer man Säveån uppströms att stycke kommer man till platsen för den medeltida borgen Stynaborg, som är belägen intill Säveåns strand. Enligt folktron säger alingsåslitterören F W Nyman i sina dagböcker från sekelskiftet, är Stynaborg en ruin efter Rolfs borg. Vid det besök han gjorde på platsen berättar en bonde från Nygård, att man funnit såväl en järnyxa som hästskor och sporrar vid borgen.
Två undersökningar har företagits av arkelologer för att få klarhet i borgens storlek och läge. Den första genomfördes 1933 och då kunde man konstatera att det näs eller den landtunga som skjuter ut i Säveån innehöll både förborg och en huvudborg med vallgravar runt omkring. Lösfynden inskränkte sig till medeltida tegel, spik och djurben. Mer än tjugo år senare gjordes en ny undersökning av riksantikvarieämbetet, då ett par långa schakt grävdes som blottade resterna av en stenmur och ett golv. Fynden bestod av järnföremål, en pilspets, en järnkrampa och spik. De båda undersökningarna har dock gett till resultat att man förvissats om att byggnaden på Stynaborg har stått innanför en vall försedd med palissad och att de varit uppförda av trä, möjligen korsvirke, och att de förstörts av eld. Borgen fanns i varje fall under drottning Margaretas och Erik av Pommerns tid i början av 1400-talet och möjligen tidigare. Från år år 1412 finns ett skattekvitto bevarat, som är undertecknat av fodgen Hans Walraffin, som residerade på Stynaborg. Borgen har troligen bränts och plundrats under Engelbrekts krigståg i Västergötland på sensommaren 1434.
Stampkvarnar
Vänder vi åter mot sta´n på vår vandring i sta´ns utkanter ser vi snart Alefors, som ligger högt på andra sidan E 3:an varifrån man har en vid utsikt över bygden och sta´n. Den gården med det högt belägna boningshuset köptes 1865 av Nils Sandberg som samtidigt var ägare till Kristineholm och Charlottenberg samt hus inne i sta´n. I köpet ingick Linnefors kvarn, som användes till vadmalstamp för mycket länge sedan men omändrades till barkstamp under garvare J Berggrens tid vid 1800-talets mitt. Kvarnen försåg garverierna i sta´n med malen ekbark, som användes till djurhudarnas beredning. Sedan barkstampen tagits ner byggdes en vanlig mjölkvarn, som först uppläts till häradshövding Hessle på Hjälmred och därefter till Nils Sandberg 1865. I dag är Alefors sjukhem och förvaltas av Göteborgs sjukvårdsstyrelse.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19730216
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar