Gamla hotellet - arkitektfantasi

Från järnvägsstationen ser man ner över stan. Vi vandrar vidare därifrån mot Lilla torget och på vår vänstra sida ligger först stadshotellet, uppförd av byggmästare Carl Karlander efter stadsingenjör S E Bengtssons ritningar. Det stod färdigt för invigning den 5 augusti 1911. På samma plats låg förr det gamla trähotellet, en produkt av arkitektfantasi med krusidulliga torn och altaner. Man kan lätt föreställa sig de charmiga interiörerna med kanapéer och soffor i 1800-talsrokoko och parken med slingrande gångar mellan skuggande trädgrupper, som inbjöd till promenader för svärmande par, festvåningen med röda yllegardiner och förgyllda väggspeglar och angränsande kabinett där borgarna satt kring rykande toddar och spelade vira och balsalen för soaréer, konserter och baler.

Fortsätter man förbi hotellet är man snart på Lilla torget, som förr hette Fredriksplan. Varför detta kungliga namn? När Jonas Alströmer sin verksamhet i Alingsås 1723 behövde han ekonomiskt stöd, och fick det också av landets förmögna bruks- och industriägare och adelsmän. Även dåvarande kungen, Fredrik I, stödde Alströmers verksamhet på så sätt att han förvärvade ett antal lotter, aktier säger vi i dag, för ett värde av 100 daler styck. Som en gest av tacksamhet och artighet kallade Alströmer hela det öppna område, som i dag utgör torget och museiparken, för Fredriksplan och den gata, som gick fram till platsen, fick naturligtvis heta Plangatan.

Linné imponerad
Linné skriver i sin Västgötaresa 1746 om besöket i Alingsås. Han är imponerad av det febrila verksamheten i alla verkstäder och sjunger Jonas Alströmers lov. På sin vandring i sta´n kommer han också till materialmagasinet, ett stort stenhus under vilkens botten var en varm källare. Det stora stenhuset Linné berättar om är i dag museum och sta´ns äldsta hus, byggt 1731. Under Jonas Alströmers och hans söners tid användes det som lagerlokal för de produkter, som kom från verkstäderna och för alla råvaror som ull, lin, färgämnen och andra kemilkalier, vilka var nödvändiga för verksamheten. Det gamla magasinet med sina gula grovrappade väggar ligger som en vacker gammal möbel i museiparkens grönska, oåtkomlig för alla saneringsvågor.

För mindre än hundra år sedan hade man mejeri i det gamla magasinet och många alingsåsbor kan ännu minnas, hur man här hämtade mjölk och grädde under första världskrigets tid. I den stora kastanjen intill huset hade mejeriägare Brattberg, berättas det, ordnat sittplatser, där han varma sommarkvällar njöt av friden och lugnet i trädkronornas skugga.

Lillån i annan fåra

Lilla torget var ända tills 1700-talets mitt sankt och vattensjukt. Lillån eller Gärdska ström, som vattendraget också kallas, gick i svängar och slingor snett över nuvarande torget. Söder om torget låg Stockslycke bys ägor. Någon gång efter seklets mitt stensatte man åns kanter och ändrades också åns lopp till det sätt som det fortfarande har.

Lilla torget har inte varit sta´ns avrättingsplats, sådana makabra skådespel förlades nedanför Härsberget. Spöpålen däremot hade sin plats vid grinden till Stenhusgården i museiparkens sydvästra hörn och lär ha varit flitigt använd under 1700-talet. Men det är inte sådana hemska tilldragelser man förbinder med Lilla torget utan det brokiga liv, som utspelades under marknadsdagarna för inte så länge sedan. Torget kallades också Trätorget därför att all försäljning av träskor, laggade kärl och ballbomöbler pågick här, när det var marknad och torgdag. Två originella handelsmän, August Andersson och Aron Kopp, exponerade hela sitt lager av träskor och laggkärl när det var torgdagar, och under stort gemyt och skämt provade intresserade bönder passande träskor.

Vacker 1800-talsgård

Om vi vandrar runt kvarteret Tygvävaren, där Götabanken nu ligger, har vi Nattséns gamla garverigård intill åkröken. Den byggdes vid 1700-talets slut men har förändrats vid flera tillfällen och frmstår idag som en av sta´ns vackraste 1800-talsgårdar. Den första ägaren, Anders Nattsén, var en av de fem kollegor som 1801 bildade sta´ns karduansämbete, vars ålderman han var i 12 år.

I samma kvarter har det gamla kronhäktet legat liksom brandkårens sprutbod, där man förvarade slangar, sprutor, läderhinkar och svabbar.

Vi vandrar över till Stora torget och passerar då Lillån där man förr brukade vattna hästarna, köra ner vagnarna och göra ren vagnshjulen. När götaartillersisterna på sin marsch upp till Tånga hed rastade sina hästar och gjorde halt för vila för beväringarna på Stora och Lilla torget, var det en händelse och ett välkommet avbrott i den lilla idylliska trästa´ns lugna och kanske litet enformiga liv. Nyheten "knekta har kommit" spreds snabbt bland unga och gamla och alla ville till torget för att se på ståten.

Torg med charm

Stora torgets östra sida upptages av två vackra 1800-talshus, som sammanbundits med ytterligre ett mindre tillkommit i sen tid. Jag tror få svenska städer i dag har ett torg, som undgått varuhusarkitekturens förfärligheter. Stora torget i Alingsås har fortfarande kvar charmen och trivsamheten hos ett gammalt torg med kullersten, salustånd, där försäljare hukar under sina tak av randig markisväv, ett gammalt rådhus i rosa med vita pilastrar och fönster och gulmålade trähus längs torgets ena långsida. Och mitt i all denna grannlåt står stadens store son Jonas Alströmer staty, skulpterad av göteborgskonstären John Börjesson 1905. I dag fylls torget av våra blänkande plåtvidunder till bilar, som nästan gömmer den gamle Jonas. Kanske kan man finna en lugnare och värdigare inramning genom att placera honom i museiparken.

Låt oss vandra vidare och ner mot Lillån igen och följa Norra Strömgatan västerut till den vita bron över ån. Här låg förr en fantasiskapelse av trä med ett krusidulligt torn tvärs över ån. Huset innehöll dels en badavdelning för "bättre folk", dels ett stort vattenhjul för driften i fabrikerna som Charles Hill startade 1863 och som blev begynnelsen till Alingsås bomullsväfveri. Badhuset och det stora vattenhjulet revs någon gång strax före sekelskiftet, då väveriets två ångmaskiner med de stolta namnen Kraft och Seger höll fabrikens vävstolar igång.

Man flanerar vidare och minns att här på den södra sidan om ån låg de gamla Alströmerska verkstäderna i de kvarter, som inte för så länge sedan hade namn som Fliten, Spinnaren och Skrubblaren efter den verksamhet som en gåg var här. Verkstäderna försvann i den stora branden 1779.

Vi vänder mot väster och går utefter ån tillbaks till västra bron vid Elverket, där en gång den gamla stadstullen låg, och har kommit till utgångspunkten för vårt flanerande i fyrkanter.

Om man tar sig tid att flanera i en stad upptäcker man detaljer som man skyndar förbi i vanliga fall, och man upptäcker också att sta´n har atmosfär, stämning, lokal självkänsla, en luft där det historiska förflutna och det bråda nuet ingått en sällsam legering.

Per Henrik Rosenström

Utdrag ur tidningsartikel i Alingsås Tidning 19730131

Bälinge torg - en träffpunkt

Bälinge torg kallas än i dag platsen vid Kungsgatans och Nygatans korsning. Här samlades förr Bälinge-bönderna vid torgdagar och andra stadsbesök och språkade om händelser och berättade historier om grannar, utsocknes och stadsbor och skrävlade inför varandra om allsköns bedrifter.

På trappan till sin speceriaffär vid Bälinge torg stod Kalle med tummarna innanför västen och lyssnade. Han hade fått sitt namn "Kalle på trappan" av stadsborna på grund av sin vana att tillbringa långa stunder på trappan till sin affär, språkandes med förbipasserande. Han och sta´ns andra specerihandlare hade ofta en stor krets av kunder från landsbygden, som de köpte eller bytte varor med. Ofta avslutades affären med ett glas av det billiga vinet och ibland också en cigarr til det. Steg man in i den gamla speceriaffären mötte en doft av tobak, sill, kryddor, kaffe, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och risgryn, och i taket hängde fotogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä.

Lena torg
Fortsätter vi vår vandring österut på Kungsgatan når man snart fram till Östra Ringgatan och Järtas park, som förr kallades Lena torg därför att Lena-borna samlades där och språkades vid sina stadsresor liksom Bälinge-borna vid Bälinge torg.

I södra hörnet vid Kungsgatan och Östra Ringgatan låg gamla "Ekens" - en gästgivaregård, som drevs av krögare Ek i slutet av 1800-talet. Gården uppfördes någon gång vid 1700-talets slut men har byggts om vid ett par tillfällen under 1800-talet och har så sent som förra året fått en välbehövlig renovering och ommålning. Krögare Ek eller Eken, som han allmänt kallades, hade värdshus här, och markandsbesökare och andra resenärer, som färdades från Borås och Skara, tog gärna in hos honom. Inne på gården fanns en spaljéberså, där Eken och hans närmaste vänner under ljumma sommarkvällar njöt ett glas eller två och dryftade tidens händelser.

"Grön" donation
På andra sidan gatan ligger Järtas park, som fått sitt namn efter hovrättsrådet Fredrik Järta, avliden 1882 i Alingsås. Han donerade parken till sta´n på det villkoret att den inte fick bebyggas utan alltid vara ett grönområde. Före parkens tillkomst var här markandsplats, använd också som plan för idrottstävlingar, och strax intill låg den gamla repslagarebanan. I dag står i den lilla planteringen en bronsskulptur av göteborgskonstnären Åke Thornblad, som han kallar "Lekande barn" och den är inköpt av kulturnämnden 1966.

På den norra sidan av parken i det stora tvåvåningshuset av trä låg den gamla flickskolan under åren 1894 - 1905 och den förestods av fröken Louise Lindstedt. Man kan säga att den hade sitt ursprung i fröken Louise Forsells flickskola, som låg vid Västra Ringgatan nära Gasverksbron. Östra Ringgatan utgjorde sta´ns gräns mot öster och vandrar man den norrut går man förbi en annan liten fin 1800-talsgård, den Broddska, i hörnet av Drottninggatan.

Man hade förr ett stort intresse för att hela sta´n skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick inte ligga obebyggda - man strävade efter att skapa slutna kvarter och vackra gatuperspektiv. De tomter, som var anlagda till trädgårdar, fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning, att där växte frukträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela sta´n skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - och varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Skarpa Nord
Skarpa Nord kallade man hörnhuset Östra och Norra Ringggatan. Det tämligen stora trähuset i två våningar låg utsatt för de skarpa nordanvindarna, som blåste över markerna från Nolby och Rödene. I det huset hade Betty Beckman en gång sin flickskola, men på 1800-talet var det i bottenvåningen en tvårumslägenhet och två enrumslägenheter med gemensamt kök och öppen spis, där var och en rådde om sin särskilda eldhärd. På gården hade man potatisland och gödselstad och använt vatten fick man släppa ut i rännstenen, men endast mellan kl elva på kvällen och fem på morgonen.

I Norra Ringgatans allé motionerade brunnsgästerna och för den mindre motionslystna fanns långa bänkar utplacerade. Från Skarpa Nord såg man Landskyrkan, skolan och vägen över åsen mot Rödene.

Frikostig
Vi vandrar vidare Norra Ringgatan österut till Lendahlsgatan som fått namnet efter fabrikören Sven Lendahl, frikostig donator till kyrkans ombyggnad på 1780-talet. I en rapport om Alingsås manufakturverk från 1757 nämner man "Lendahls halvsidenfabrik" bland de verkstäder, som drevs mer i privat regi och följaktligen inte var direkt knytna till manufakturverket. Sven Lendahl blev en förmögen man, ägde två fastigheter på Drottninggatan och hela det kvarter där Sparbanken är beläget idag. Det är möjligt att han även ägde mark i Stockslycke eftersom man sedan gammalt kallade en byväg där för "Lendahls gata".

Stockslycke by
Fortsätter man Lendahlsgatan söderut går man på marker, som förr låg utanför sta´n. Här var stora åkergärden som i söder gränsade till Stockslycke bys ägor. Ser man kartan över Alingsås, som ritades på 1700-talet, talar den om att prästgården och byn Holmens ägor låg här. Lendahlsgatan är en gata med väl tilltagen bredd. Trähusen på ömse sidor om gatan, beskuggas av träden, byggdes vid vårt sekels början. Det var just dessa kvarter som tillkom vid den stadsplan, som antogs 1911 och med en gång gjorde sta´n betydligt större och rymligare än den gamla stadsplanen från 1876. Lendahlsgatan passerar järnvägen och byter sedan namn till Stampgatan.

Redan i ett brev från 1625 underskrivet av Gustaf II Adolf talas om alingsåsbornas rätt att få bygga tullkvarn i Gärdska ström vid nuvarande Stampen. Men kvarnen kom inte att byggas då utan senare. Sta´n återkommer i en skrivelse någon gång på 1630-talet med en påminnelse till "Svea rikes regerande råd" om lämpligheten att bygga vattenkvarnen vid Gärdska ström.

Klädesstamp
Men varför heter området Stampen? Helt enkelt därför att Jonas Alströmer anlade en klädesstamp här vid vattenfallet i Gärdska ström. Den verkstaden tillhörde även manufaktursociteten och i närheten av den hade Peter Wirgman sin metallfabrik på 1700-talet. Vid Linnés besök i Alingsås 1746 var Wirgmans fabrik helt ny och sysselsatte två gesäller och två lörogossar med tillverkning av knappar, lås och ett slags "guldförnissa". Vid Jonas Alströmers bortgång 1761 sysselsattes sex verkmästare och fyra gesäller, men 1788 efter Wirgmans död lades metallfabriken ner.

För en flanör är Stampen inte bara en historisk stadsdel, den har en intimare atmosfär än andra delar av sta´n, den är full av överraskningar och charmerande idyller kring de hus och gårdar, som grupperar sig från järnvägen ner mot vattenfallet i Gärdska ström. Låt oss gärna stanna här vid Stampens kvarn för denna gång och fortsätta flanerandet tillbaks mot centrum en annan gång.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730115

Vid Nyebro gick stadsgränsen...

Alingsås läge på en halvö med Säveån norr om och Lillån söder om stadsbebyggelsen fodrar broförbindelse till områdena norr och söder om staden.

De äldsta broförbindelserna är Gasverksbron och Nolbybron. Den förra bron var den viktiga förbindelsen över Lillån mot Göteborgsvägen. Den har haft flera namn. I äldsta tider kallades den Västra bron eller Järnbron. Det senare namnet hänger samman med bodarna för de järnvaror, som Alingsåsbor för mycket länge sedan förde med sig från färder i Bergslagen.

Den andra bron var en viktig förbindelselänk för byborna i Nolby till landsförsamlingens kyrka och stadsbebyggelsen. Ytterligare en broförbindelse är den vid Nyebrogatan över Säveån. Den kom relativt sent under 1700-talet. Den byggdes på Jonas Alströmer initiativ 1755 för att man på ett lätt och behändigt sätt skulle kunna nå markerna norr om staden. Denna bro fick för enkelhetens skull namnet Nyebro. Den har någon tid även hetat Hagabron.

Här vid Nyebro tog staden slut. På norra sidan av Säveån vidtog öppna marker med åkerholmar och någon enstaka byggnad utmed den gamla vägen mot Brobacka. Ännu så sent som 1933, när Oscar Blad flygfotograferade Alingsås, slutade staden vid Säveån. Utanför Hagaplan låg Nolhagas öppna gärden och mot höger mot vägen till Rödene höjde sig bergknallarna kransade av lövdungar.

Hade man väl passerat Nyebro eller Hagabron fanns för ett lertag på vänster sida. Här hämtade stadens krukmakare lera för sin tillverkning. Helt nära lertaget låg en liten stuga kallad lertäppan eller "Kryparns". Och strax bortom låg Tjuvanäbbet eller Hökanäbbet. Några vill kalla vägkorsningen vid Lertäppan, Tjuvnäbbet eller Hökanäbbet. Andra påstår med bestämdhet att Hökanäbbet är den kulle strax norr om vägkorsningen som skjuter ut som en udde och tvingar vägen att göra en sväng mot norr, innan den löper vidare bort över markerna mot Fjällsjön. Hur som helst vara denna vägkorsningen en samlingsplats för stadsbor och Nolhagabor och skådeplatsen för många slagsmål, där snusdosorna kom väl till pass, när man vevade på med armarna mot sin antagonist. Namnet Tjuvnäbbet tror man vara en förvrängning av kivenäbb i betydelsen skansverk av trä och i så fall skulle denna plats vara ett minne från den tiden på 1500-talet, när danskarna drev omkring i trakterna på sina härjningståg.

Platsen har också blivit känd genom en historia om den något överförfriskade lantbon, som förpassades ut ut staden av polismakten. Väl på benen och väl utanför staden vände han sig med knuten näve i luften in mot staden och med vrede i rösten skrek han Vår Herre ondgjorde sig över Sodom och Gomorra för deras syndiga liv. Men hade han fått se Alingsås hade han illvrålat.

I våra dagar är områdena utanför vägkorsningen vid Lertäppan tätt bebyggda och en mängd industrier har vuxit fram här under de senaste decennierna. En av dessa var Svenska Suchard AB, som grundades 1919 under namnet AB Nordiska Chokladfabriken. Två alingsåsare Karlborg och Magnusson, startade företaget i lokaler på Plangatan, men vid mitten av 1930-talet inleddes ett tekniskt samarbete med schweiziska Suchard-koncernen, som bland annat resulterade i nya lokaler i anslutning till de ekonomibyggnader, som tillhört Nolhaga egendom. Norr om Suchardfabriken, som hyst så många skilda industrier genom åren, växte Fodervävnaders gula tegelkomplex fram under 1930-talet. Den nya fabriken byggdes 1935 och låg då i Alingsås landsförsamling,

Bortom Fodervävnaders fabrik började man i början av 1960 att uppföra en länga av enplanshus innehållande nya lokaler för småföretagare och hantverkare. Det var FABS, som startade denna byggnation och som i mitten av 1960-talet hade fyllt hela området norr om Kungälvsvägen med femton enplanshus för småindustrier av mycket skiftande slag.

Bortom småindustriområdet ligger Bolltorps ägor. En gång i tiden var Bolltorp en utgård under Nolhaga. När Claes Adelskölds far ägde Nolhaga på 1820-talet, såldes Bolltorp till garvaren Carl Lindqvist, som ägde den intill sin död 1834, varefter den övertogs av sonen Carl vars änka gifte om sig med lantbrukaren Gustaf Nåyman. I december 1879 gick gården på auktion. Till gården hörde också en ben- och vadmalsstamp, en såg med kantverk och spånhyvel och nyttjanderätten till vattnet från fyra, på Bolltorps skogsmark belägna sjöar, för att driva stampverken.

Gustaf Nåyman var född i Harlösa i Skåne och flyttade till Västergötland 1851 och var bland annat förvaltare på Djupsås i Skaraborgs län. År 1858 flyttade han till Bolltorp, som då ägdes av änkefrun Fredrika Lindqvist. Han gifte sig med änkan och blev ägare till Bolltorp, som under hans tid förbättrades i flera avseenden bland annat genom köp av stampverken. Gustaf Nåyman var en glad garcon, gästfri och öppen och hade förmågan att dela med sig till andra. Under hans tid var Bolltorp den enda gården i trakten dit traktens ungdomar kunde fröjda sig kring midsommarstången. Alla ägde fritt tillträde till gården för att under några korta midsommardagar få njuta av sommaren och lantlivets behag.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801121

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102