Området som gick sönder

Kan industriområdet mellan stationen och väg E 3 vid Stråhles allé ha något gemensamt med Stockslycke gamla by? Jo, det förhåller sig faktiskt så. Industriområdet ligger delvis på gammal bymark. Stockslycke by, som låg väster om nuvarande Electrolux vid Hemvägen och Lärkvägen, bestod av tre hemman, nämligen Skattegården, Grågården och Nordgården. Byn hade sina jordar och lyckor utspridda norrut ända fram till Södra Ringgatan och österut till Gerdskens stränder. Industriområdet ligger alltså delvis på den gamla byns marker. Den gamla byn låg på den höglänta delen söder om Lärkvägen mot Hemvägen och kallades förr Högen rätt och slätt. Byn fanns ännu på 1850-talet, splittrades när laga skiftet genomfördes och då revs eller flyttades stugorna.

I byn hade förr en av Alingsås församlings två kommunistrar sitt boställe. Då ett ägobyte skedde mellan Jonas Alströmer och kyrkan någon gång på 1750-talet flyttade Jesper Torin, som då var en kommunistrarna, till kyrkans nya boställe Slävik i Hemsjö. De sista bystugorna på 1850-talet var "Zakris stuga", som låg närmast sjön Gerdsken, och "Hyfvats", som låg närmare bygatan. På norra sidan om den låg "Nilsagården" och "Larsastugan". Från Stockslycke by var vägen in till stan inte särkilt lång. Följde man den lilla vägen norrut nådde man Stampen, Brännerilyckan och Lilla torget så småningom.

En del av bymarken togs i anspråk när Västra stambanan skulle byggas på 1850-talet. Överste Nils Ericson, som var chef för detta jätteprojekt, förhandlade med staden om lämplig ersättning till de olika markägarna. Det var säkert ingen lätt uppgift och den krävde troligen en god portion diplomati. I juli 1855 var alla förhanldingar avklarade och markägarana, som avstått jord till järnvägsbygget, hade fått sina likvider. I november 1862 invigdes sträckan Göteborg-Stockholm med all den pompa och festivas, som stunden bjöd.

Med Västra stambanans tillkomst bröts Alingsås isolering. Nu kunde man lätt och behändigt nå de stora metropolerna Göteborg och Stockholm och frakta sitt gods bekvämt till städerna utefter linjen. Det var ingen tvekan om att järnvägen betydde mycket för industrietableringen i Alingsås. Redan 1862 startade Alingsås bomullsväveri av Charles Hill och ett år enare började N T Möller tillsammans med några kapitalstarka herrar brygga öl på Kåtlyckan invid Lillån. Företaget Alingsås bryggeri, stannade sedan i många år i familjen Möllers ägo.

Området söder om stationen förblev länge outnyttjad. Industrietableringarna dröjde och det var först på 1930-talet, som området blir riktigt intressant för industriell verksamhet. Först på plats i kvarteret Yxan och Hammaren var Alingsås Verkstäder med mekanisk verkstad och gjuteri någon gång omkring 1880. Ungefär samtidigt startades en snickerifabrik, som låg längre österut på området strax bakom nuvarande Assa-Stenman.

Under 1900-talets första decennier skedde en industriell etablering, som fick stor betydelse för hela området. Det innebar början till en utvecklng där jordbruksmarken successivt togs i anspråk för industriell verksamhet. Längst i öster, som en utpost mot sjön Gerdsken, byggde Linnefabriken med Victor Åkerlund som huvudägare i april år 1900 och i väster fanns redan den mekaniska verkstaden, som övertogs av Elekro-Apparat 1925 sedan Alingsås Verkstäder drabbats av konkurs. Längst västerut fanns Hallbergs trädgård, som Erik Hallberg startade 1903 med frilansodlingar. Något tiotal år senare hade anläggningen utökats med stora växthus.

Fler företag kastade senare sina blickar på den välbelägna marken och omkring 1930-1935 byggdes flera viktiga industrier såsom Hellqvists påsfabrik, konfektionsaktiebolaget Drabant, Alingsås mejeri och Max Klusendicks metallfabrik. Max Klusendick köpte egendomen Lilleskog 1927 och flyttade då dit med sin familj och flyttade samtidigt över sin metallfavbrik från Spånga i Stockholm till Alingsås. Han köpte ett markområde av staden söder om järnvägen, där hans fabrik byggdes 1933. Efter några år ombildade han sitt företag till aktiebolag under namnet Tekaverken AB. Av åldersskäl drog han sig tillbaka från det aktiva ledarskapet 1954 och sålde sitt företag till Aug Stenman AB i Eskelstuna.

Konfektionsaktiebolaget Drabant såg dagens ljus den 1 januari 1932. Det var tre herrar, Gösta Bolling, Gösta Almgren och Edvard Reitz, som alla arbetade hos Kabom, som beslöt sig för att starta en ny konfektionsfabrk för herrkläder. På vårvinterna 1935 köpte de en tomt i hörnet av Göteborgsvägen och Stråhles allé där en ny fabriksbyggnad stod färdig för inflyttning i juli samma år. Huset byggdes senare på med ytterligare en våning.

De gamla verkstadsbyggnaderna vid Järnvägsgatan övertogs av Elekro-Apparat 1925, som byggde till anläggningen med en stor hallbyggnad inåt tmten. Det skedde 1939, och drygt tjugo år senare såldes hela kompextet till Elekro-Helios.

Inom området från Drabant i väster till Stampen kvarn i öster fanns under åren från 1930-talets mitt till 1970-talets mitt en rad företag inom textil- och verkstadsindustrin, armaturfabrik, möbelsnickeri, bilverkstad, järnhandel, mejeri och trävaruaffär samt nederlag för Pripps bryggeri.

I början av 1950-talet planerade man en radikal omläggning av trafiken genom staden. En ny väg, E3:an skulle gå strax söder om industriområdet, rakt genom stadsdelen Stampen och vidare österut mot Kristineholm. Först omkring 1960 kom arbetena igång med den nya vägen, som i ett slag förändrade industri- och bostadsområdet söder om järnvägen mellan sjön Gerdsken och Stråhles allé. Området gick sönder. Stampenområdet fick mycket dåliga förbindelser med övriga staden och tidigare väl fungerande bostadsområden separerades i en nordlig och sydlig del med försämrade kommunikationer mot centrum.

Under 1970-talet började delar av industriområdet söder om järnvägen att förfalla och förslummas. Området var ju väl exponerat mot stationsområdet och för passerande tågresenärer var området inte någon skönhetsupplevelse. I början av 1980-talet påbörjades det stadsplanearbete vars resultat vi ser idag. Ett helt nytt område har vuxit fram med nya anläggningar, ombyggda och förbättrade hus. Nu erbjuder området en annan anblick från järnvägen.

På allra senaste tiden har namnfrågan för området diskuterats. Ett förslag finns att kalla området för Västerport. Men på lantmäteriets kartor står stadsdelen upptagen som Asplyckan. Området har alltså ett namn.

Studerar man Albert Liliensbergs stadsplaneförslag från år 1909 över det aktuella området, finner man att Ståhles allé då hette Linggatan, att det fanns tre gator inom området med namnet Algatan, Åsgatan och Harladsgatan. Och Sveagatan gick som en bred aveny från väster mot öster bort till Gerdskens strand. På roteindelningskartan från 1919, som upprättades av stadsingenjören S E Bengtsson, har essa namn eller gatusträckningar inte förändrats. Kvartersnamnen inom området var Yxan, Hammaren, Filaren, Träskon, Smeden och Gjutaren.

Fältet kan nu vara fritt för fantasin att konstruera nya namn för detta industriområde!

Avslutningsvis kan jag bidraga med en liten lista på några mer eller mindre seriösa namnförslag som: Allén, Alléplan, Asplyckan, Hoppets Stråhle. Drabanten, Svea, Sveastan, Södermalm, Söderstan, Lyckan, Rondören, Bulten, Järnmalmen etcetera.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 1990 vecka 43, oktober