Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.
Staten ville ha bort frimarknaderna
I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.
Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.
Ståndspenning måste betalas
Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!
Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.
Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.
Även stadens köpmän deltog
På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.
Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.
Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.
Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.
Jungfrun bar korgen
Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.
I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.
Petrus skulle sälja en ful ko
De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.
En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19720830
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar