onsdag 28 september 2011

De gamla trähusen ger Alingsås dess profil

Våra funderingar kring möjligheterna "att bygga och bevara" - en stadsförnyelse, som ersätter det förbrukade utan att våldsföra sig på det väsentliga och värdefulla i en stadsmiljös egenart, är ofta laddade med något diffusa uppfattningar om "teknisk nödvändighet" och "ofrånkomliga utvecklingstendenser" och liknande. Vi tycks tro att utvecklingen är som ett mekaniskt sorgespel, ödesbestämt och omöjligt att påverka genom vår egen vilja. Vi vet också att det inte förhåller sig så. Ingenting kommer till utan att vi planerar och bygger och ingenting rivs utan att vi beslutar det Vi måste faktiskt rensa ut alla vidskepliga föreställningar om en teknisk ödesbestämdhet och klart inse att det är vi själva som bär ansvaret och h e l a ansvaret för hur de tekniska resurserna skall utnyttjas och hur våra samhällen och städer byggs.

Den rätt livliga stadsplaneringsdebatt som präglat 60- och 70-talen kan knappast undgått någon. Starka ekonomiska och politiska krafter har ställts emot mindre gruppers intressen att bevara och förbättra gamla stadspartier och genuina miljöer t ex Landnala i Göteborg. Mot teknik och ekonomi har ställts mänskliga behov som inte kan mätas i kronor, hästkrafter och sekunder, t ex kultur, tradition, skönhet, romantik, natur, stillhet.

Att förnya en stad - att renovera och ersätta gammalt med nytt - är alltid en mycket komplicerad och även smärtsam process där det gäller att hålla på de kvalitativa värdena, allt det som kanske inte ger utdelning i pengar men som ger utdelning i människors hjärtan. Förnyelsen och förändringen får inte vara för våldsam - ju våldsammare den är desto starkare känner vi behovet av kontinuitet. Vi vill inte vara utan gamla gatubilder, utsikter och silhuetter som blivit så självklara för oss och som utgör en viktig del i vår tillvaro.

Om man vill att staden ska behålla sin karaktär och sin identitet och om man vill att förnyelsen ska vara utan våldsamheter då måste vi också lära oss att stiga ur bilen. Den är ju för övrigt en teknisk ofullgången produkt, den luktar illa, den bullrar och för oväsen och den smutsar ner och är livsfarlig på många sätt.

Det kan inträffa att samma person som på morgonen funderar att få köra sin bil ända fram till arbetsplatsen eller affären i innerstaden på eftermiddagen kan bli upprörd och förbittrad över att ett hus, en välkänd silhuett, skall rivas för att ge plats åt en bilparkering. En bilfri innerstad i svenska städer - det vore något att arbeta för! I Amerika med sin stora biltäthet han man på sina håll i de nya saneringsplanerna bestämt sig för att alla privatbilar skall försvinna från innerstadens markplan och att innerstaden skall ges en renässans som bostadsmiljö. Under slagordet "downtown is for people" vill man återerövra de centrala delarna i staden som livsmiljöer.
Även i svenska städer och särskilt innestadsdelarna måste vi avstå från användandet av våra privata bilar. Det måste bli naturligt för oss att röra oss i en annan rytm, frotteras direkt med våra medmänniskor utan mellanlägg av plast och plåt.

Det är få svenska städer som idag kan visa så mycket av gammal träarkitektur som Alingsås - den låga, trivsamma är vår stads karaktär, den mänskliga skalan skänker trygghet och lugn. När man varit ute och rest - och det tycks de flesta svenskar göra idag - blir hemkomsten en ny upplevelse och den leder till en ny inställning till staden. Man frågar sig kanske när man sett både gammalt och nytt utomlands om det verkligen här hemma läggs ner allsidig och kärleksfull omtanke på våra städer, om de verkligen sköts på ett riktigt människovärdigt sätt. I många städer utomlands får man veta att det är förbjudet att bryta sig ur skalan vid nybygge i innerstaden. I somliga länder får fastighetsägarna rentav bidrag till ombyggnader på villkor att de sköter sitt arbete så att stadsbilden berikas eller åtminstone inte fördärvas. Att det finns rysliga och barbariska exempel på vanvård av städer i nästan alla länder vet vi också. Det ger oss ännu bättre argument för ett kvalitetstänkande i vårt stadsbyggande.

Alingsås har härjats av två stora bränder, den första 1749 och den andra 1779. Den första branden förstörde östra delarna av staden, det gamla rådhuset i nordöstra hörnet av Stora torget brann då ner. Den andra branden rasade över de södra och västra delarna då bland annat de alströmerska verkstäderna förstördes. Det bör rimligtvis inte finnas kvar så mycket av den gamla 1700-talsbebyggelsen efter dessa två bränder. Men givitvis byggdes det en del under 1700-talets slut men de enda byggnader som finns kvar i oförändrat skick är rådhuset och museet. Flera andra hus är tillkomna under 1700-talets slut men har byggts om och präglas helt av 1800-talets stil och smak. De Hedénska gårdarna utefter Stora torgets östra sida har prägel av 1800-talsherrgård och bidrar till torgets magnifika inramning. Likaså den Nattsénska gården, den gamla garverigården från 1700-talet invid Lillån, byggdes om under 1800-talets slut och framstår idag som ett våra vackraste trähus.

Bakom tillkomsten av de förnämare trähusen ligger målmedvetet konstnärligt skapande. De enklare gårdarna följde mönstret från de större, men det skedde med särskild anpassning och omformnng för varje hus. Brädfodringen och fönsterfodren och andra snickerier bestod inte av slentriansmässigt påspikade bräder utan var en del av själva arkitekturen.

Bortsett från dessa snickeridetaljer hade man stora krav på symmetri, regelbundenhet, jämvikt och klarhet i byggnadens utformning och till de kraven kom vissa regler för proportionerna. Omsorgen om de nybyggda husen var stor och intresset för gamla kanske förfallna byggnader var inte mindre. Man hade ett stort intresse för att hela staden skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick till exempel inte ligga obebyggda - man strävade att skapa ett slutet gaturum. De tomter som var anlagda till trädgårdar fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning att där växte fruktträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela staden skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - utan varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Ingen skall av det som här framförts, tro att det är bevarandet av den gamla träbebyggelsen i och för sig som skall vara vårt mål i Alingsås utan de spänningar och harmonier man kan utvinna ur mötet mellan gammalt och nytt - att arkitektoniskt uttrycka det skall vara vår uppgift och vårt mål.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 721025

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar