Järtas hus

Den gamla trästaden brukar vi kalla den del av innerstaden, som begränsas av Ringgatorna i norr, söder, öster och väster. Utanför dessa fanns öppna marker med enstaka hus och gårdar. Den nya trästaden var en del av staden, som under 1800-talets senare del växte fram på markerna öster om Östra Ringgatan.

En av de första, som uppförde ett hus åt sig var Fredrik Rutger Järta. Det byggdes 1870 och kom att ligga vid Kungsgatan strax öster om Östra Ringgatan. Huset var ett tvåvånings trähus stort nog åt hans stora konstsamling och bibliotek.

Fredrik Järta valde att bosätta sig i lilla Alingsås 1865. Av okänd anledning avbröt han sin karriär som ämbetsman i Stockholm och levde ett undanskymt liv i Alingsås. Han avled 1882 och när hans testamente öppnades kunde man konstatera att han till Alingsås stad donerat såväl Plantaget som det grönområde som vi idag kallar Järtas park. I donationsbetämmelserna fanns klart angivet att dessa båda grönområden för all framtid skulle vara parker och ej bebyggas.

Järtas hus vid Kungsgatan blev 1894 lokal för flickskolan. Louise Forsell, som var en utomordentlig intelligent och livlig kvinna, hade 1856 öppnat en flickpension i en fastighet nära bron till våra dagars Elverk. Ur denna flickpension växte så småningom "Alingsås elementärskola för flickor" fram. Sina lokaler hade skolan först i Hüttlingska huset på Plangatan och senare i Lindquistska gården på Drottninggatan i kv Hägern för att därefter flytta till Järtas hus med Louise Lindstedt som föreståndarinna. Då hade skolan 48 elever och när skolan upphörde 1905 fanns 66 flickor. Skälet till att skolan upphörde var att den nya samskolan inrättades i nuvarande Gustav Adolfskolan och flickskolans elever flyttade helt enkelt över dit.

Järtas hus har alltsedan dess inrymt bostäder och butiker. I områdesplanen från år 1980 fastslås att huset är kulturhistoriskt värdefullt. Ett litet orosmoln seglade upp på himlen när hela kvarteret såldes till intressenter i Göteborg och planer fanns på stora förändringar av hela kvarteret. Men Järtas hus ligger kvar och vänder sin stiliga träfasad mot den gröna parken.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

De gamla trähusen ger Alingsås dess profil

Våra funderingar kring möjligheterna "att bygga och bevara" - en stadsförnyelse, som ersätter det förbrukade utan att våldsföra sig på det väsentliga och värdefulla i en stadsmiljös egenart, är ofta laddade med något diffusa uppfattningar om "teknisk nödvändighet" och "ofrånkomliga utvecklingstendenser" och liknande. Vi tycks tro att utvecklingen är som ett mekaniskt sorgespel, ödesbestämt och omöjligt att påverka genom vår egen vilja. Vi vet också att det inte förhåller sig så. Ingenting kommer till utan att vi planerar och bygger och ingenting rivs utan att vi beslutar det Vi måste faktiskt rensa ut alla vidskepliga föreställningar om en teknisk ödesbestämdhet och klart inse att det är vi själva som bär ansvaret och h e l a ansvaret för hur de tekniska resurserna skall utnyttjas och hur våra samhällen och städer byggs.

Den rätt livliga stadsplaneringsdebatt som präglat 60- och 70-talen kan knappast undgått någon. Starka ekonomiska och politiska krafter har ställts emot mindre gruppers intressen att bevara och förbättra gamla stadspartier och genuina miljöer t ex Landnala i Göteborg. Mot teknik och ekonomi har ställts mänskliga behov som inte kan mätas i kronor, hästkrafter och sekunder, t ex kultur, tradition, skönhet, romantik, natur, stillhet.

Att förnya en stad - att renovera och ersätta gammalt med nytt - är alltid en mycket komplicerad och även smärtsam process där det gäller att hålla på de kvalitativa värdena, allt det som kanske inte ger utdelning i pengar men som ger utdelning i människors hjärtan. Förnyelsen och förändringen får inte vara för våldsam - ju våldsammare den är desto starkare känner vi behovet av kontinuitet. Vi vill inte vara utan gamla gatubilder, utsikter och silhuetter som blivit så självklara för oss och som utgör en viktig del i vår tillvaro.

Om man vill att staden ska behålla sin karaktär och sin identitet och om man vill att förnyelsen ska vara utan våldsamheter då måste vi också lära oss att stiga ur bilen. Den är ju för övrigt en teknisk ofullgången produkt, den luktar illa, den bullrar och för oväsen och den smutsar ner och är livsfarlig på många sätt.

Det kan inträffa att samma person som på morgonen funderar att få köra sin bil ända fram till arbetsplatsen eller affären i innerstaden på eftermiddagen kan bli upprörd och förbittrad över att ett hus, en välkänd silhuett, skall rivas för att ge plats åt en bilparkering. En bilfri innerstad i svenska städer - det vore något att arbeta för! I Amerika med sin stora biltäthet han man på sina håll i de nya saneringsplanerna bestämt sig för att alla privatbilar skall försvinna från innerstadens markplan och att innerstaden skall ges en renässans som bostadsmiljö. Under slagordet "downtown is for people" vill man återerövra de centrala delarna i staden som livsmiljöer.

Även i svenska städer och särskilt innestadsdelarna måste vi avstå från användandet av våra privata bilar. Det måste bli naturligt för oss att röra oss i en annan rytm, frotteras direkt med våra medmänniskor utan mellanlägg av plast och plåt.

Det är få svenska städer som idag kan visa så mycket av gammal träarkitektur som Alingsås - den låga, trivsamma är vår stads karaktär, den mänskliga skalan skänker trygghet och lugn. När man varit ute och rest - och det tycks de flesta svenskar göra idag - blir hemkomsten en ny upplevelse och den leder till en ny inställning till staden. Man frågar sig kanske när man sett både gammalt och nytt utomlands om det verkligen här hemma läggs ner allsidig och kärleksfull omtanke på våra städer, om de verkligen sköts på ett riktigt människovärdigt sätt. I många städer utomlands får man veta att det är förbjudet att bryta sig ur skalan vid nybygge i innerstaden. I somliga länder får fastighetsägarna rentav bidrag till ombyggnader på villkor att de sköter sitt arbete så att stadsbilden berikas eller åtminstone inte fördärvas. Att det finns rysliga och barbariska exempel på vanvård av städer i nästan alla länder vet vi också. Det ger oss ännu bättre argument för ett kvalitetstänkande i vårt stadsbyggande.

Alingsås har härjats av två stora bränder, den första 1749 och den andra 1779. Den första branden förstörde östra delarna av staden, det gamla rådhuset i nordöstra hörnet av Stora torget brann då ner. Den andra branden rasade över de södra och västra delarna då bland annat de alströmerska verkstäderna förstördes. Det bör rimligtvis inte finnas kvar så mycket av den gamla 1700-talsbebyggelsen efter dessa två bränder. Men givitvis byggdes det en del under 1700-talets slut men de enda byggnader som finns kvar i oförändrat skick är rådhuset och museet. Flera andra hus är tillkomna under 1700-talets slut men har byggts om och präglas helt av 1800-talets stil och smak. De Hedénska gårdarna utefter Stora torgets östra sida har prägel av 1800-talsherrgård och bidrar till torgets magnifika inramning. Likaså den Nattsénska gården, den gamla garverigården från 1700-talet invid Lillån, byggdes om under 1800-talets slut och framstår idag som ett våra vackraste trähus.

Bakom tillkomsten av de förnämare trähusen ligger målmedvetet konstnärligt skapande. De enklare gårdarna följde mönstret från de större, men det skedde med särskild anpassning och omformnng för varje hus. Brädfodringen och fönsterfodren och andra snickerier bestod inte av slentriansmässigt påspikade bräder utan var en del av själva arkitekturen.

Bortsett från dessa snickeridetaljer hade man stora krav på symmetri, regelbundenhet, jämvikt och klarhet i byggnadens utformning och till de kraven kom vissa regler för proportionerna. Omsorgen om de nybyggda husen var stor och intresset för gamla kanske förfallna byggnader var inte mindre. Man hade ett stort intresse för att hela staden skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick till exempel inte ligga obebyggda - man strävade att skapa ett slutet gaturum. De tomter som var anlagda till trädgårdar fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning att där växte fruktträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela staden skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - utan varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Ingen skall av det som här framförts, tro att det är bevarandet av den gamla träbebyggelsen i och för sig som skall vara vårt mål i Alingsås utan de spänningar och harmonier man kan utvinna ur mötet mellan gammalt och nytt - att arkitektoniskt uttrycka det skall vara vår uppgift och vårt mål.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 721025

Kopparslagargården

Det var först på 1750-talet, som kvarteret öster om nuvarande Nygatan började bebyggas. Efter den stora branden 1749 byggdes staden ut med fem nya kvarter österut. Ett av dessa var Hjorten där kopparslagaregården ligger. Namnet har gården nu fått efter alla kopparslagare, som under nära hundra år har haft verkstad här.

Petter Lengberg var timmerman och en i raden av fem mästare, som var verksamma i staden år 1800. Han står som ägare till gården år 1808. Den förste i raden kopparslagare, som höll verkstad här, var M J Grömbom 1847. Efter honom kom kopparslagarna Janne Öhman och Carl Johan Öhman och från 1887 drev Johan Gustavson kopparslageri här. Den senare var ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. Han avled 1916 och verkstaden övertogs av Frans Fröman, som drev yrket till 1939. Han var anställd hos Johan Gustavsson och blev den sista i raden av kopparslagare på denna gård.

I samma kvarter på hörntomten mot Östra Ringgatan hade två andra kopparslagare sina verkstäder under 1700-talets slut och 1800-talets början. Det var Jonas Lundberg och sonen Daniel. Den senare var en av initiativtagarna till kopparslagarskrået när det inrättades i februari 1814. Hans far Jonas blev skråets första ålderman och avled 1829 nära 86-årig.

Carl Johan Öhman, som hade sin verkstad i kopparslagaregården, avled hastigt den 6 december 1883 efterlämnade hustrun Matilga och fem barn. Johan Gustavsson avled 1916 och hans hustru Jenny ägde tomt och byggnader till 1939 då familjen Westerdahl förvärvade fastigheten.

Hur kopparslagaregården med alla dess byggnader såg ut framgår av gamla brandförsäkringshandlingar. Boningshuset utmed Norra Strömgatan var 14 m långt och 7 m brett och hade en höjd från marken till takåsen av 8,4 m. Verkstadslängan i vilken kopparslageriet var inrymt var inte mindre än 27 m lång och nära 4 meter bred.

Kopparslagaregården på Norra Strömgatan är en fin representant för den gamla småstadskulturen, som man fortfarande finner mycket av i Alingsås. Den intimitet, som skapades med avgränsande plank och uthus mot grannen, framhävdes än mer av den rika grönskan och kullerstensbeläggningen på innergården.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

Ramgården - dåtidens nöjesfält i Alingsås

Plangatan har fått sitt namn av Fredriksplan, som var det gamla namnet på Lilla torget och angränsande kvarter. Namnet Fredriksplan har uppkommit av namnet på den svenske kungen Fredrik I, som på olika sätt skyndade Joans Alströmer till hjälp i dennes arbete med att få hjulen att rulla i de nystartade verksatderna under 1720-talet.

Plangatan passerade österut Färgeribron eller Fattighusbron, som den också kallas. Det är en vacker välvd stenbro, som 1823 fick ersätta den gamla i trä. Alingsåsborna var nämligen trötta på det ständiga underhållet av de gamla träbroarna och därför beslöt man att ersätta dels bron vid Plangatan, dels bron vid Västra Ringgatan med nya av sten.

Stenvalvsbron har fått sina två namn av Fattighuset, som låg i hörnet av Plangatan och Färgaregatan, och Alströmerska färgeriet, som under 1700-talet låg i hörnet av Färgerigatan och Norra Strömgatan.

I sina minnen från Alingsås kring sekelskiftet berättar Sven M Carlsson om brevbäraren Fredrik Andersson och en episod Färgeribron. Fredrik Andersson var en omtyckt och uppskattad brevbärare hos Alingsåsbor. Han var nitisk och snabbfotad och sågs ofta både gå och springa med väskan över axeln och brevbunten i handen. En gång skulle han i god fart passera Färgeribron, men det bar sig inte bättre än att han snubblade och brevbunten for i en vid båge ner i ån. Nitisk som han var plumsade han ner i vattnet och fiskade upp alla kringflytande brev.

Nöjesfält

Till vänster om Plangatan fanns i den östra delen av av kvarteret mellan Plangatan och Norra Strömgatan ett nöjesfält under 1880 - 1890-talet. Hit kom all världens taskspelare och märliga männsikor för att förnöja Alingsåsborna när de var på marknader eller andra särskilda evenemang.

Området kallades Ramgården och var Alingsås nöjesfält. Här snurrade karusellen, som sköttes av ett par öldrickande gubbar, till skrålande musik och inte långt därifrån hördes djurens vrål och rytande från cirkusvagnarna. Här kunde man få se ormmänniskor, höra buktalare, och beundra Brazil Jack med sin plymförsedda hatt och sitt långa hår. Han var den store hästkarlen och illusionisten. Till de stora slagnumren i "världsklass" hörde Napolen den lille, 36 tum hög, och Drottningen av alla jättekvinnor, 340 skålpund tung, samt Damen utan underkropp. Oöverträffade att lura bönder var den afrikanska skogsmänniskan och människoätaren från Australien, som senare avslöjades som en svartmålad påg från Skåne.

Söder om Plangatan låg rallaren Per Skogs hus.. Han var född i Alingsås, som till en vävlagare, och deltog som rallare vid västra stambanan bygge 1855. Det var han som tog det första spadtaget vid Skaveryd när Lövekulle valborgsmässoafton 1855.

Aligngås kan alltså skryta med att ha två bemärkta rallare. Claes Adelsköld på Nolhaga deltog i landets första järnvägsbyge 1849 och Per Skog startade bygget 1855 vid Skaveryd

Bullar för 1 öre

Längre österut på Plangatan låg för inte så länge sedan Ada Anderssons lilla affär där man kunde handla mjölk och bullar och karameller och mycket annat. Bullarna kostade förresten 1 öre st. Steg man in i Ada Anderssons lilla affär så kunde man läsa följande lilla sentens på ett anslag: Vad gagnar det att människan vinner en hel värld när hon förlorar sin själ.

Innan man kom till Ada Anderssons affär kunde man ta Nygatan ner mot ån. Här låg Malles bryggeri. Hans riktiga namn var Emanuel Andersson och han bryggde ett omtyckt, mörkt och starkt öl, som kallades bultöl. Hur det namnet uppstått vet man ej bestämt men man kan förmoda att ölet vid en alltför frikostig konsumtion gav en bultande värk i huvudet dagen efter. Både bryggeriet och Malles hus vid Nygatan är sedan länge rivna. Nya hus med nya funktioner har kommit i deras ställe. Här byggdes vid slutet av 1930-talet Alingsås modernaste biograf. I annonser från 1938 talas om Sagabiografen som stans nyaste, modernaste och med en utsökt filmrepertoar.

Skolbyggnader

Fortsätter man Plangatan ännu längre österut kommer man till ett kvarter med enbart skolbyggnader. Det är Lendahlskolan, ett namn den fått efter fabrikör Sven Lendahl som 1788 tetamenterade en stor summa pengar till kyrkan och skolundervisningen i staden. Stadsförsamlingen hade hade länge under 1800-talet haft gemensam undervisning med landsförsamlingen i skolhuset vid Landskyrkan. Från år 1869 har dock stadsförsamlingen ett eget skolhus vid Östra Ringgatan och det skulle inte dröja många år förrän man bebyggt nästan hela kvarteret. Utmed Plangatan byggdes 1879 ett särskilt hus för slöjd- och småskola och 1896 tillkom den stora rödmålade byggnaden. Slutligen uppfördes 1909 den stora skolan av tegel med putsade väggar - stor nog att hysa en alltmer växande skara skolbarn.

Stadens första folkskollärare var Eric Ericsson, som var född i Vingåker och kom till Alingsås 1866 och bosatte sig i prästgården, då han också var klockare och organist. När det nya skolhuset stod färdigt vid Östra Ringgatan flyttade han dit. Den nye läraren blev en man i staden med många järn i elden. Utöver de kyrkliga tjänsterna och lärarbefattningen var han också kamrer först vid Sparbanken och sedan i Vänersborgsbanen kontor i Alingsås.

Hans efterträdare belev Karl Viktor Karlberg, en för många äldre Alingsåsbor känd lärare, som förutom sin lärartjänst var en ivrig främjare av musiklivet i stan.

Tempelorden

Inte långt fårn den första skolan på Östra Ringgatan hade Tempelorden sina lokaler i hörnfastigheten Norra Strömgatan-Östra Ringgatan. I deras lokaler gjorde bion sitt intåg i Alingsås 1907. Märkligt nog visades film på två olika lokaler i staden. Den ena hette Alingsås biograf och visade filmer i Enighetens lokaler på Drottninggatan och den andra hette Alingsås kinematograf och visade filmer i Templarlokalen. Efter en tid flyttades den till Nygatan där några vagsbodar omändrats till biograflokal. Alingsås kinematografs första annons var införd den 13 november, och talar om att nya bilder visas varje fredag. Men snart kom mer utföreliga annonser med program som Fosterföräldrar (gripande verklighet), Den fattige skolläraren (intressant och medryckande) och Trollsäcken (oemotståndligt skrattretande). Det var i bion barndom, då det kostade 10 öre att se filmerna.

Plangatan slutar vid Lendahlsgatan, där denna skar järnvaägen förr i tiden. Här fanns i järnvägens barndom bommar eller grindar som öppnades och stängdes av särskilda grindvakter. Inte sällan var det kvinnor, som skötte denna syssla. Och det var kvinnor med makt och skinn på näsan. De ensamma bestämde, när bommarna skulle öppnas igen, och även om det kunde förekomma missnöjesyttringar i kön av hästar och vagnar, så fick dessa lugnt vänta tills grindvakterskan behagade öppna grindarna eller bommarna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801030

August Bruno - genuin alingsåsare

August Bruno tillhörde en gammal alingsåssläkt. Han föddes i Alingsås 1845 och förblev hela livet trogen sin födelsestad. Han var den sista alingsåsaren av det gamla slaget, som satte sin prägel på den lilla stadens samhälls- och sällskapsliv under några decennier runt sekelskiftet 1900.

Som ung man sjöd han av verksamhetslust och var tuff nog att ändra gammelmännens sparsamma regemente. Han var en vassbiten satiriker, som kunde konsten att hålla sina motståndare varma långt efter det att striden var över. Som ung var han de ungas och oppotionellas ledare och fanns alltid med när initiativ togs för att blåsa nytt liv i allt som gällde nytta eller nöje.

August Bruno var tveklöst en begåvad man, men hade sina avoga sidor ibland. När borgmästare Elis Zimdahl var ny i tjänsten påbjöd han snöskottning framför gatuhusen. Men August Bruno lät då hälsa borgmästaren genom polisen Gustafsson att "hälsa du borgmästaren att nån snö kör jag inte bort, för den visa allmakt som lagt dit den kommer var det lir se te att den kommer bort". Så den ambitiösa borgmästaren fick lugna sig.

Brunos stora intresse var musiken. Varje dag ägnade han en stund åt sin fiol och han räknades som en duktig violonist i den tidens Alingsås musiksällskap. Det sades att han brukade stänga sin garverirörelse, när han varje år nåt en omsättning av 6 000 kronor för att i lugn och ro ägna sig åt fiolspelande.

Han var också en överdådig historieberättare med skarp blick för gubbarnas egenheter och svagheter. Han var bitande kvick i repliken men såg med ömsinthet och humor på sin omvärld.

Per Henrik Rosenström, Alingsås släktforskarförenings medlemsblad

Den idylliska gården

Någon har sagt att vi bär i småstaden i våra hjärtan som den enda riktiga miljöformen. Småstadsidyllen kanske många uppfattar som någonting förgånget ungefär som "den gamla goda tiden". Men småstadsidyllen lever än och den är så härligt svensk och allmänmänsklig. Det idylliska Alingsås beskrivs av många resenärer. En av dessa förtjustes på 1930-talet vid sitt besök i Alingsås över att det i Sverige ännu fanns en småstad där man kunde andas in idyllens milda luft. Alingsås, menade resenären, låg småstadsförnämt kring Lillån. Allt var så tyst att steg och röster ekade onaturligt högt över det tomma torget. Och husen kring torget och utmed gatorna bevarade samma gammalsvenska, enkelt aristokratiska, på en gång strama och vänliga hållning som de fick en gång när de byggdes efter de svåra bränderna på 1700-talet.

Trettiotalsresenären skildrar ett stilla och rofyllt Alingsås. Tidigare besökare skildrar staden på liknande vis som en rofylld skönhet. Fredrika Bremer lär i sina brev ha talat om den nätta staden Alingsås med sina välskötta små trädgårdar.

En idyllisk gård av det slag som tidigare resenärer beskrivit är den på Plangatan 23. Med sina träd, buskar och planteringar kring gårdshus och bostadshus är den lilla gård ett stycka gammal småstadskultur. Den välansade trädgården fungerar som ett utreum till den små bostadsutrymmerna inomhus.

Bostadshuset med sin höga stensockel ligger med långsida utmed Plangatan och inne på gården finns vedbodar, torrdass och ett litet bostadshus. Tomten med bärbuskar och grönsakland sluttar ner mot Lillån. Här bodde skomakaren Erik Wettering i början av 1800-talet och barnmorskan Christina Johansson på 1870- och 1890-talet. Erik Wetterling omnämns som skomakare är 1819 och har då en en gesäll och en lärling i sin verkstad.

I våra dagars områdesplan för Alingsås stadskärna finns den idylliska gården på Plangatan med i förteckningen över fastigheter, som betecknas som kulturhistoriskt intressanta.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

Gårdar och badhus vid Lillån

Intill Lillån

Söder om detta kvarter ligger kvarteret Kämpen, som gränsar intill Lillån. Här finns ännu i behåll några alingsåsgårdar. Några har försvunnit de allra senaste åren t ex det fina badhuset, som byggdes på 1890-talet. Sparbanken i Alingsås förvärvade badhuset 1909 och ägde det till 1935, då Alingsås stad övertog hus och rörelse.

Granne till detta trevliga badhus var ett vackert gathus och ett mindra gårdshus, där rallaren Per Skog bodde. Han är riksbekant som den rallare, som tog det första spadtaget på arbetena med Västra Stamgatan 1855. En minnesten finns rest vid Lövekulle på den plats, där det minnesrika spadtaget togs.

I kvarterets östra hörn finns ett vacker 1800-talshus, som tillbyggdes västerut 1911, då Emanuel Andersson var ägare till huset. Granne till detta hus är SAGA-biografen, som byggdes 1938 med David Nilsson som byggmästare.

Öster om kv Färgaren ligger kv Väduren som har sin gräns mot Östra Ringgatan. Under manufakturtiden var hörntomten mot Plangatan en ödetomt medan hörnet mot Norra Strömgatan, där Folkets Hus ligger, var bebyggt med den Kockska gården. Här bodde färgmästare P A Kock, som tillhörde kretsen av skickliga hantverkare runt Jonas Alströmer. Längre bort på Norra Strömgatan bodde bl a tullskivaren Erik Lindborg vid sama tid och andra borgare i staden.

Fokkets Hus tillbyggdes 1962 så att huset kom att ligga ända fram till hörnet mot Nygatan och Norra Strömgatan. I november samma år invigdes det av dåvarande ordförande i Folket Hus-föreningarnas riksförbund Arne Elmgren.

Repslagaren

Grannkvarteret till Väduren heter Repslagaren, som går ända fram till Lendahlsgatan. Namnet har kvarteret fått efter det repslageri, som var beläget i dess närhet. Men kvarteret domineras helt av Lendahlsskolan eller Centralskolan, som är det gamla namnet.

Redan under manufakturtiden fanns ett stort intresse för skolundervisning. Jonas Alströmer var en invrig förespråkare för skolan och inrättade också under sin tid och hade också planer på en yrkesskola för att undervisa och utbilda arbetskraft till sitt manufakturverk.

Den första folkskolan tillkom i landsförsmalingen med prosten Lars Petter Afzelius som ivrig förkämpe. Året var 1817 och en kort tid därefter förenades stadsförsamlingen med landsförsamlingen om en gemensam folkskola. Några decennier senare beslöt staden att bygga en egen folkskola där nu Lendahlsskolan finns. Året var 1868 och som lärare anställdes Eric Ericsson, organist och folkskollärare. Tillströmningen av barn gjorde att de lokaler som man förfogade över inte var tillräckliga. År 1862 gjordes en tillbyggnad och 1909 byggdes den nuvarande Lendahlsskolan efter ritningar av arkitekten Oscar Gerle i Göteborg. Storstrejken 1909 fördröjde bygget något men i augusti 1909 kunde det nya ståtliga skolhuset invigas till sitt ändamål.

Minnen

Många är de alingsåsbor, som har ljuva och kanske mindre ljuva minnen från sin skoltid i Centralskolan, där lärare av skilda kynnen höll både ordning och oordning bland eleverna.

Området utanför Östra Ringgatan brukar vi idag kalla den nya trästaden för att skilja den från den gamla stadskärnan. Kvarteren här byggdes omkring 1900-talets början och här finns många trähus, som är goda exempel på den tidens smak.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19791026