Alingsås läge på en halvö med Säveån norr om och Lillån söder om stadsbebyggelsen fodrar broförbindelse till områdena norr och söder om staden.
De äldsta broförbindelserna är Gasverksbron och Nolbybron. Den förra bron var den viktiga förbindelsen över Lillån mot Göteborgsvägen. Den har haft flera namn. I äldsta tider kallades den Västra bron eller Järnbron. Det senare namnet hänger samman med bodarna för de järnvaror, som Alingsåsbor för mycket länge sedan förde med sig från färder i Bergslagen.
Den andra bron var en viktig förbindelselänk för byborna i Nolby till landsförsamlingens kyrka och stadsbebyggelsen. Ytterligare en broförbindelse är den vid Nyebrogatan över Säveån. Den kom relativt sent under 1700-talet. Den byggdes på Jonas Alströmer initiativ 1755 för att man på ett lätt och behändigt sätt skulle kunna nå markerna norr om staden. Denna bro fick för enkelhetens skull namnet Nyebro. Den har någon tid även hetat Hagabron.
Här vid Nyebro tog staden slut. På norra sidan av Säveån vidtog öppna marker med åkerholmar och någon enstaka byggnad utmed den gamla vägen mot Brobacka. Ännu så sent som 1933, när Oscar Blad flygfotograferade Alingsås, slutade staden vid Säveån. Utanför Hagaplan låg Nolhagas öppna gärden och mot höger mot vägen till Rödene höjde sig bergknallarna kransade av lövdungar.
Hade man väl passerat Nyebro eller Hagabron fanns för ett lertag på vänster sida. Här hämtade stadens krukmakare lera för sin tillverkning. Helt nära lertaget låg en liten stuga kallad lertäppan eller "Kryparns". Och strax bortom låg Tjuvanäbbet eller Hökanäbbet. Några vill kalla vägkorsningen vid Lertäppan, Tjuvnäbbet eller Hökanäbbet. Andra påstår med bestämdhet att Hökanäbbet är den kulle strax norr om vägkorsningen som skjuter ut som en udde och tvingar vägen att göra en sväng mot norr, innan den löper vidare bort över markerna mot Fjällsjön. Hur som helst vara denna vägkorsningen en samlingsplats för stadsbor och Nolhagabor och skådeplatsen för många slagsmål, där snusdosorna kom väl till pass, när man vevade på med armarna mot sin antagonist. Namnet Tjuvnäbbet tror man vara en förvrängning av kivenäbb i betydelsen skansverk av trä och i så fall skulle denna plats vara ett minne från den tiden på 1500-talet, när danskarna drev omkring i trakterna på sina härjningståg.
Platsen har också blivit känd genom en historia om den något överförfriskade lantbon, som förpassades ut ut staden av polismakten. Väl på benen och väl utanför staden vände han sig med knuten näve i luften in mot staden och med vrede i rösten skrek han Vår Herre ondgjorde sig över Sodom och Gomorra för deras syndiga liv. Men hade han fått se Alingsås hade han illvrålat.
I våra dagar är områdena utanför vägkorsningen vid Lertäppan tätt bebyggda och en mängd industrier har vuxit fram här under de senaste decennierna. En av dessa var Svenska Suchard AB, som grundades 1919 under namnet AB Nordiska Chokladfabriken. Två alingsåsare Karlborg och Magnusson, startade företaget i lokaler på Plangatan, men vid mitten av 1930-talet inleddes ett tekniskt samarbete med schweiziska Suchard-koncernen, som bland annat resulterade i nya lokaler i anslutning till de ekonomibyggnader, som tillhört Nolhaga egendom. Norr om Suchardfabriken, som hyst så många skilda industrier genom åren, växte Fodervävnaders gula tegelkomplex fram under 1930-talet. Den nya fabriken byggdes 1935 och låg då i Alingsås landsförsamling,
Bortom Fodervävnaders fabrik började man i början av 1960 att uppföra en länga av enplanshus innehållande nya lokaler för småföretagare och hantverkare. Det var FABS, som startade denna byggnation och som i mitten av 1960-talet hade fyllt hela området norr om Kungälvsvägen med femton enplanshus för småindustrier av mycket skiftande slag.
Bortom småindustriområdet ligger Bolltorps ägor. En gång i tiden var Bolltorp en utgård under Nolhaga. När Claes Adelskölds far ägde Nolhaga på 1820-talet, såldes Bolltorp till garvaren Carl Lindqvist, som ägde den intill sin död 1834, varefter den övertogs av sonen Carl vars änka gifte om sig med lantbrukaren Gustaf Nåyman. I december 1879 gick gården på auktion. Till gården hörde också en ben- och vadmalsstamp, en såg med kantverk och spånhyvel och nyttjanderätten till vattnet från fyra, på Bolltorps skogsmark belägna sjöar, för att driva stampverken.
Gustaf Nåyman var född i Harlösa i Skåne och flyttade till Västergötland 1851 och var bland annat förvaltare på Djupsås i Skaraborgs län. År 1858 flyttade han till Bolltorp, som då ägdes av änkefrun Fredrika Lindqvist. Han gifte sig med änkan och blev ägare till Bolltorp, som under hans tid förbättrades i flera avseenden bland annat genom köp av stampverken. Gustaf Nåyman var en glad garcon, gästfri och öppen och hade förmågan att dela med sig till andra. Under hans tid var Bolltorp den enda gården i trakten dit traktens ungdomar kunde fröjda sig kring midsommarstången. Alla ägde fritt tillträde till gården för att under några korta midsommardagar få njuta av sommaren och lantlivets behag.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19801121
Visar inlägg med etikett Bolltorp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bolltorp. Visa alla inlägg
onsdag 2 december 2009
Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!
Nolhaga ett västgötskt Haga
Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.
Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.
Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.
Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.
Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.
Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.
År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.
På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.
I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.
Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.
Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.
Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19721102
Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.
Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.
Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.
Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.
Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.
År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.
På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.
I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.
Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.
Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.
Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19721102
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
