Tre Alingsåsgårdar som alla uppkallats efter kvinnor

Det gamla Alingsås låg innanför Ringgatorna. Där fanns kyrkan, rådhuset och de båda torgen, handelsbodarna och hantverkarnas verkstäder. Två stora bränder under åren 1749 och 1779 härjade de östra och södra delarna av stan, men den förnyades och utökades också med några kvarter österut. Till stans område, men långt utanför Ringgatorna, hörde stadsskogen som ägdes gemensamt av borgerskapet. Stadsjordarna låg företrädesvis söder och väster om stan. I stadsskogen fick varje tomtägare ta ut bränsle och virke efter anvisning, men en stark önskan hos fler borgare att få äga sin del av stadsskogen utlöste ett beslut något av de första åren på 1800-talet om delning av skogen, så varje tomt fick ett stycke mark på drygt ett tunnland.

Forsells torp

Mariedal hette förr Forsells torp. Vem var Forsell? Jonas Alströmer hade en bohållare i sin tjänst som under några år på 1750-talet hade tobaksplantage intill Stockslycke bys ägor. Det är sannolikt att han fått ge namn åt den intaga, som länge skulle kallas Forsells intaga strax väster om nuvarande Mariedal. Man måste komma ihåg, att Stockslycke by med inägor låg väster om sjön Gärdsken. Vi vet dessutom, att gästgivaren Anders Lewander i Leaby ägde Forsells torp med åbyggnader i början av 1800-talet och att garvaren Sven Nattsén köpte mark och hus den 29 april 1841. Det är också under Nattséns tid som namnet Mariedal förekommer första gången och det är hans hustru Maria som gett gården det nya namnet. Under ett par år ägde karduansmakaren F N Alard gården, men sålde den till Johan Hulthén, som i sin tur sålde den till till handlaren och rådmannen C A Norinder i maj 1864. Mariedal var inte någon stor gård. Det ursprungliga Forsells torp bestod av 8 tunnland åker och äng, men under Norinders tid utökades gården genom nya markköp så att åker- och ängsarealen på 1870-talet omfattade 25 tunnland.

Rådman Norinder lät ingenjör J Hellström rita och bygga den nya manbyggnaden 1864 på nästan samma plats som den gamla "trissan", en rundbyggnad med två rum, där garvare Sven Nattséns arbetsfolk huserat. På 1870-talet ändrades och tillbyggdes huset efter ritningar  av arktiekten Adrian Pettersson i Göteborg, samma man som ritade Nolhaga slott 1879. Samtidigt som grundstenen lades till manbyggnaden, planerade man också trädgården som i färdigt skick omfattade 3 tunnland med fruktträd, bärbuskar och så småningom också ett växthus som byggdes 1877.

Betet i stadsskogen var också samfällt. Borgarans kor och hästar släpptes innanför den inhängnad, som man också gemensamt underhöll. Idag kallar vi fortfarande området för stadsskogen, det är markerna mellan järnvägen och E 3:an med Bryngenäs som gräns i väster och Kavlås i öster.

Ingen ovanlig syn

För var det inte någon ovanlig syn i Alingsås med kor och hästar på stans gator som sommartid släpptes till sina beten och vattningsställen. Många borgare hade ett litet jordbruk och ladugården låg ofta på stadstomten, där man också hade får, getter och höns. Kvällar och morgnar fördes bostapen från fähusen ut på markerna utanför tullarna. Om man lämnade stan för att bege sig västerut till stadsskogen eller längre bort, färdades man på Göteborgsvägen med träd på ömse sidor som en allé. På vänster sida om vägen på en höjd låg Mariedal, gården som gett namn åt vår stadsdel. Fortsatte man längre bort på samma väg låg Charlottenberg på en höjd på höger sida. Båda bostadshusen finns ännu kvar men något förändrade.

Typisk representant

Manbyggnaden var en typisk representant för 1800-talets snickarglädje med profilsågade bräder, krusidullig farstukvist och veranda med glasfönster. Tack vare de nya ångsågarna kunde man snabbt och billigt förvandla timmerstockarna till bräder, plankor och reglar och maskinhyvlarna gav brädorna en slät yta eller vilken profil man nu önskade, och dekorativa detaljer på dörrar och gavelbrädor uppskattades och beundrades mer än annat. Idag kan vi knappast bygga äkta farstukvistar - de skyddade uteplatser vi mäktar åstadkomma kan aldrig ersätta den säregna stämning som man upplever sittande på verandan eller förstukvisten i väntan på kärkomna gäster eller en tidig morgon när solen letar sig fram genom snickarglädjen.

Välkända, aktade

Rådman Norinder var en välkänd och kommunalt verksam person i stan. Han valdes till ordförande i drätselnämnden 1869 - 1872 och tre år senare med stor majoritet till rådman. Efter hans bortgång 1893 såldes Mariedal till en annan välkänd och aktad alingsåsborgare, Petter Sandberg, som var handlare liksom flera andra i hans släkt. Han övertog hotellrörelsen i Alingsås och drev den i ett tiotal år, men drog sig sedan tillbaka från all affärsverksamhet för att ägna sig åt jordbruk, som låg honom varmt om hjärtat, på sin nyförvärvade gård. Hans tid som jordbrkare kom att bli kort, blott ett par år efter inköpet gick han bort. Även Petter Sandberg var kommunalt verksam och invaldes som ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. I januari 1897 såldes Mariedal av sterbhuset till en göteborgare S Olsson, som i sin tur sålde till apotekare Casimir Kihlström

Herrgårdsmässig

Väster om Mariedal på andra sidan Göteborgsvägen låg Charlottenberg. Gården finns än idag, men husets gamla fina exteriör har på ett olyckligt sätt förändrats genom de nya fönster som satts in och genom den stora skorstenen intill östra gaveln. Charlottenberg tillhörde de byggnader tillkomna vid 1800-talet som fick en lite herrgårdsmässig prägel. Den yttrar sig i husets lätthet och elegens och understryks av den lilla frontespisen och verandan. Bland husets detaljer märks de mycket vanliga halvrunda förstren på gavlarna och på frontespisen, fönsterfodren med tandsnittsdekor och den profilerade locklisen. Hela byggnaden andas harmoni, balans och klarhet liksom många andra hus i den klassicistiska stilen under 1800-talets första hälft.

Många ägare

Charlottenberg var inte heller någon stor gård. Åker och äng utgjorde 15 tunnland. I början av 1800-talet ägde handlaren och rådmannen Sven Ahlrot gården och efter hans hustru Charlotta har den fått sitt namn. År 1847 köpte handlaren Gustaf Öberg gården. Han hade sin affär i huset Kungsgatan - Färgaregatan (nuv Domus) och det var han som lät uppföra den manbyggnad som vi ser idag. Efter hans död 1866 bytte Charlottenberg ägare många gånger. Nils Sandberg på Kristineholm ägde den en kort tid och sedan fanjunkare O Bäfverfeldt, som sålde gården 1894 till fabrikör j F Andersson i Göteborg, och omkring 1904 övertogs Charlottenberg av sjökapten Bothén.

Magnifikt hus

Inte långt från det som förr kallades stockholmsgrindarna, där Kungsgatan korsade järnvägen och sedan övergick i den stora landsvägen mot Skara och Stockholm låg Kristineholms gård, ägd av Nils Sandberg. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852, men efter tio år övergick han till handel med spannmål och sprituosa. Samtidigt köpte han ett markområde öster om stan för att ägna sig åt lantbruk och byggde sig ett magnifikt bostadshus av trä i två våningar med en för den tiden mycket typisk glasveranda i två våningar vänd mot stora landsvägen. Gården gav han namnet Kristineholm efter sin hustru Kristina.

Nils Sandberg var en betrodd man i stan och tillhörde drätselnämden under flera år och invaldes i riksdagens första kammare 1877. Hans son Axel - vanligen kallad patron - övertog Krisineholm 1888. Han ansågs vara stans starkaste man, glad och godmodig och en väldig jägare med en flödande fantasi när det gällde jaktbedrifter. På Kristineholm bodde också hans tre systrar, tre snälla och gästfria fröknar.

Tre kvinnor

Det var 1855 som som Nils Sandberg köpte Tomasgården efter handelsmannen P D Kullgren och efter rådmannen J I Grönvall inköpte han Holmen Östergård 1864 vilket gjorde att den samlade jordarealen utgjorde 50 tunnland. Först uppfördes ett bostadshus i en våning 1859, men det togs ned 1880 för att ge plats åt et stort och stilfullt trähus i två våningar ritat av arkitekten Malmsten i Göteborg. Huset finns fortfarande kvar intill E3:an men i ett bedrövligt skick.

De tre alingsåsgårdarna Mariedal, Charlottenberg och Kristineholm har alltså uppkallats efter tre kvinnor med namnen Maria, Charlotte och Kristina.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730207

Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102