Ett rikt och glatt nöjesliv. Arrangemangen avlöste varann

Till småstaden Alingsås bild hörde de oförglömliga marknadsdagarna och torgdagarna men också teaterevenemangen, musiksoaréerna, föreningarnas fester och bjudningarna i hemmen. Besöken av resande teatersällskap var omtyckta avbrott i lugnet och enformigheten. Landsorten hemsöktes ibland av de sämre teatersällskapen, som sällan förnyade sig utan höll sig till den gamla, säkra pardstyckena.

Teaterföreställningarna gavs i Brunnshuset, men någon gång i slutet av 1870-talet gjordes stora salongen i hotellet i ordning som teaterlokal. Bänkar, dekorationer och annat som behövdes för teaterlokalen hade man köpt från Karlstads gamla teater.

En lördag i maj 1881 gästades Alingsås av det Rylanderska sällskapet, som i hotellsalongen gav Vestgötarna, bilder ut folklivet med sång i sex tavlor. Publiken uppskattade säkerligen kärleken, dramatiken och förvecklingarna i de olika tavlorna, som hade följande titlar: Sjömannens hemskomst, Frieri i de gröna, Felslagna förhoppningar, Ugglor i mossen, I spökhålan och Lyckans vindkast.

På våren 1880 kom Elfforska sällskapet till Alingsås och gav en serie föreställningar eller representationer, som det hette på den tiden och som enligt publiken var det bästa som getts i Alingsås. Varje föreställning gavs inför en fullsatt teatersalong. Det Elfforska sällskapet var ett i Stockholm och landsorten mycket välkänt och framgångsrikt teatersällskap. På Djurgårsteatern i Stockholm uppträdde det under hösten 1872 och hela sommaren 1874. Teatergruppen leddes av Lars Elffors och hans hustru Terése, vilka tillsammans bildade den 1844. Efter mannens död 1869 var Terése truppens ledare i mer än tjugo år. Hon avled 1905 och hade då tillhört den svenska landsortsteatern längre än någon annan artist. Hon var en skicklig skådespelare och ledare för sitt kringresnade sällskap och kunde erbjuda landsortspubliken en omfattande repertoar.

Bravur - Hamlet

Här är några exempel på pjäser från 1870- och 1880-talet man turnerade med bl a i Alingsås. Av svenska stycken spelades Bröllopet på Ulvåsa, Karl XI och Närkingarna, av gamla komedier Villervallan och Pariserpojken och av modern utländsk dramatik Fregattkaptenen, Onda tungor och Fruarna Montanbreche. I Elfforska sällskapet ingick en i svensk teater mycket välkänd skådespelare vid namn August Lindberg, som spelade Hamlet med stor bravur och till damernas odelade förtjusning. En annan skådespelare Rudolf Forsberg, som nu är glömd, var den förnämsta hjälteframställaren i landsorten och även han tillhörde sällskapet.

Bifallsyttringar

I Alingsås spelade man Bröloppet på Ulvåsa den 10 maj inför en fullsatt salong. Kritikern tyckte att "de spelande i allmänhet utförde sina roller väl och kostymeringen var praktfullt och lysande".

Annandag pingst samma år spelade gruppen för första gången August Blanches historiska skådespel Engelbrekt och hans dalkarlar, som innehöll nio tablåer. Salongen var fullsatt, spelet gick jämt och de spelande hälsades flera gånger med livliga bifallsyttringar, ennligt en notis i Alingsås Weckoblad.

I många svenska småstäder florerade under de sista decennierna av 1800-talet i varje fall ett intensivt föreningsliv med ofta förekommande samkväm och fester. Här i Alingsås fanns såväl fruntimmersföreningen som klubbsällskapet, götiska förbundet och godtemplarlogerna, skarpskyttekåren och jaktklubben, segelsällskapet och skridskosällskapet samt arbetarringen. För dem som var roade av föreningsliv fanns det alltså rika möjligheter till umgänge och sällskapsliv.

Fruntimmersföreningen bildadaes 1851 och arbetade många år ambitiöst för att fattiga barn skulle få en kristerlig vård och uppfostran i hemmen och naturligtvis möjligheter till skolundervisning. Många fattiga barn hindradades i sin skolgång av brist på kläder varför föreningen beslöt att i första hand avhjälpa den katastrofen.

Naturligt att råkas

Klubbsällskapet har sin upprinnelse någon gång på 1820-talet, då källarmästare Wång, en jovialisk och gladlynt karl, allmänt kallad Wången, ställde i ordning ett par klubbrum ovanför serveringslokalen i sitt hus på Drottninggatan, där borgmästaren, rådmännen och andra borgare samlades för för att dricka ett glas, röka sin sjöskumspipa och spela kort. Någon organiserad verksamhet med ordförande och styrelse fanns ej och behövdes ej heller. Man fann det ändå naturligt att råkas och prata om tidens händelser under gemytliga former. Klubbsällskapets första ordförande var Charles Hill, framstående industriman och grundläggare av Alingsås bomullsväfveri 1863.

Skarpskytte

Alingsås frivilliga skarpskyttekår bildades 1861. I begynnelsen bedrev man sådana övningar, som skulle motsvara första årets beväringsexcersis, men när dessa upphörde inskräktes verksamheten till uteslutande skjutövningar. Skarpskyttekåren hade en egen musikkår, omåttligt populär i staden och ofta anlitad vid fester i brunnssalongen och hotellet. I början av 1861 bildades skarpskyttekårer, liknande den i Alingsås på många håll i landet, man ville under fredstid bereda sig för kommande ofred och man hade en paroll Säker hander och säker öga, ingen vet vad villebråd vi får. Skarpskyttekårens stiftare i Alingsås var ingenjör J L Hedström.

Marknadsgycklare

Stadens nöjesplats var Ramgården i hörnet av Plangatan och Nygatan, dit gästande cirkusar och marknadsgycklare flyttade sina tält, djur och karuseller. I samband med vårmarknaden 1881 fanns Mejers prakt- och jättekarusell uppställd på Ramgården. Karusellens nedre plan innehöll större och mindre trähästar att rida på och i det övre planet fanns svanar, lejon och vanliga soffor att sitta på. På väggarna satt stora tavlor och speglar och hela karusellen drogs av hästar. Ramgården var en vårmarknad, ett myller av bönder, borgare, krämare, djur och lediga skolbarn. Gemytet låg i luften, smällande flaggor från karusellen i den vårliga vinden och positivgnissel från gycklarna och mänskligt sorl gjorde Ramgården till en verklig festplats dessa dagar.

Ortens tidning

Ingenting kan väl bättre spegla stadens nöjesliv än ortens egen tidning. När Alingsås 1865 fick sin första tidning, Alingsås Weckoblad, var det en betydelsefull dag i stadens liv. Den utgavs av J D Michelsen och utkom varje helgfri lördag fylld av nyheter, annonser och meddelanden. Där kunde man läsa om teater, baler, musikaliska soaréer, utflykter, fester och möten. I Brunnshuset exempelvis ordnade godtemplarlogen och föreningen Enighet dans och till förmån för skarpskyttekåren spelades teater, man gav Komendianterna i Vimmerby. Vid godtemplarnas möten förekom också kaffe- och téfester med föredrag, deklamation, sång och musik och de var omtyckta och välbesökta evenemang.

Man bara satt

Naturligtvis umgicks man också i hemmen. Hade man inte råd att resa, det var få förunnat, ej heller att ägna sig åt en dyrbar hobby och långa promenader var den sport man utövade så var sällskapslivets bjudningar ett omtyckt nöje. Var man hembjuden på fest var det inte för mycket att man hade roligt, tömde sitt glas och spelade ett parti kort. Damerna pratade om hushållet, slaktarens konkurs, priser, pigor och nästans förehavanden. På finare bjudningar hade man inte ens handarbete med sig, man bara satt - vilket var tillräckligt nöje för många och man kanske träffade personer som man inte råkade var dag.

För dem som var roade av föreningsliv fanns det rika möjligheter till umgänge, teater och musikaliska soaréer gavs flera gånger om året, marknader och fester återkom varje vår och höst i denna lilla stad av trä, där idyllen och det lugna tempot inte stördes av den ökande industriella och merkantila verksamheten.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730416

Lanthandlare och orderfirmor konkurrerade ut marknaderna

Om man vill uppleva en marknad av mer ursprungligt slag och i alla dess funktioner får man resa till sydligare länder, till städer och byar vid Medelhavet eller till helt andra världsdelar än vår. Inte ens de äldsta i vår generation har sett eller upplevt annat än bleka avtoningar av de gamla marknaderna, som förr var en så viktig del i vår livsföring. I slutet av förra seklet hade man funnit nya former för varuutbytet och lanthandlarna växte i antal och postorderfirmarna hade börjat sin välsningnelsebringande verksamhet som spridare av nya artiklar till de svenska hemmen.

Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.

Staten ville ha bort frimarknaderna

I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.

Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.

Ståndspenning måste betalas

Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!

Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.

Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.

Även stadens köpmän deltog

På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.

Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.

Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.

Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.

Jungfrun bar korgen

Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.

I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.

Petrus skulle sälja en ful ko

De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.

En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19720830