Ramgården - dåtidens nöjesfält i Alingsås

Plangatan har fått sitt namn av Fredriksplan, som var det gamla namnet på Lilla torget och angränsande kvarter. Namnet Fredriksplan har uppkommit av namnet på den svenske kungen Fredrik I, som på olika sätt skyndade Joans Alströmer till hjälp i dennes arbete med att få hjulen att rulla i de nystartade verksatderna under 1720-talet.

Plangatan passerade österut Färgeribron eller Fattighusbron, som den också kallas. Det är en vacker välvd stenbro, som 1823 fick ersätta den gamla i trä. Alingsåsborna var nämligen trötta på det ständiga underhållet av de gamla träbroarna och därför beslöt man att ersätta dels bron vid Plangatan, dels bron vid Västra Ringgatan med nya av sten.

Stenvalvsbron har fått sina två namn av Fattighuset, som låg i hörnet av Plangatan och Färgaregatan, och Alströmerska färgeriet, som under 1700-talet låg i hörnet av Färgerigatan och Norra Strömgatan.

I sina minnen från Alingsås kring sekelskiftet berättar Sven M Carlsson om brevbäraren Fredrik Andersson och en episod Färgeribron. Fredrik Andersson var en omtyckt och uppskattad brevbärare hos Alingsåsbor. Han var nitisk och snabbfotad och sågs ofta både gå och springa med väskan över axeln och brevbunten i handen. En gång skulle han i god fart passera Färgeribron, men det bar sig inte bättre än att han snubblade och brevbunten for i en vid båge ner i ån. Nitisk som han var plumsade han ner i vattnet och fiskade upp alla kringflytande brev.

Nöjesfält

Till vänster om Plangatan fanns i den östra delen av av kvarteret mellan Plangatan och Norra Strömgatan ett nöjesfält under 1880 - 1890-talet. Hit kom all världens taskspelare och märliga männsikor för att förnöja Alingsåsborna när de var på marknader eller andra särskilda evenemang.

Området kallades Ramgården och var Alingsås nöjesfält. Här snurrade karusellen, som sköttes av ett par öldrickande gubbar, till skrålande musik och inte långt därifrån hördes djurens vrål och rytande från cirkusvagnarna. Här kunde man få se ormmänniskor, höra buktalare, och beundra Brazil Jack med sin plymförsedda hatt och sitt långa hår. Han var den store hästkarlen och illusionisten. Till de stora slagnumren i "världsklass" hörde Napolen den lille, 36 tum hög, och Drottningen av alla jättekvinnor, 340 skålpund tung, samt Damen utan underkropp. Oöverträffade att lura bönder var den afrikanska skogsmänniskan och människoätaren från Australien, som senare avslöjades som en svartmålad påg från Skåne.

Söder om Plangatan låg rallaren Per Skogs hus.. Han var född i Alingsås, som till en vävlagare, och deltog som rallare vid västra stambanan bygge 1855. Det var han som tog det första spadtaget vid Skaveryd när Lövekulle valborgsmässoafton 1855.

Aligngås kan alltså skryta med att ha två bemärkta rallare. Claes Adelsköld på Nolhaga deltog i landets första järnvägsbyge 1849 och Per Skog startade bygget 1855 vid Skaveryd

Bullar för 1 öre

Längre österut på Plangatan låg för inte så länge sedan Ada Anderssons lilla affär där man kunde handla mjölk och bullar och karameller och mycket annat. Bullarna kostade förresten 1 öre st. Steg man in i Ada Anderssons lilla affär så kunde man läsa följande lilla sentens på ett anslag: Vad gagnar det att människan vinner en hel värld när hon förlorar sin själ.

Innan man kom till Ada Anderssons affär kunde man ta Nygatan ner mot ån. Här låg Malles bryggeri. Hans riktiga namn var Emanuel Andersson och han bryggde ett omtyckt, mörkt och starkt öl, som kallades bultöl. Hur det namnet uppstått vet man ej bestämt men man kan förmoda att ölet vid en alltför frikostig konsumtion gav en bultande värk i huvudet dagen efter. Både bryggeriet och Malles hus vid Nygatan är sedan länge rivna. Nya hus med nya funktioner har kommit i deras ställe. Här byggdes vid slutet av 1930-talet Alingsås modernaste biograf. I annonser från 1938 talas om Sagabiografen som stans nyaste, modernaste och med en utsökt filmrepertoar.

Skolbyggnader

Fortsätter man Plangatan ännu längre österut kommer man till ett kvarter med enbart skolbyggnader. Det är Lendahlskolan, ett namn den fått efter fabrikör Sven Lendahl som 1788 tetamenterade en stor summa pengar till kyrkan och skolundervisningen i staden. Stadsförsamlingen hade hade länge under 1800-talet haft gemensam undervisning med landsförsamlingen i skolhuset vid Landskyrkan. Från år 1869 har dock stadsförsamlingen ett eget skolhus vid Östra Ringgatan och det skulle inte dröja många år förrän man bebyggt nästan hela kvarteret. Utmed Plangatan byggdes 1879 ett särskilt hus för slöjd- och småskola och 1896 tillkom den stora rödmålade byggnaden. Slutligen uppfördes 1909 den stora skolan av tegel med putsade väggar - stor nog att hysa en alltmer växande skara skolbarn.

Stadens första folkskollärare var Eric Ericsson, som var född i Vingåker och kom till Alingsås 1866 och bosatte sig i prästgården, då han också var klockare och organist. När det nya skolhuset stod färdigt vid Östra Ringgatan flyttade han dit. Den nye läraren blev en man i staden med många järn i elden. Utöver de kyrkliga tjänsterna och lärarbefattningen var han också kamrer först vid Sparbanken och sedan i Vänersborgsbanen kontor i Alingsås.

Hans efterträdare belev Karl Viktor Karlberg, en för många äldre Alingsåsbor känd lärare, som förutom sin lärartjänst var en ivrig främjare av musiklivet i stan.

Tempelorden

Inte långt fårn den första skolan på Östra Ringgatan hade Tempelorden sina lokaler i hörnfastigheten Norra Strömgatan-Östra Ringgatan. I deras lokaler gjorde bion sitt intåg i Alingsås 1907. Märkligt nog visades film på två olika lokaler i staden. Den ena hette Alingsås biograf och visade filmer i Enighetens lokaler på Drottninggatan och den andra hette Alingsås kinematograf och visade filmer i Templarlokalen. Efter en tid flyttades den till Nygatan där några vagsbodar omändrats till biograflokal. Alingsås kinematografs första annons var införd den 13 november, och talar om att nya bilder visas varje fredag. Men snart kom mer utföreliga annonser med program som Fosterföräldrar (gripande verklighet), Den fattige skolläraren (intressant och medryckande) och Trollsäcken (oemotståndligt skrattretande). Det var i bion barndom, då det kostade 10 öre att se filmerna.

Plangatan slutar vid Lendahlsgatan, där denna skar järnvaägen förr i tiden. Här fanns i järnvägens barndom bommar eller grindar som öppnades och stängdes av särskilda grindvakter. Inte sällan var det kvinnor, som skötte denna syssla. Och det var kvinnor med makt och skinn på näsan. De ensamma bestämde, när bommarna skulle öppnas igen, och även om det kunde förekomma missnöjesyttringar i kön av hästar och vagnar, så fick dessa lugnt vänta tills grindvakterskan behagade öppna grindarna eller bommarna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801030

Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102

Nolhagas tapeter kom åter efter samtal på Mallorca!

Många reseskildringar under 1800-talet ger charmerande inblickar i småstadens liv och stadens omgivande natur tecknas ofta i entusiastiska ord. I Erik Tunelds geografi från år 1833 läser man om Nolhaga att det genom den täckaste belägenhet i en angenäm trakt liknar kungl. Lustslottet Haga och i Magnus Höijers Konungariket Sverige från åren 1872-1884 finner man att Nolhaga har präktiga trädgårdar med orangeri samt omgives av en ovanligt stor och vacker park, som genom Säveåns vatten blivit förskönad. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad säger litteratören F W Nyman 1862, får helt tillskrivas Claes Adelsköld, som 1877 förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga och förvandlade det till en mönsteranläggning. Efter att ha ägt Nolhaga endast tio år sålde han det till den mycket förmögne göteborgaren Julius Lindström och köpekontraktet skrevs den 12 februari 1887. Julius Lindström var son till Erik Gustaf Lindström, som startade tobaksfabriken Brattberg och Lindström i Göteborg och som överlät företaget på sin son 1849.

Efter köpet av Nolhaga överflyttade Julius Lindström från sin fastighet vid Västra Hamngatan till den stora salongen i Nolhaga en svit värdefulla tapeter, som togs bort 1912 då Nolhaga åter bytte ägare och sedan dess förvarats i Stockholm men genom en sällsynt lycklig slump har de åter funnit sin plats i slottet.

En tjänsteman vid fastighetsförvaltningen i Alingsås sammanträffade för något år sedan på Mallorca med en annan svensk resenär. Efter de sedvanliga inledande turerna om väder och vind berättade tjänstemannen om sin stad och då sade den andre ” Ja, men vi har tapeter förvarade hemma i Stockholm som har tillhört Nolhaga Slott och min hustru bodde där som flicka!” – Museet i Alingsås fick så småningom rapport om detta och tapeterna besiktigades i Stockholm och befanns förnämliga, köpet gjordes upp och i dag finns tapeterna, konserverade av Thorbjörn Engblad i Alingsås åter på plats i Nolhaga.

Tapeterna är av ett alldeles särskilt slag s.k. pamorama-eller landskapstapeter och de kom från Frankrike, blev högsta mode i vårt land under Karl-Johans tiden ( 1810-1840 ) och finns idag bevarade i några svenska herrgårdar och borgarhem. Motiven var mycket stora och täckte ofta hela väggen. Det kunde fordras inemot ett par tusen klichéer för en enda av dessa tapeter. Färgerna var oftast grått eller sepiabrunt men en brokig färgskala förekom också. Papperet som användes var ark sammanklistrade till våder. På grund av det komplicerade framställningssättet blev tapeterna mycket dyrbara. Motiven i tapeterna var exotiska, romantiska och krigiska. Det var storslagna utsikter från fjärran länder, det var sagomotiv och stridsscener och det var grekiska fester. De främsta tapettillverkarna under den här tiden var Dufour & Leroy i Paris och Zuber i Elsass. ”Psychesviten” en av de tidigaste och mest uppmärksammade och den utfördes på Dufours fabrik i Paris redan 1814. Två exemplar av detta tryck är kända i vårt land. Det finns dock fler tapeter med grekisk-antika motiv, ” Grekiska fester” är en och den finns nu på Nolhaga. Den är tryckt på Dufours fabrik i Paris 1824 och föreställer olika grekiska fester. Det är olympiska spel och hyllningar till skalden Homeros och där finns också Vestas tempel – all hållet i vitt och ljusare och mörkare grått

På Julius Lindströms tid fanns dessa tapeter i den stora salongen men har nu i samband med renoveringen av slottets andra våning flyttats till det västra kabinettet, som förskönats med denna vackra tapet. Det lilla kabinettet har tack vare en donation från Alingsås Hjälpförening möblerats med gustavianska stolar och en soffa från Karl-Johanstiden.

Familjen Lindström bodde i många år på Nolhaga. Egendomen såldes först 1912 till en göteborgare H Sörensson, som i sin tur erbjöd Alingsås stad att köpa den för 250 000 kronor. När drätselkammaren sammanträdde den 1 mars 1921 behandlades Sörenssons erbjudande om förvärv av slottet och markområdet, som begränsas av Säveån, sjön Mjörn och norra sidan av Nolhagabergen. Stadsfullmäktige som sammanträdde 22 mars samma år, beslöt efter voterin(!)att köpa gamla Nolhaga för ett till 200 000 kronor nedprutat belopp. Vid voteringen röstade 23 ledamöter för och 3 emot köpet och idag kan vi vara tacksamma mot de framsynta och förutseende kommunalmän, som insåg värdet och betydelsen av Nolhaga som rekreationsområde för stadens invånare. Drätselkammaren påpekade också i sin skrivelse att Nolhaga var en synnerligen lämplig plats för större allmäna sammankomster och möten i det fria och det var också angeläget att staden ägde Nolhaga berg, som utgjorde ett ovärderligt inslag i landskapstavlan för att nu använda drätselkammarens egna ord. Man hade också avancerade planer på en flygplats och flyghamn nära Mjörn och den utmärkta badstranden vid Mjörn var man mycket angelägen och ivrig att få i kommunens ägo till glädje och nytta för alingsåsborna. Så långt kommunalmännens syn på Nolhaga! Nolhaga har sedan det kom i stadens ägo fått tjänstgöra som skola, pensionat, flyktingläger och nödbostäder och som skola ännu en gång men då i Älvsborgs läns landstings regi.

Idag är det kulturnämnden som sedan ett par år förvaltar Nolhaga. Avsikten är , som tidigare redogjorts för i olika sammanhang att ha slottet som en mötesplats för olika slag av kulturella verksamheter. Redan har utställningar, konserter, föreläsningar, sammankomster och teater prövats där och mötts av stort intresse från publikens sida. Det ger stimulans till fortsatt och utbyggd verksamhet och natuligtvis är det kultutnämndens förhoppning att Nolhaga skall bli den naturliga träffpunkt och samlingsplats man tänkt sig. På Nolhaga skall man inte bara bjudas konst, musik, teater man skall också kunna ha åsiktsbrytningar. Nolhaga har alla förutsåttningar att bli en samlingsplats för kulturella verksamheter i vidaste bemärkelse ! Förtjänsten av Nolhagas skönhet och trevnad för att åter knyta an till F WNyman skall i framtiden helt tillskrivas alla som medverkar i aktiviteterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721204