Då råmade korna vid Kungsgatan

Under arbetet med områdesplanen för Alingsås stadskärna myntades benämningen gamla trästaden och nya trästaden. Med det förra avsåga gamla stadskärnan innanför Ringgatorna och den senare i förta hand öster om Östra Ringgatan.

Även väster om Västra Ringgatan växte en ny bebyggelse fram vid 1900-talets början, i första hand villor för en familj, men den planerades inte på samma sätt som den östra med rätvinkliga kvarter i överenstämmelse med bebyggelsen innanför Ringgatorna.

För såväl de östra som de västra delarna av staden fastställdes 1878 en av stadsingenjören Th Wästfeldt utarbetad stadsplan.

Öster om stadskärnan ökade utbyggnadstakten omkring sekelskiftet 1900. Omkring Lendahlsgatans södra del och Götagatan byggdes arbetarbostäder och framför allt utefter Lendahlsgatan skedde en förtätning av bebyggelsen.

De östra kvarteren har alltså tillkommit i början av 1900-talet. Flera flerfamiljshus i trä byggdes i kv Oxen, Tjuren, Kråkan, Norden och Järta. Innan någon nybebyggelse skedde i dessa områden var här öppen mark med ett fåtal hus.

Järtas park var inte bara platsen fär kreatursmarknad. Här fanns också den gamla idrottsplatsen. Anspråken på en idrottsplats var betydligt blygsammare omkring sekelskiftet än i våra dagar och idrotten var inte heller av den elitkaraktär som den är idag. Idrott i gamla tider var en folkfest, där man tävlade på lika villkor i en mängd olika grenar.

Att Järtas park får förbli grönområde har vi donatorn Fredrik Rutger Järta att tacka för. Han ägde såväl Plantaget och Järtas park och donerade dem till staden på det uttryckliga villkoret att de skulle få förbli grönområden och aldrig bebyggas.

I hörnet av Kungsgatan och Lendahlsgatan låg förr det gamla epidemisjukhuset, ett fint gammalt trähus, som upphörde sin verksamhet några år efter sekelskiftet 1900, men byggnaden låg kvar ännu in på 1920-talet, då det flyttades till annan plats.

När koleran härjade 1853 inrättades ett provisoriskt sjukhus i den Åkermanska gården i hörnet av Färgaregatan och Plangatan. Senare förvärvade staden den fastighet på Holmen, som kom att kallas "Gamla epidemien".

Den personliga hygienen var det inte så väl ställt med bland Alingsåsborna under 1800-talets slut. Förhållandena var i stort lika över hela landet och sjukvården låg ännu långt från våra dagars välutbyggda vård. Provinsialläkaren rapporterade efter ett besök i epedemisjukhuset 1897 att sjukhuset var ett gammalt boningshus med tre små låga rum på nedre botten och två ännu mindre ovanpå. Utrustningen var klen och inget badrum fanns utan badningen får ske i sjukrummen. Bärbara klosetter saknades men skulle anskaffas, då flera tyfoidpatienter vårdades på sjukhuset. Det är en bild av epedemisjukvården i det slutande 1800-talet, som för oss i dag känns mycket främmande och otillfredsställande

I kvarteret Järta byggdes 1906 ett hus med ateljé för fotografen Kaleb Torin. Ritningarna till nybygget, som på byggnadsnämndens vägnar är underteckande av borgmästaren Elis Zimdahl, uppvisar ett för tiden fantastiskt och roligt hus med torn och tinnar och dekorationer i tidens smak. Ritningarna till huset är gjorda av göteborgsarkitekten D Stenfeldt.

Att fotografera sig blev på modet under 1800-talets slut och att samla på bilder av familj, släkt och vänner i vackra fotoalbum var också på modet. När vänner och bekanta kom på besök plockades albumen fram och beundrades. Att gå till fotografen innebar att man klädde sig i sina bästa kläder och placerades i eleganta fåtöljer i fotografens ateljé framför en målad fond, som föreställde ett sommar- eller vinterlandskap, ett exotiskt motiv eller ett vilt alplandskap.

Besöket hos fotografen uppfattades helt lika av många. För några var det nytt och oprövat och med en viss försiktighet och rädsla deltog man i fotografens alla anvisningar inför avporträtterandet. Andra står ledigt avspända, lutade mot en karmstol eller sitter lugnt i soffhörnet.

Kaleb Torin var en av flera skickliga fotografer i staden omkring sekelskiftet. Karin Möller var en annan med ateljé på bryggeriområdet nära Lillån.

Områdena utanför Lendahlsgatan och Alströmersgatan var öppen mark frånsett Holmens gård, där Johan August Gustafsson, "Gustav vid vägen" kallad, bodde. Hans gård låg där vi i dag har byggt Vänersborgsvägen och korsningen med Kungsgatan och den nya underfarten vid järnvägen. Vid sekelskiftet 1900 slutade bebyggelsen utanför de nya områderna öster och väster om Ringgatorna. Landsbygden med öppna marker tog vid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801107

Vävarnas barn - så hade dom det i Alingsås

I vårt land kom industrialiseringen så sakta igång vid 1800-talets mitt. I England startade den redan under 1760-talet och innebar en övergång från hantverk och förlagssystem med hemindustri till fabrikssystem med storindustri. Från England blev industrialiseringen inte bara de stora framstegens tid då den nationella förmögenheten växte snabbt. Det blev också en tid i armod och människoförsämring, av utsatthet och otrygghet. Hur stor skuld det nya produktionssystemet hade i dessa missförhållanden är inte lätt att bestämma.

Manufakturarbetarna i Stockholm under 1700-talet och 1800-talets början levde under sällsynt eländiga förhållanden. Fabrikslokalerna var låga och osunda, arbetarbostäderna fuktiga och kalla.

Författaren Per Anders Fogelström har i sin bok Vävarnas barn givit en realistisk bild av vävarna och ders barn i Barnängens klädesfabrik längst ut på Södermalm i Stockholm. Vävarna bodde i de mörka och trånga fabrikerna och hade ingen rätt varken att sluta sig samman eller att lämna sitt arbete. De straffades om de villa ha mer betalt och de kunde agas som tjänstehjon. Vävarnas liv var hårt arbete och sträng vardag med ibland också glädje och ljus drömmar.

På den svenska landsbygden fanns sedan länge de obesuttna, som vid 1800-talets mitt sökte sig i tätnande skaror till städerna för att få ett arbete. På landsbygden sakande de både mat och arbete till följd av missväxtår och sjukdomsepedemier, och en utväg var att ta sig in till samhälena med förhoppning om arbete, bostad och lön. En annan utväg var att utvandra till det stira landet i vöster. Bara under ett enda år, nämligen 1869, utvandrade 40.000 svenskar. De arbetslösa som drogs till städerna från landsbygden blev den arbetskraftsreserv, som utgjorde förutsättningen för den spirande indsustrialismen i vårt land omkring 1850.

I Alingsås har textilindustrin under två perioder varit den allt dominerande. Första gången är under manufakturtiden på 1700-talet då Jonas Alströmer förverkligade sina drömmar om en industri i hemstaden. Det andra tilfället var då engelsmannen Charles Hill startade Alingsås Bomullsväfveri 1862.

Även om Stockholm var den helt dominerande manufakturstaden med mer än hälften av det totala antalet manufakturarbetare hemmahörande där vid 1700-talets mitt, så hade Alingsås manufakturverk en mycket stor betydelse för den egna staden och bygden. Arbetet utfördes dels i särskilda verkstäder under en eller flera mästares ledning, dels som hemarbete. I det senare falle var det oftast fråga om spinning. Verkstäderna var mycket anspråkslösa och redskapen relativt enkla och billiga. Fastigheten och verkstadsutrustningen var föga kapitalkrävande. Större delen låg i råvaror, halvfabrikat, färdiga varor och krediter till kramhandlare och andra avnämare. I Alingsås upptogs värdet på fast egendom, redskap och lösöre blott till en tredjedel av värdet på råvaror, halvfabrikat och produkter på lager. Det aktuella året var 1730.

I Alingsås liksom vid Barnängen i Stockholm fanns arbetarfamiljerna, såväl boende som arbetande, inom ett koncentrerat fabriksområde. Det hörde till ovanligheterna att företagen var organiserade på det sättet under 1700-talet. De större var det inte, men Alingsås och Barnängen utgjorde undantagen.

Från sitt besök i Alingsås på sommaren 1746 berättar Linné, inte utan stolthet, att det inte fanns några tiggare i stan. Alla som kommer till stan och är arbetslösa sätts omdelbart in i någon verkstad, vilket tyder på en livlig verksamhet vid manufakturverken och en god tillgång på arbete.

Stockholm och Norrköping var vid tiden för Linnés besök de viktigaste orterna för yllemanufakturen i landet. Alingsås kom först i tredje rummet med 4% av vävstolarna, 8,8% av arbetarna och 5,8% av tillverkningsvärdet i landet som helhet. Den kvinnliga arbetskraften vid manufakturverket fick råvaran utlämnad till sig och återvände med sin produkt till fabriken. Bland den kvinnliga arbetskraften var spinnerskorna den stora gruppen. Kvinnorna kom från de lägre klasserna, de var soldat- eller arbetarhustrur eller också fattiga änkor eller ibland döttrar till ståndspersoner. Ofta var spinningen ett hemarbete, men det förekom också att arbeterskorna helt och hållet var sysselsatta och bosatta inom fabriksanläggningen där de njöt säng och värme och hade sitt dagliga tillhåll.

Den andra stora textilepoken i Alingsås inleddes 1862 då Chrales Hill startade sitt bomullsväveri. Början var blygsam. I den nedlagda klädesfabriken i kv Fliten invid Lillån började man v'va på sex mekaniska vävstolar som drevs med kraft från det utbyggda vattenfallet i Lillån. Charles Hill hafe övertagit fabrikör L G Klings fabriksbyggnad invid Lillån och installerade där sina första vävstolar i den gamla fabriken, som snart utökades med nya byggnader.

I mitten av 1800-talet fanns 350 vävstolar md 10 arbetare sysselsatta. De första vävstolarna var Luncashirestolar lämpade för lätta och smala vävar. De var mekaniska, lätta och enskyttliga och drogs till en början med vattenkraft, men senare med ånga. Till en början var antalet arbetare större än antalet vävstolar, men när driften varit igång en tid så rådde det omvända förhållandet. En vävare skötte då fyra vävstolar och arbetet rationaliserades så vissa arbetare fick specialuppgifter såsom smörjning, bomskifte och reperationer. På det sättet höjdes eller ökades varje maskins produktion.

Men det är först när vi kommer in på 1890-talet som en textilproduktion i mer modern mening utvecklas. Allt fler byggnader fanns nu i kvarteren runt Lillån. Här fanns nu plats för 52 vävstolar och 300 arbetare. Man tillverkade domestik, kalikå, twills, shirting, mollskinn och kasinett, men också randade och rutade tryckta tyger. Vid den här tiden hade också en viss tillverkning av konfesktionssydda kläder kommit igång på sina håll ute i landet. Det betydde en ny marknad för vävererierna, som nu anpassade sin tillverkning efter den.

Charles Hills första år i Alingsås på 1860-talet var fyllda av planer för den nya verksamheten. Anskaffning av duktig personal var en viktig fråga. Till en början anställdes 23 väverskor och 4 solverskor. De förtjänade i genomsnitt 5 kronor i veckan om de var väverskor och 3 kronor och 50 öre för 18 revar på två dagar om de var solverksor. De förtjänsterna skall ses i relation till arbetsdagens längd. På 1860-talet hade man en arbetsdag på 13 - 15 timmar i väveriet, lördagarna var något kortare och söndagarna helt arbetsfria. Först år 1920 minskade den långa arbetsdagen till 9 timmar och veckolönen var 28 kronor.

De yngres och mindreårigas löner låg lägre och de manliga arbetarna högre. En väverska berättar att hon fick 8 kronor i lön för två veckor i gamla fabriken och då hyran för bostaden var 8 kronor i månaden så blev det ofta att man gick hungrig. Mest var det kaffe till frukost och potatis till middag. Färskt bröd kunde man inte köpa varje dag och bröd som var hembakat kunde man ha både en och två veckor. berättar hon.

Hushållsräkningen för en textilarbetare under en månad 1894 visar att mannen tjänar 42 kronor och 50 öre. Hans hustru har på grund av barnsäng nyss slutat arbeta och tre av döttrarna förtjänar 90 öre om dagen vardera. Utgifterna för kött, fisk, ägg och fläsk samt sill uppgick till 8 kronor för hela månaden eller 24 öre om dagen! Kosten kan inte varit särskilt riklig, kraftig eller omväxlande.

Första dagen i väveriet, berättar en väverska, blev en bullrande upplevelse. Skulle man säga något gick det inte att bli hörd då braket och dånet var förfärande. Om ett par dagar hör du inte braket, brukade vara en tröst som gamla väverskor gav de yngre. En väverska, som nyligen börjat sin anställning i Hillska fabriken, hade av misstag fått in två skyttlar i väven. En vävslagare fick syn på detta och väverskan blev så förskräckt så att hon darrade i hela kroppen. Men allt gick bra.

Belysningen i vävsalen var öppna gaslågor, som luktade illa och inte gav mer ljus än månskenet.

Vävarbarnet hade lättare sysslor i fabriken och arbetade ofta tillsammans med sina mödrar. Oftast hjälpte de till mot solvning, spolning och syning som var ansträngande för både öga och kropp.

Arbetsgivarna hävdade ofta att barnen lämpade sig bättre än vuxna för vissa sysslor. När mulspinnmaskinerna skulle göras rena t ex kördes spinnmaskinen ut och de yngsta pojkarna, som var i rätt storlek för att springa under trådarna och borsta spinnstol och varp rena från damm, fick göra detta.

Bostäder till de anställda fanns redan under Charles Hilss tild på 1860-talet i kv Spinnaren och Skrubblaren. Sammanlagt fanns fyra bostadshus för arbetare, bl a Spinnaregården vid Plangatan. Många arbetare bodde också ute i stan. I första hand fick stora barnfamiljer och duktiga arbetare med familj tillgång till fabrikens egna bostäder. Andra, främst ensamstående, fick hyra in sig hos familjer i fabrikens arbetarbostäder eller i rum eller annan lägenhet ute på stan. Nästan varje familj hade en eller två inneboende i ett rum och kök. Ofta bodde familjen i köket och hyrde ut rummet. En väverska berättar att den inga inneboende hade beroende på att familjen bestod av av åtta personer och behövde allt utrymme i den trånga bostaden. Det berättas om andra väverskor, att de varje dag kom vandrande från torpställen långt bort i skogen ned till fabriken för et tunga arbetet.

Vävarna och deras barn i Alingsås hade långa och arbetstyngda dagar i lokaler, som var dåligt upplysta och obekväma. Lönen för arbetet räckte knappt till hyra och mat. Deras liv var hårt arbete och sträng vardag, men ibland också glädje och ljusa drömmar.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning