Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.

Bara fragmentariska spår av medeltida livet

MEDELTIDEN


Våra kunskaper om medeltida liv i våra bygder är närmast fragmentariska. De skriftliga dokumenten är få och några lämningar, som kan belysa det vardagliga livet under medeltiden, finns ej. Medeltidens stora byggnadsverk, dess borgar, stadsmurar och katedraler finns överhuvudtaget inte i våra trakter och är sällsynta även i andra delar av landet.

Bälinge

Inom våra bygder finns medeltida kyrkor och lämningar efter medeltida kyrkor samt spår efter borganläggning, Om man ser till den del av Alingsås kommun som ligger i den östra delen utmed väg E.3 ( E 20) mot Skara och Stockholm så finns dels Bälinge kyrka, dels Stynaborg. Man brukar säga att Västergötland är ett romanskt landskap i den meningen att här finns en kyrklig konst och arkitektur med en starkt utpräglad egenart. Den romanska stilen var förhärskande hela medeltiden ut och inte ens under ombyggnadsskedena på 1200 – 1300 talen märks någon gotisk anstrykning i landsbygdens arkitektur.

Bälinge lilla medeltidskyrka byggdes någon gång under 1200-talet och är en av de äldsta i stiftet. Den har byggts om under 1600-talets slut och bär en närmast karolinsk dräkt invändigt. Men det finns inventarier i den vitputsade stenkyrkan som skvallrar om en tidig tillkomsttid. Den gamla dopfunten, ornerad med så kallade repstavar, är från tiden omkring år 1200 och dessutom har ett par träskulpturer, en stående diakon från 1200-talet och ett krusifix från 1400-talet bevarats. Sakristian och vapenhuset byggdes 1699 och den intressanta altartavlan bär årtalet 1691. Även altarskranket har sitt givna intresse med en lång inskuren inskrift med årtalet 1684. Till läktarskrankets målningar finns en tradition knuten att dessa skulle vara målade av den kände kyrkomålaren Per Hörberg, som var verksam framför allt i sitt hemlandskap Småland. Men Pär Hörberg har icke målat gamla testamentets profeter i Bälinge kyrka.

Stynaborg

Inte så avlägset från Bälinge ligger, något närmare Alingsås, resterna av en medeltida borganläggning, som kallas Stynaborg. Om denna medeltida anläggning som tidigare hette Kungsholmen, är föga känt. Den byggdes sannolikt under 1200-talets slut och förstördes under Engelbrekts befrielsekrig 1434 då mer än tjugo borgar och slott i olika delar av landet intogs eller förstördes. Västergötland var under 1300-talet väl befäst och hade fler borgar än något annat landskap i Sverige. Under unionstiden omtalas inte mindre än 12 borgar i Västergötland.

Stynaborgs läge vittnar om att den anlagts som skydd för huvudvägen från kusten till Skara. Den tillhörde säkerligen den grupp av stormansgårdar som under 1300-talet anlades på väl skyddade platser och uppfördes enligt den tidens mönster för att befästa gårdsanläggningar. Men den har säkert varit mer anspråkslös än Axevall. Stynaborg hade i likhet med andra stormansgårdar en förborg med ekonomihus och innanför denna förborg fanns en vallgrav och därbortom själva borgområdet med branta sluttningar ner mot vattnet. På borgområdet har legat centralt ett hus av sten och tegel medan de andra byggnaderna troligen har varit av trä. Hur många de varit och hur de sett ut vet vi inte. Det finns ett skriftligt dokument från 1412, som är den enda kända handling som utgivits om Stynaborg. Det är ett kvitto på böter som utfärdats av hövitsmannen Hans Vallraffn på Stynaborg och häradshövdingen Kristman i Kullings härad och Rödene. Stynaborg har undersökts 1933 och 1955. Undersökningen har gett en del fynd som medeltida tegel, medeltida pilspets. bronsbeslag och en järnskålla samt spikar av järn och mycket träkol. Ett plant stengolv cirka fem kvm. Och tegel fann man också i de schackt som grävdes upp vid undersökningen.

Hemsjö

I den södra delen av kommunen kan man bese lämningarna efter Hemsjö gamla kyrka. Den finner man vid gamla vägen från Hästeryd till Hemsjö. Man tar av från väg E 3 och följer grusvägen fram till kyrkan. Om medeltidens Hemsjö vet vi inte mer än om Bälinge och Stynaborg. Några knapphändiga uppgifter i medeltida handlingar så gott som allt. Men kyrkan fanns under medeltiden. Balnd alla de 24 kyrkor, som fanns i Kullings härad under 1200-talet var Hemsjö en. Det är inte otroligt att den allra första kyrkan vid den lilla Bysjön kan ha varit en stavkyrka av timmer. Det tycks också vara så att denna första kyrka efterträddes av ytterligare en av trä någon gång under 1400-talet. I dag finns på den gamla kyrkplatsen en minnessten, rest 1925, som berättar om den gamla kyrkan och kyrkplatsen. Från den medeltida kyrkan finns ännu i behåll flera inventarier, som har sitt givna intresse. Två träskulpturer, en Sankt Olofbild, som kan dateras från 1200-talets slut och en madonna också den från 1200-talet. Dessa finns nu att beskåda i den nya kyrkan, som ligger längre söderut vid Bräckan. Förutom dessa båda skulpturer har kyrkan en kalk av medeltida ursprung och storklockan, Karin kallad, är också den troligen från sen medeltid.

Någon profan byggnad från medeltiden finns inte i kommunen men det gamla säteriet i Hjälmared står upptaget som torp i jordeböckerna i slutet av 1400-talet. Namnet kan härledas av mansnamnet Hjälme och ryd, som betyder röjd mark. Det fanns alltså en viss Hjälme, som först tagit marken i besittning, röjt och odlat dem. När det ursprungliga torpet förvandlades till en större gård vet vi ej.

Landskapet kring Hjälmared och sjön Färgen är värt ett besök för det susar vildmark om namnn på uddar, öar och vikar och de minna om svedjemark och vallgång för att nu citera en gammal resenär, som färdades i markerna kring Stora Färgen.

Per Henrik Rosenström

Utdrag från artikel i Alingsås Tidning 19840629