Näcken vid Linnefors kvarn

Några vill påstå att Näcken finns i kvarnfallet vid Linnefors. Några har sett honom i vattenfallet - tja,varför inte. I folktraditionen har näcken skildrats som ett musikaliskt väsen. Han, för det är alltid frågan om en manlig gestalt, visar sig som en spelman med förtollande spel. Han kan också lära människorna konsten att hantera en fiol. Kanske har någon hört näcken eller strömkarlen spela en månljus kväll i Linnefors kvarnfall? Det är kanske värt en promenad för att se strömkarlen i vattenfallet. Är ni på riktigt fantasihumör kanske ni också kan höra "Drullet" läsa sin egen dikt om sin stuga vid kvarnen. Så här lyder den:

Långt bort i skogen vi Linnefors kvarn
där ligger min stuga precis som ett barn,
där lever jag lycklig i sus och i dus
och trivs så gott bland loppor och lus.

"Drullet" var ett stort original, en bohem. Hans namn var August Andersson född i december 1847 - alltså för ganska precis 150 år sedan. Han druknade i juni 1895 Gerskaström. Han var en grann karl med ett praktfullt rött skägg och han var svag för kvinnor. Vad han levde av kunde ingen begripa. Håkan Sandstedt och Tage Johansson har berättat om honom och hans vilda leverne. "Drullet" höll strängt på söndagen som vilodag. Då ville han vara i fred och inte bli störd. En söndag kom några vänligt sinnade damer från staden på besök och hade kaffe med sig. De ömmade för "Drullet" i hans eländiga stuga. Men "Drullet" öppnade inte utan ropade åt dem:
- Jag kan la te minstingen får vara ifre för fruntimmer en sönda". Denne ömsom glade ömsom tvära bohem drog alltid uppmärksamheten till sig, inte minst barnen följde honom i hälarna för att få höra honom sjunga en stump.

Men Linnefors kvarn är inte bara "Drullet". Vattnet från kvarnen kom från Kroksjön och där låg dagsverkstorpet Kroksjökärr. Det hörde till Tokebacka Nedergården och finns omtalat första gången på 1820-talet. Den första torparen hette Petter Ekström och hans hustru Helena Främberg. De hade fyra barn, två söner och två döttrar. Den siste torparen var Axel Simon Johansson och Greta Gottfrida Carlsdotter. Av deras fyra barn var Tage äldst. Det är han som berättat för Håkan Sandstedt om sitt barndomshem vid Kroksjön och det var han i Alingsås hembygdsförenings regi genomförde torpinventeringen med Rolf Lagerström som kompanjon. Detta hände 1976.

Hans far, den siste torparen, skulle göra 20 dagsverken på Tokebacka Nedergården. Det blev mest vår och höst i samband med vårsådd och höstskörd. Han fick bränsle till sin stuga i skogen men måste hålla sig till torra och skadade träd. Då hans dagliga arbete var knutet till Alingsås snickerifabrik strax söder om järnvägen kunde det säkerligen bli knepigt att hinna med alla 30 dagsverken.

Linnefors kvarn fanns redan på 1730-talet men då som vadmalsstamp. Att stampa vadmal eller valka kläder innebar att tyget trampades eller stampades i ett vattendrivet stampverk. Processen byggde på ullens förmåga att filta sig. Kvarnen fanns enligt uppgift 1739 och då uppförd av Alströmers manufakturverk. Som vadmalsstamp levde inte kvarnen länge. Det olyckliga riksdagsbeslutet 1766 innebar för manufakturverkets del att dess stolta dagar var till ända. Statens ekonomiska stöd drogs in och därmed decimerades verksamheten. Det innebar att vadmalstampen vid Linnefors avstannade.

Den som åter drog igång kvarnen var garvaren och rådmannen J Berggren. Han malde ekbark på 1830-talet och något tiotal år framåt för garvanas behov. Den söndermalda barken lades mellan djurhudarna i ett kar och så fylldes karen med vatten. Alingsås hade vid den här tiden och även senare förhållandevis många garvare och alla hade behov av den malda barken.

Sedan barkkvarnen monterades ner någon gång på 1850-talet byggdes en mjölkvarn i dess ställe. Först uppläts den åt häradshövding Waldemar Hessle på Hjälmared, som för övrigt var ägare av Nolhaga 1828, och senare till Nils Sandberg på Kristineholm. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852 men efter tio år övergick han till att handla med spannmål. Han köpte sig ett markområde öster om stan år 1855 där hn lät bygga ett magnifikt tvåvånings trähus med en elegant träveranda ut mot landsvägen till Skara. Han kallade gården Kristineholm efter sin hustru Kristina. Som spannmålshandlare var har naturligtvis intresserad av kvarnen vid Linnefors.

Kvarnens första mjölnare var Erik Johan Andersson och hans hustru Christina Nilsdotter. Hon födde honom nio barn, fyra söner och fem döttrar. Det första barnet 1851 och det sista 1874. Under 23 år födde hans hustru nio barn. Arma kvinna!

Den siste mjölnaren hette Carl Bengtsson, när han slutade omkring 1900 lades kvarnen ner och träbebyggelsen revs något år senare under första världskriget.

Men Linneforsen fortsatte att leva även om kvarnen slutat mala och byggnaden rivits. När Alingsås stad funderade på att anlägga en vattenledning för att förse alingsåsborna med gott dricksvatten visade sig Stora Kroksjön med sitt klara vatten vara en tänkbar lösning men stadens fäder valde en annan utväg.

Istället blev det Alingsås snickerifabrik, som intresserade sig för Linnefors vattenfall. Fabriken ville bygga en kraftstation vid Linnefors och draga en ledning för kraft och belysning till området strax söder om järnvägsstationen. I mars 1904 fanns ett kostnadsförslag färdigt från tyska AEG på 7835 kronor och i maj påföljande år lämnade Kungl. Maj:t sitt tillstånd till kraftstationen.

Ett litet problem uppstod dock när ledningsstolparna skulle sättas ut. Ägaren till Stockslycke gård, Edward Wemyss, ville inte att ledningen skulle dragas över hans åkerfält utan istället följa bäcken ner till Gärdskens strand och vidare utmed strandkanten fram till Stampgatan.

Om det visade sig vara nödvändigt att några träd behövdes fällas krävde Wemyss två kronor för varje träd. Efter vissa korrigeringar kunde kraftstationen tagas i bruk under hösten 1905. Efter drygt tio års tid slutade snickerifabriken att utnyttja kraften från Linnefors vattenfall.

Som avslutning måste berättas om en rolig annons i Alingsås Weckoblad införd i juni 1876. Uppgiften har jag fått från Håkan Sandstedt.

Alingsåsborna inbjöds att nyttja kvarnfallet som dusch efter doppet i Stora Kroksjön. Det kostade 5 öre per person när mjölnaren fanns på plats och 10 öre när kvarnen var stängd.

Det är kanske i den uppgiften vi har att finna förklaringen till näcken i kvarnfallet. Någon alingsåsbo som badat i Kroksjön, har också duschat i vattenfallet och då tagits som näcken. Men ni kan väl hålla med om att det är bra mycket mer spännande med en riktig strömkarl. Näcken kanske finns - vem vet?

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102