Ramgården - dåtidens nöjesfält i Alingsås

Plangatan har fått sitt namn av Fredriksplan, som var det gamla namnet på Lilla torget och angränsande kvarter. Namnet Fredriksplan har uppkommit av namnet på den svenske kungen Fredrik I, som på olika sätt skyndade Joans Alströmer till hjälp i dennes arbete med att få hjulen att rulla i de nystartade verksatderna under 1720-talet.

Plangatan passerade österut Färgeribron eller Fattighusbron, som den också kallas. Det är en vacker välvd stenbro, som 1823 fick ersätta den gamla i trä. Alingsåsborna var nämligen trötta på det ständiga underhållet av de gamla träbroarna och därför beslöt man att ersätta dels bron vid Plangatan, dels bron vid Västra Ringgatan med nya av sten.

Stenvalvsbron har fått sina två namn av Fattighuset, som låg i hörnet av Plangatan och Färgaregatan, och Alströmerska färgeriet, som under 1700-talet låg i hörnet av Färgerigatan och Norra Strömgatan.

I sina minnen från Alingsås kring sekelskiftet berättar Sven M Carlsson om brevbäraren Fredrik Andersson och en episod Färgeribron. Fredrik Andersson var en omtyckt och uppskattad brevbärare hos Alingsåsbor. Han var nitisk och snabbfotad och sågs ofta både gå och springa med väskan över axeln och brevbunten i handen. En gång skulle han i god fart passera Färgeribron, men det bar sig inte bättre än att han snubblade och brevbunten for i en vid båge ner i ån. Nitisk som han var plumsade han ner i vattnet och fiskade upp alla kringflytande brev.

Nöjesfält

Till vänster om Plangatan fanns i den östra delen av av kvarteret mellan Plangatan och Norra Strömgatan ett nöjesfält under 1880 - 1890-talet. Hit kom all världens taskspelare och märliga männsikor för att förnöja Alingsåsborna när de var på marknader eller andra särskilda evenemang.

Området kallades Ramgården och var Alingsås nöjesfält. Här snurrade karusellen, som sköttes av ett par öldrickande gubbar, till skrålande musik och inte långt därifrån hördes djurens vrål och rytande från cirkusvagnarna. Här kunde man få se ormmänniskor, höra buktalare, och beundra Brazil Jack med sin plymförsedda hatt och sitt långa hår. Han var den store hästkarlen och illusionisten. Till de stora slagnumren i "världsklass" hörde Napolen den lille, 36 tum hög, och Drottningen av alla jättekvinnor, 340 skålpund tung, samt Damen utan underkropp. Oöverträffade att lura bönder var den afrikanska skogsmänniskan och människoätaren från Australien, som senare avslöjades som en svartmålad påg från Skåne.

Söder om Plangatan låg rallaren Per Skogs hus.. Han var född i Alingsås, som till en vävlagare, och deltog som rallare vid västra stambanan bygge 1855. Det var han som tog det första spadtaget vid Skaveryd när Lövekulle valborgsmässoafton 1855.

Aligngås kan alltså skryta med att ha två bemärkta rallare. Claes Adelsköld på Nolhaga deltog i landets första järnvägsbyge 1849 och Per Skog startade bygget 1855 vid Skaveryd

Bullar för 1 öre

Längre österut på Plangatan låg för inte så länge sedan Ada Anderssons lilla affär där man kunde handla mjölk och bullar och karameller och mycket annat. Bullarna kostade förresten 1 öre st. Steg man in i Ada Anderssons lilla affär så kunde man läsa följande lilla sentens på ett anslag: Vad gagnar det att människan vinner en hel värld när hon förlorar sin själ.

Innan man kom till Ada Anderssons affär kunde man ta Nygatan ner mot ån. Här låg Malles bryggeri. Hans riktiga namn var Emanuel Andersson och han bryggde ett omtyckt, mörkt och starkt öl, som kallades bultöl. Hur det namnet uppstått vet man ej bestämt men man kan förmoda att ölet vid en alltför frikostig konsumtion gav en bultande värk i huvudet dagen efter. Både bryggeriet och Malles hus vid Nygatan är sedan länge rivna. Nya hus med nya funktioner har kommit i deras ställe. Här byggdes vid slutet av 1930-talet Alingsås modernaste biograf. I annonser från 1938 talas om Sagabiografen som stans nyaste, modernaste och med en utsökt filmrepertoar.

Skolbyggnader

Fortsätter man Plangatan ännu längre österut kommer man till ett kvarter med enbart skolbyggnader. Det är Lendahlskolan, ett namn den fått efter fabrikör Sven Lendahl som 1788 tetamenterade en stor summa pengar till kyrkan och skolundervisningen i staden. Stadsförsamlingen hade hade länge under 1800-talet haft gemensam undervisning med landsförsamlingen i skolhuset vid Landskyrkan. Från år 1869 har dock stadsförsamlingen ett eget skolhus vid Östra Ringgatan och det skulle inte dröja många år förrän man bebyggt nästan hela kvarteret. Utmed Plangatan byggdes 1879 ett särskilt hus för slöjd- och småskola och 1896 tillkom den stora rödmålade byggnaden. Slutligen uppfördes 1909 den stora skolan av tegel med putsade väggar - stor nog att hysa en alltmer växande skara skolbarn.

Stadens första folkskollärare var Eric Ericsson, som var född i Vingåker och kom till Alingsås 1866 och bosatte sig i prästgården, då han också var klockare och organist. När det nya skolhuset stod färdigt vid Östra Ringgatan flyttade han dit. Den nye läraren blev en man i staden med många järn i elden. Utöver de kyrkliga tjänsterna och lärarbefattningen var han också kamrer först vid Sparbanken och sedan i Vänersborgsbanen kontor i Alingsås.

Hans efterträdare belev Karl Viktor Karlberg, en för många äldre Alingsåsbor känd lärare, som förutom sin lärartjänst var en ivrig främjare av musiklivet i stan.

Tempelorden

Inte långt fårn den första skolan på Östra Ringgatan hade Tempelorden sina lokaler i hörnfastigheten Norra Strömgatan-Östra Ringgatan. I deras lokaler gjorde bion sitt intåg i Alingsås 1907. Märkligt nog visades film på två olika lokaler i staden. Den ena hette Alingsås biograf och visade filmer i Enighetens lokaler på Drottninggatan och den andra hette Alingsås kinematograf och visade filmer i Templarlokalen. Efter en tid flyttades den till Nygatan där några vagsbodar omändrats till biograflokal. Alingsås kinematografs första annons var införd den 13 november, och talar om att nya bilder visas varje fredag. Men snart kom mer utföreliga annonser med program som Fosterföräldrar (gripande verklighet), Den fattige skolläraren (intressant och medryckande) och Trollsäcken (oemotståndligt skrattretande). Det var i bion barndom, då det kostade 10 öre att se filmerna.

Plangatan slutar vid Lendahlsgatan, där denna skar järnvaägen förr i tiden. Här fanns i järnvägens barndom bommar eller grindar som öppnades och stängdes av särskilda grindvakter. Inte sällan var det kvinnor, som skötte denna syssla. Och det var kvinnor med makt och skinn på näsan. De ensamma bestämde, när bommarna skulle öppnas igen, och även om det kunde förekomma missnöjesyttringar i kön av hästar och vagnar, så fick dessa lugnt vänta tills grindvakterskan behagade öppna grindarna eller bommarna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801030

Ett rikt och glatt nöjesliv. Arrangemangen avlöste varann

Till småstaden Alingsås bild hörde de oförglömliga marknadsdagarna och torgdagarna men också teaterevenemangen, musiksoaréerna, föreningarnas fester och bjudningarna i hemmen. Besöken av resande teatersällskap var omtyckta avbrott i lugnet och enformigheten. Landsorten hemsöktes ibland av de sämre teatersällskapen, som sällan förnyade sig utan höll sig till den gamla, säkra pardstyckena.

Teaterföreställningarna gavs i Brunnshuset, men någon gång i slutet av 1870-talet gjordes stora salongen i hotellet i ordning som teaterlokal. Bänkar, dekorationer och annat som behövdes för teaterlokalen hade man köpt från Karlstads gamla teater.

En lördag i maj 1881 gästades Alingsås av det Rylanderska sällskapet, som i hotellsalongen gav Vestgötarna, bilder ut folklivet med sång i sex tavlor. Publiken uppskattade säkerligen kärleken, dramatiken och förvecklingarna i de olika tavlorna, som hade följande titlar: Sjömannens hemskomst, Frieri i de gröna, Felslagna förhoppningar, Ugglor i mossen, I spökhålan och Lyckans vindkast.

På våren 1880 kom Elfforska sällskapet till Alingsås och gav en serie föreställningar eller representationer, som det hette på den tiden och som enligt publiken var det bästa som getts i Alingsås. Varje föreställning gavs inför en fullsatt teatersalong. Det Elfforska sällskapet var ett i Stockholm och landsorten mycket välkänt och framgångsrikt teatersällskap. På Djurgårsteatern i Stockholm uppträdde det under hösten 1872 och hela sommaren 1874. Teatergruppen leddes av Lars Elffors och hans hustru Terése, vilka tillsammans bildade den 1844. Efter mannens död 1869 var Terése truppens ledare i mer än tjugo år. Hon avled 1905 och hade då tillhört den svenska landsortsteatern längre än någon annan artist. Hon var en skicklig skådespelare och ledare för sitt kringresnade sällskap och kunde erbjuda landsortspubliken en omfattande repertoar.

Bravur - Hamlet

Här är några exempel på pjäser från 1870- och 1880-talet man turnerade med bl a i Alingsås. Av svenska stycken spelades Bröllopet på Ulvåsa, Karl XI och Närkingarna, av gamla komedier Villervallan och Pariserpojken och av modern utländsk dramatik Fregattkaptenen, Onda tungor och Fruarna Montanbreche. I Elfforska sällskapet ingick en i svensk teater mycket välkänd skådespelare vid namn August Lindberg, som spelade Hamlet med stor bravur och till damernas odelade förtjusning. En annan skådespelare Rudolf Forsberg, som nu är glömd, var den förnämsta hjälteframställaren i landsorten och även han tillhörde sällskapet.

Bifallsyttringar

I Alingsås spelade man Bröloppet på Ulvåsa den 10 maj inför en fullsatt salong. Kritikern tyckte att "de spelande i allmänhet utförde sina roller väl och kostymeringen var praktfullt och lysande".

Annandag pingst samma år spelade gruppen för första gången August Blanches historiska skådespel Engelbrekt och hans dalkarlar, som innehöll nio tablåer. Salongen var fullsatt, spelet gick jämt och de spelande hälsades flera gånger med livliga bifallsyttringar, ennligt en notis i Alingsås Weckoblad.

I många svenska småstäder florerade under de sista decennierna av 1800-talet i varje fall ett intensivt föreningsliv med ofta förekommande samkväm och fester. Här i Alingsås fanns såväl fruntimmersföreningen som klubbsällskapet, götiska förbundet och godtemplarlogerna, skarpskyttekåren och jaktklubben, segelsällskapet och skridskosällskapet samt arbetarringen. För dem som var roade av föreningsliv fanns det alltså rika möjligheter till umgänge och sällskapsliv.

Fruntimmersföreningen bildadaes 1851 och arbetade många år ambitiöst för att fattiga barn skulle få en kristerlig vård och uppfostran i hemmen och naturligtvis möjligheter till skolundervisning. Många fattiga barn hindradades i sin skolgång av brist på kläder varför föreningen beslöt att i första hand avhjälpa den katastrofen.

Naturligt att råkas

Klubbsällskapet har sin upprinnelse någon gång på 1820-talet, då källarmästare Wång, en jovialisk och gladlynt karl, allmänt kallad Wången, ställde i ordning ett par klubbrum ovanför serveringslokalen i sitt hus på Drottninggatan, där borgmästaren, rådmännen och andra borgare samlades för för att dricka ett glas, röka sin sjöskumspipa och spela kort. Någon organiserad verksamhet med ordförande och styrelse fanns ej och behövdes ej heller. Man fann det ändå naturligt att råkas och prata om tidens händelser under gemytliga former. Klubbsällskapets första ordförande var Charles Hill, framstående industriman och grundläggare av Alingsås bomullsväfveri 1863.

Skarpskytte

Alingsås frivilliga skarpskyttekår bildades 1861. I begynnelsen bedrev man sådana övningar, som skulle motsvara första årets beväringsexcersis, men när dessa upphörde inskräktes verksamheten till uteslutande skjutövningar. Skarpskyttekåren hade en egen musikkår, omåttligt populär i staden och ofta anlitad vid fester i brunnssalongen och hotellet. I början av 1861 bildades skarpskyttekårer, liknande den i Alingsås på många håll i landet, man ville under fredstid bereda sig för kommande ofred och man hade en paroll Säker hander och säker öga, ingen vet vad villebråd vi får. Skarpskyttekårens stiftare i Alingsås var ingenjör J L Hedström.

Marknadsgycklare

Stadens nöjesplats var Ramgården i hörnet av Plangatan och Nygatan, dit gästande cirkusar och marknadsgycklare flyttade sina tält, djur och karuseller. I samband med vårmarknaden 1881 fanns Mejers prakt- och jättekarusell uppställd på Ramgården. Karusellens nedre plan innehöll större och mindre trähästar att rida på och i det övre planet fanns svanar, lejon och vanliga soffor att sitta på. På väggarna satt stora tavlor och speglar och hela karusellen drogs av hästar. Ramgården var en vårmarknad, ett myller av bönder, borgare, krämare, djur och lediga skolbarn. Gemytet låg i luften, smällande flaggor från karusellen i den vårliga vinden och positivgnissel från gycklarna och mänskligt sorl gjorde Ramgården till en verklig festplats dessa dagar.

Ortens tidning

Ingenting kan väl bättre spegla stadens nöjesliv än ortens egen tidning. När Alingsås 1865 fick sin första tidning, Alingsås Weckoblad, var det en betydelsefull dag i stadens liv. Den utgavs av J D Michelsen och utkom varje helgfri lördag fylld av nyheter, annonser och meddelanden. Där kunde man läsa om teater, baler, musikaliska soaréer, utflykter, fester och möten. I Brunnshuset exempelvis ordnade godtemplarlogen och föreningen Enighet dans och till förmån för skarpskyttekåren spelades teater, man gav Komendianterna i Vimmerby. Vid godtemplarnas möten förekom också kaffe- och téfester med föredrag, deklamation, sång och musik och de var omtyckta och välbesökta evenemang.

Man bara satt

Naturligtvis umgicks man också i hemmen. Hade man inte råd att resa, det var få förunnat, ej heller att ägna sig åt en dyrbar hobby och långa promenader var den sport man utövade så var sällskapslivets bjudningar ett omtyckt nöje. Var man hembjuden på fest var det inte för mycket att man hade roligt, tömde sitt glas och spelade ett parti kort. Damerna pratade om hushållet, slaktarens konkurs, priser, pigor och nästans förehavanden. På finare bjudningar hade man inte ens handarbete med sig, man bara satt - vilket var tillräckligt nöje för många och man kanske träffade personer som man inte råkade var dag.

För dem som var roade av föreningsliv fanns det rika möjligheter till umgänge, teater och musikaliska soaréer gavs flera gånger om året, marknader och fester återkom varje vår och höst i denna lilla stad av trä, där idyllen och det lugna tempot inte stördes av den ökande industriella och merkantila verksamheten.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730416