August Bruno - genuin alingsåsare

August Bruno tillhörde en gammal alingsåssläkt. Han föddes i Alingsås 1845 och förblev hela livet trogen sin födelsestad. Han var den sista alingsåsaren av det gamla slaget, som satte sin prägel på den lilla stadens samhälls- och sällskapsliv under några decennier runt sekelskiftet 1900.

Som ung man sjöd han av verksamhetslust och var tuff nog att ändra gammelmännens sparsamma regemente. Han var en vassbiten satiriker, som kunde konsten att hålla sina motståndare varma långt efter det att striden var över. Som ung var han de ungas och oppotionellas ledare och fanns alltid med när initiativ togs för att blåsa nytt liv i allt som gällde nytta eller nöje.

August Bruno var tveklöst en begåvad man, men hade sina avoga sidor ibland. När borgmästare Elis Zimdahl var ny i tjänsten påbjöd han snöskottning framför gatuhusen. Men August Bruno lät då hälsa borgmästaren genom polisen Gustafsson att "hälsa du borgmästaren att nån snö kör jag inte bort, för den visa allmakt som lagt dit den kommer var det lir se te att den kommer bort". Så den ambitiösa borgmästaren fick lugna sig.

Brunos stora intresse var musiken. Varje dag ägnade han en stund åt sin fiol och han räknades som en duktig violonist i den tidens Alingsås musiksällskap. Det sades att han brukade stänga sin garverirörelse, när han varje år nåt en omsättning av 6 000 kronor för att i lugn och ro ägna sig åt fiolspelande.

Han var också en överdådig historieberättare med skarp blick för gubbarnas egenheter och svagheter. Han var bitande kvick i repliken men såg med ömsinthet och humor på sin omvärld.

Per Henrik Rosenström, Alingsås släktforskarförenings medlemsblad

Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri

Bland alla verksamheter Jonas Alströmer igångsatte i Alingsås under 1700-talet - och han var en man med många idéer som inte alla kunde realiseras - skulle tillverkningen av tobak och kritpipor vara den mest framgångsrika och lönsamma.

Den textila verksamheten dominerade eljest stadens verkstäder men särskilt lönsam var den inte, något som tidigt uppmärksammades av de deputerade, utsända från huvudstaden, som skulle rapportera om verksamheten i Alingsås inför myndigheterna i Stockholm. Några av dem ville påstå att för Jonas Alströmer var tobakstillverkningen blott ett medel att skaffa pengar till manufakturverkets underhåll.

Den historiska bakgrunden till tobaksrökandet kan helt kort beskrivas på följande sätt. I början av 1600-talet blev det hastigt populärt i Sverige att röka eller supa tobak, som det då kallades. Innovationslandet för tobaksrökandet i Europa får England anses vara där det redan på 1570-talet finns belägg för en inhemsk tillverkning av lerpipor. Sedan dominerar Holland exportmarknaden av pipor och säljer 100 000-tals gross årligen. Staden Gouda blir tillverkningssataden framför alla andra; där finns inte mindre än 347 mästare registrerade i pipmakarskrået år 1750.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningen i vårt land är från 1629 och Uppsala. Några studenter har försmått att njuta av den tobak, som en av kamraterna haft med sig och råkat i slagsmål av den orsaken och ställts inför rätta. Frånsett denna lilla episod blev det nya njutningsmedlet hastigt populärt inom alla kretsar på 1600-talet. Det fanns dock grupper, som tog bestämt avstånd från rökandet av två skäl. Det ena var brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen och det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som röning, tuggning och snusning kunde medföra. Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1720 och tobaksspinnerier anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och Göteborg vid samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång 1650 i Stockholm då två holländare erhäll privilegium på tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak.

Redan i april 1726, blott ett par år efter manufakturverkets tillkomst, inrättade Jonas Alströmer, som tidigt insåg värdet av tobakstillverkning och framställning av tobakspipor, ett tobaksspinneri. För att tillgodose detta med råvara anlade han en tobaksplantage, som blev en av vårt lands första i större skala. Det uppges att man 1729 satte 35.000 planter, som lovar god skörd och ett år senare omtalar Jonas Alströmer att man i tobaksspinneriet tillverkar lång- och presstobak, kardus och snus. Alingsåstobaken använder man som inlaga och den importerade tobaken, i första hand virginiatobak användes till täckblad i dessa tuggrullar.

Några år senare berättar kommerserådet Jacob von Hökerstedt från sina inspirationsresa till Alingsås att tobaksplantagen omfattar 4,5 tunnland med 120.000 - 130.000 plantor. Rörelsen var i god och jämn drift, skriver han, och debeten trör aldrig.

Efter denna lovvärda början av tobakstillvekningen i Alingsås utvidgades verksamheten. Man bygger färdigt de tre torkhusen i Plantaget och anställer skickliga trädgårdsmästare, utvidgar arealen och omgärdar planteringarna med häckar till skydd mot blåsten. På 1730-40-talen säger man att tobaksspinneriet levererar stora kvantiteter tobak, som åtnjuter allmänhetens uppskattning.

Det bästa och mest kompetenta intyget om tobakstillverkningen i Alingsås lämnas av Carl von Linné, som besöker manufakturverken på sin västgötaresa 1746. Han berättar utförligt om svårigheterna med tobaksplantagen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender och om vilka möjligheter som finns för att få goda skördar. Han säger att att kölden ej kan göra någon skada om fröna sås på våren i bänkar, som täcks av med pappersfönster och att sängarna kan göras smala och höga med endast två rader planter. Till skydd mot vinden omges de med häckar eller enebuskar. Det året Linné besöker Alingsås uppgår skörden till mer än 3 ton tobaksblad. Den tobak, som odlas i Alingsås var Nicotiana rustica, som växte hastigare, mognade tidigare och var mer härdig än den utländska virginiatobaken.

Efter Jonas Alsrömers död 1761 då de statliga subventionerna till manufakturverket drogs in efter den stormiga riksdagsdebatten 1765 - 1766 då ett nytt parti, mösspartiet, övertog makten i landet drevs tobakstillverkningen i Alingsås i betydligt mindre skala och upphörde helt 1795 under Nils Silfverschiölds tid. Tobakstillverkningen i Alingsås fick flera efterföljare på andra håll i landet. I Gränna började rådmannen Neostadius och kronobefallningsmannen Almqvist att odla tobak 1724 och i Göteborg anlades en plantering vid Underås bro 1731 med rådman Bratt som ledare.

När det gällde tobakspiporna så täcktes behovet under 1600-talet och 1700-talets första del uteslutande genom import. Under denna tid som vi brukar benämna frihetstiden 1729 - 1770 var man angelägen att på alla sätt stödja och gynna den egna industrien och manufakturerna. För att stimulera den inhemska tillverkningen av tobakspipor beslöt man 1747 att förbjuda import av tobakspipor till Sverige. De två pipbruk, som fanns vid seklets mitt, låg i Alingsås och i Stockholm. Hur tillverkningen gick till vid pipbruket i Alingsås berättar Carl von Linné initierat om i sin västgötaresa 1746. Sextio peroner var sysselssatta vid bruket på Nolhaga med att älta, rulla, torka, polera och stämpla leran. Piporna tillverkades av vitbrännande holländsk lera vilket gav upphov till den något inadekvata benämningen kritpipor. Leran formades i mässingsformar, förvarades obrända i särskilda källare mot frost och torka och brändes senare i särskilda tunnor i en cylindrisk ugn under 24 - 26 timmar. De tobakspipor som tillverkades vid Nolhaga avyttrades över hela sydsverige. I Varberg uppfördes ett konkurrerande pipbruk, landets tredje under 1700-talet, av rådmannen Emanuel Bagge. Då det var svårt att köpa pipor och den långa transporten på dåliga vägar från Alingsås gjorde att piporna skadades så att de kom fram avbrutna och trasiga till bestämmelseorten lät Bagge uppföra brännungnar vid Norreport i Varberg.

Tobakspiporna var utan tvekan bräckliga ting och de såldes dussinvis. Ofta fick man dem gratis på krogarna. Man bar gärna sin pipa i hatten, instucken under hattbandet eller under en uppskuren flik i brättet. Tände man pipan gjorde man det enklast med en vedbrand, en lunta eller med ett kol från glödpannan på bordet. Om man så ville kunde man också använda sig av elddon men det var en metod som krävde både tålamod och skicklighet.

Tobaksspinneriet, tobaksplantagen och pipbruket i Alingsås sysselsatte vid 1700-talets mitt inte mindre än 204 personer. Vid spinneriet fanns förutom spinnmästaren Bernt Lund 41 arbetare och lärgossar, vilka spann 27 000 skålpund utländska tobaksblad. Vid tobaksplanteringen sysselsattes 4 planterardrängar och 20 kvinnor, som rensade och bärgade tobaken på de 6 tunnland manufakturverket ägde. Tobaksplantget förestods av mästare Anders Sjöberg, samme man som lär ha planterat träden på Ringgatorna och Nolhaga allé. Tobaksbruket på Nolhaga hade inte mindre än 138 personer anställda. Där fanns brännare, formgjutare, lertrampare, rullare och polerare jämte två mästare som arbetsledare. Tillverkningen uppgick år 1746 till ett värde ac 54 700 daler kopparmynt och antalet gross tobakspipor till något 10 000-tal.

Jonas Alströmer kan inte fråntagas förtjänsten av att ha varit en de nya initiativens man och han hörde genom sin entusiasm och djärvhet till pionjärerna inom tobaksindustrien. Anläggningarna i Alingsås var dock inte de enda i landet vid 1700-talets mitt. Nya spinnerier hade vuxit upp som svampar ur jorden under 1720- och 173o-talet, vilket föranledde reglerande stadgar, som främst syftade till driftkoncentration och kvalitetskontroll. År 1750 var antalet spinnerier 85 och antalet arbetare 1 547 i landet. Kvantiteten upparbetade tobaksblad var 3 800 000 skålpund.

För tobaksindustrins fortsatta utveckling blir 1700-talets sista årtionden en kritisk period. Spinnerierna tvingades lägga ner sin verksamhet i konkurrens från garveriernas sida men under de de sista åren skulle ett antal företag framträda med skarpare konturer, som skulle visa sig tillräckligt bärkarftiga och livsdugliga för att möta en ny tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974

Näcken vid Linnefors kvarn

Några vill påstå att Näcken finns i kvarnfallet vid Linnefors. Några har sett honom i vattenfallet - tja,varför inte. I folktraditionen har näcken skildrats som ett musikaliskt väsen. Han, för det är alltid frågan om en manlig gestalt, visar sig som en spelman med förtollande spel. Han kan också lära människorna konsten att hantera en fiol. Kanske har någon hört näcken eller strömkarlen spela en månljus kväll i Linnefors kvarnfall? Det är kanske värt en promenad för att se strömkarlen i vattenfallet. Är ni på riktigt fantasihumör kanske ni också kan höra "Drullet" läsa sin egen dikt om sin stuga vid kvarnen. Så här lyder den:

Långt bort i skogen vi Linnefors kvarn
där ligger min stuga precis som ett barn,
där lever jag lycklig i sus och i dus
och trivs så gott bland loppor och lus.

"Drullet" var ett stort original, en bohem. Hans namn var August Andersson född i december 1847 - alltså för ganska precis 150 år sedan. Han druknade i juni 1895 Gerskaström. Han var en grann karl med ett praktfullt rött skägg och han var svag för kvinnor. Vad han levde av kunde ingen begripa. Håkan Sandstedt och Tage Johansson har berättat om honom och hans vilda leverne. "Drullet" höll strängt på söndagen som vilodag. Då ville han vara i fred och inte bli störd. En söndag kom några vänligt sinnade damer från staden på besök och hade kaffe med sig. De ömmade för "Drullet" i hans eländiga stuga. Men "Drullet" öppnade inte utan ropade åt dem:
- Jag kan la te minstingen får vara ifre för fruntimmer en sönda". Denne ömsom glade ömsom tvära bohem drog alltid uppmärksamheten till sig, inte minst barnen följde honom i hälarna för att få höra honom sjunga en stump.

Men Linnefors kvarn är inte bara "Drullet". Vattnet från kvarnen kom från Kroksjön och där låg dagsverkstorpet Kroksjökärr. Det hörde till Tokebacka Nedergården och finns omtalat första gången på 1820-talet. Den första torparen hette Petter Ekström och hans hustru Helena Främberg. De hade fyra barn, två söner och två döttrar. Den siste torparen var Axel Simon Johansson och Greta Gottfrida Carlsdotter. Av deras fyra barn var Tage äldst. Det är han som berättat för Håkan Sandstedt om sitt barndomshem vid Kroksjön och det var han i Alingsås hembygdsförenings regi genomförde torpinventeringen med Rolf Lagerström som kompanjon. Detta hände 1976.

Hans far, den siste torparen, skulle göra 20 dagsverken på Tokebacka Nedergården. Det blev mest vår och höst i samband med vårsådd och höstskörd. Han fick bränsle till sin stuga i skogen men måste hålla sig till torra och skadade träd. Då hans dagliga arbete var knutet till Alingsås snickerifabrik strax söder om järnvägen kunde det säkerligen bli knepigt att hinna med alla 30 dagsverken.

Linnefors kvarn fanns redan på 1730-talet men då som vadmalsstamp. Att stampa vadmal eller valka kläder innebar att tyget trampades eller stampades i ett vattendrivet stampverk. Processen byggde på ullens förmåga att filta sig. Kvarnen fanns enligt uppgift 1739 och då uppförd av Alströmers manufakturverk. Som vadmalsstamp levde inte kvarnen länge. Det olyckliga riksdagsbeslutet 1766 innebar för manufakturverkets del att dess stolta dagar var till ända. Statens ekonomiska stöd drogs in och därmed decimerades verksamheten. Det innebar att vadmalstampen vid Linnefors avstannade.

Den som åter drog igång kvarnen var garvaren och rådmannen J Berggren. Han malde ekbark på 1830-talet och något tiotal år framåt för garvanas behov. Den söndermalda barken lades mellan djurhudarna i ett kar och så fylldes karen med vatten. Alingsås hade vid den här tiden och även senare förhållandevis många garvare och alla hade behov av den malda barken.

Sedan barkkvarnen monterades ner någon gång på 1850-talet byggdes en mjölkvarn i dess ställe. Först uppläts den åt häradshövding Waldemar Hessle på Hjälmared, som för övrigt var ägare av Nolhaga 1828, och senare till Nils Sandberg på Kristineholm. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852 men efter tio år övergick han till att handla med spannmål. Han köpte sig ett markområde öster om stan år 1855 där hn lät bygga ett magnifikt tvåvånings trähus med en elegant träveranda ut mot landsvägen till Skara. Han kallade gården Kristineholm efter sin hustru Kristina. Som spannmålshandlare var har naturligtvis intresserad av kvarnen vid Linnefors.

Kvarnens första mjölnare var Erik Johan Andersson och hans hustru Christina Nilsdotter. Hon födde honom nio barn, fyra söner och fem döttrar. Det första barnet 1851 och det sista 1874. Under 23 år födde hans hustru nio barn. Arma kvinna!

Den siste mjölnaren hette Carl Bengtsson, när han slutade omkring 1900 lades kvarnen ner och träbebyggelsen revs något år senare under första världskriget.

Men Linneforsen fortsatte att leva även om kvarnen slutat mala och byggnaden rivits. När Alingsås stad funderade på att anlägga en vattenledning för att förse alingsåsborna med gott dricksvatten visade sig Stora Kroksjön med sitt klara vatten vara en tänkbar lösning men stadens fäder valde en annan utväg.

Istället blev det Alingsås snickerifabrik, som intresserade sig för Linnefors vattenfall. Fabriken ville bygga en kraftstation vid Linnefors och draga en ledning för kraft och belysning till området strax söder om järnvägsstationen. I mars 1904 fanns ett kostnadsförslag färdigt från tyska AEG på 7835 kronor och i maj påföljande år lämnade Kungl. Maj:t sitt tillstånd till kraftstationen.

Ett litet problem uppstod dock när ledningsstolparna skulle sättas ut. Ägaren till Stockslycke gård, Edward Wemyss, ville inte att ledningen skulle dragas över hans åkerfält utan istället följa bäcken ner till Gärdskens strand och vidare utmed strandkanten fram till Stampgatan.

Om det visade sig vara nödvändigt att några träd behövdes fällas krävde Wemyss två kronor för varje träd. Efter vissa korrigeringar kunde kraftstationen tagas i bruk under hösten 1905. Efter drygt tio års tid slutade snickerifabriken att utnyttja kraften från Linnefors vattenfall.

Som avslutning måste berättas om en rolig annons i Alingsås Weckoblad införd i juni 1876. Uppgiften har jag fått från Håkan Sandstedt.

Alingsåsborna inbjöds att nyttja kvarnfallet som dusch efter doppet i Stora Kroksjön. Det kostade 5 öre per person när mjölnaren fanns på plats och 10 öre när kvarnen var stängd.

Det är kanske i den uppgiften vi har att finna förklaringen till näcken i kvarnfallet. Någon alingsåsbo som badat i Kroksjön, har också duschat i vattenfallet och då tagits som näcken. Men ni kan väl hålla med om att det är bra mycket mer spännande med en riktig strömkarl. Näcken kanske finns - vem vet?

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Sådant läder skall sådan smörja ha - om garvare och garverier i Alingsås

Alingsås var länge, både före och efter den Alströmerska manufakturtiden, en mycket liten stad - så liten att hantverkarnas skråorganisation mycket sent nådde en utveckling, som någorlunda motsvarade större städers förhållanden. Det var nämligen så att en hantverkare i en stad måste tillhöra ett skrå för att få rätt att utöva sitt yrke. Och ett skrå kunde bara bildas om det fanns minst tre utövare inom ett och samma yrke. Hantverkarna i Alingsås tillhörde skråna eller ämbetena, som de också kallades, i Göteborg eller Jönköping eftersom antalet hantverkare under långa tider var så lågt att några skrån ej kunde inrättas. Naturligtvis fanns möjligheten att ställa sig utanför kretsen av yrkesbröder och arbeta som fri hantverkare - bönhasare kallades det - men det medförde stora risker. Bönhasarna fråntogs, om de ertappades, alla sina verktyg och förbjöda fortsätta verksamheten.

Garvarna eller karduansmakarnas skrå tillkom rätt sent i Alingsås. I november 1801 utfärdades kommerskollegium skråbrev för fem karduansmakare i Alingsås, som begärt att få bilda ett ämbete. Dessa fem var Lars Berg, Anders Nattsén, Lars Sandberg, Israel Nyman och Carl Lindqvist. Av dess blev Lars Berg ålderman eller ordförande i skrået under det första året. Han efterträddes av Anders Nattsén, som förde klubban i tolv år tills han överlämnade ledningen till Israel Nyman.

Garverinäringen i Alingsås har utövats sedan länge - hur länge vet vi inte med bestämdhet. Visserligen dröjde inrättandet av skrået rätt länge men garvare fanns här under Alströmerska epoken och kanske även under 1600-talet men det är dock osäkert. Det förhöll sig så att garverihantverket i hög grad var koncentrerat till Stockholm vars garvare sålde sitt läder även i landsorten. På 1750-talet vet man att det fanns garvare i mer än hälften av landortsstäderna även om företagen i regel var ganska små. Alingsås intog en särställning under Alströmers tid. Staden tillhörde mer eller mindre manufaktursocitteten och de garvare som fanns var anställda i Alströmers tjänst och utförde sitt arbete i manufakturverkets verkstäder. I början av 1790-talet fanns om man bortser från Stockholm, minst ett garveri i 85 procent av landets städer och karduansmakeri i nära 50 procent - spridningen av garverihantverket var alltså mycket god.

Ser man till Alingsås kan man konstatera att det fanns fyra verkstäder med sex arbetare är 1790 - lika många som i Göteborg! Alingsås var mycket liten vid denna tid men som garvarstad intog den en märkligt framskjuten plats. Hur kan det komma sig? Det finns uppgifter om, som säger att den goda tillgången på ek i våra bygder skulle bidragit till garveriernas framväxt. Ekbarken användes nämligen i garveriprocessen.

Skomakarna har också ägnat sig åt garvning av läder för eget behov. Medeltidens skomakare använde sig huvudsakligen av garvning med ekbark - en metod som användes redan under antiken - och galläpplen. Medeltida specifikationer, beredningsrecept och räkenskaper berättar för oss att så var fallet. Skomakarna under medeltiden gjorde gemensamma inköp av bark för att förhindra att priserna gick upp, och det är oftast fråga om ekbark. Här i alingsåsbygden fanns kanske inte några garvande skomakare under medeltiden men i gamla Lödese fanns de säkert - de rika fynden av skor, läder och läderspill från tillverkningen bevisar detta.

Karduansmakare eller garvare, båda namnen brukar användas när man talar om den gamla garverinäringen. Karduan gjordes av get- och bockskinn och garvades med ekbark. Termen karduan kan härledas drån den spanska staden Cordoba där det uppges att denna skinnsort första gången bereddes någon gåbg under tidig medeltid. Men karduansmakare kan alltså menas en garavare som arbetar med finare och lättare sknn för handsk- och skotillverkning.

I Alingsås talade man bara om karduansmakare. I varje fall uppger inte hantverksstatistiken någon annan yrkestitel. Skaran av garvare ökar under 1800-talet. År 1819, för att ta ett exempel, fanns det inte mindre än sex verkstäder med lika många mästare, tretton gesäller och elva lärlingar. Men det fanns säkerligen fler anställda i verkstäderna. Hantverksstatistiken medtager ej drängar, som likväl användes för sådan arbeten i garverierna som nte krävde någon egentlig yrkesskicklighet. Så siffrorna härovan får betraktas som minimisiffror men de ger ända ett visst mått på företagens storlek i staden.

Stadens ledande garverisläkter var Nyman, Nattsén, Bruno och Lindqvist. Ibland talade man något stolt om garvaradelssläkter och menade att dessa fyra var något förmer än andra! Nattséns garveri vid Södra Strömgatan har gamla anor. Idag finns inte någon verksamhet kvar varken vid Södra Strömgatan eller vid Kungsgatan dit man flyttade en del av verksamheten under 1800-talets slut. Men bostadshusen finns kvar och de utgör ett omistligt inslag i dagens miljö kring Lillån. Det uppges att en medlem av släkten Nattsén invandrat från Tyskland på 1600-talet, blivit gördelmakare i Ulricehamn och flyttat till Alingsås för att slå ner sig som garvare. Anders Nattsén var en av stadens tre karduansmakare på 1780-talet och han bodde på en gård intill Lillån som ännu finns kvar. Under de svåra åren 1867-1868, då skörden slg fel och man tvingades till nödslakt i Västergötland, överhopades garverierna med hudar. Det berättas att Nattséns garveri lär ha haft hudar nedsänkta i Lillån utefter en sträcka av 150 meter i väntan på att garvarna skulle kunna bereda dem. Men från Lillån tog flera hushåll i grannskapet sitt vatten och djurhudarna i vattnet gjorde det både illaluktande och illasmakande.

En liten historia om en garverigesäll vid Nattséns garveri må räddas ur glömskan. Han kallades för Horn-Kalle på grund av några missbildningar i pannan. För att slippa detta öknamn opererades missbildningarna bort. Efter den operationen kallades han i stället för Hornlösa Karlsson!

Textilindustrin har länge satt sin prägel på Alingsås men också garvarna intog under hela 1800-talet en framträdande bland stadens yrkesmän. De utgjorde en stor grupp bland hantverkarna och drog sig inte för att kalla sig fabrikörer under 1800-talets slut, då deras verksamhet förlorade något av det gamla hantverkets prägel. Efter sekelskiftet 1900 grundades den första läderfabriken i staden som i mer industriell skala fortsatte den gamla garverihanteringen. Grundaren var Martin F Klinge uppfördes vid Långelyckan, ett område mellan Sävevägen och Säveån. Efter några år byggde man ytterligare en anläggning vid Lugnet. Under de senaste åren, innan fabriken lades ner vid årsskiftet 1969-1970, utgjorde tillverkningen av ovanläder och bottenläder för skotillverkning. Man beräknade att ca 30 procent av tillverkningen gick till Oscarias egna skofabriker, att en lika stor del exporterades och att reste fanns avsättning på marknaden i Sverige.

I dag finns endast en fabrik kvar av den en gång så stolta garverinäringen i staden och det är Axel Bodéns Handels AB, som har sin verksamhet förlagd i kv Klockan vid Västra Ringgatan. Det stockholmska företaget grundades 1862 och bedriver egen tillverkning av skinn för beklädnadsändamål av importerd råvara. Det är i första hand fråga om getskinn, som köps ifrån några utomeuropeiska länder som Pakistan och Indien. Tillverkningens årliga värde ligger vid cirka fyra miljoner och antalet anställda vid alingsåsfabriken uppgår till omkring tjugofem.

Textilindustrin satte sin prägel på staden under Alströmers tid och från 1863 då Charles Hill startade Alingsås bomullsväfveri. Garverihanteringen präglade staden under hela 1800-talet, och långt dessförinnan fanns garvare i staden - ett viktigt hantverk var det och stor blev yrkeskåren.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning Bilaga Vår industri nov 1976