Bälinge torg kallas än i dag platsen vid Kungsgatans och Nygatans korsning. Här samlades förr Bälinge-bönderna vid torgdagar och andra stadsbesök och språkade om händelser och berättade historier om grannar, utsocknes och stadsbor och skrävlade inför varandra om allsköns bedrifter.
På trappan till sin speceriaffär vid Bälinge torg stod Kalle med tummarna innanför västen och lyssnade. Han hade fått sitt namn "Kalle på trappan" av stadsborna på grund av sin vana att tillbringa långa stunder på trappan till sin affär, språkandes med förbipasserande. Han och sta´ns andra specerihandlare hade ofta en stor krets av kunder från landsbygden, som de köpte eller bytte varor med. Ofta avslutades affären med ett glas av det billiga vinet och ibland också en cigarr til det. Steg man in i den gamla speceriaffären mötte en doft av tobak, sill, kryddor, kaffe, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och risgryn, och i taket hängde fotogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä.
Lena torg
Fortsätter vi vår vandring österut på Kungsgatan når man snart fram till Östra Ringgatan och Järtas park, som förr kallades Lena torg därför att Lena-borna samlades där och språkades vid sina stadsresor liksom Bälinge-borna vid Bälinge torg.
I södra hörnet vid Kungsgatan och Östra Ringgatan låg gamla "Ekens" - en gästgivaregård, som drevs av krögare Ek i slutet av 1800-talet. Gården uppfördes någon gång vid 1700-talets slut men har byggts om vid ett par tillfällen under 1800-talet och har så sent som förra året fått en välbehövlig renovering och ommålning. Krögare Ek eller Eken, som han allmänt kallades, hade värdshus här, och markandsbesökare och andra resenärer, som färdades från Borås och Skara, tog gärna in hos honom. Inne på gården fanns en spaljéberså, där Eken och hans närmaste vänner under ljumma sommarkvällar njöt ett glas eller två och dryftade tidens händelser.
"Grön" donation
På andra sidan gatan ligger Järtas park, som fått sitt namn efter hovrättsrådet Fredrik Järta, avliden 1882 i Alingsås. Han donerade parken till sta´n på det villkoret att den inte fick bebyggas utan alltid vara ett grönområde. Före parkens tillkomst var här markandsplats, använd också som plan för idrottstävlingar, och strax intill låg den gamla repslagarebanan. I dag står i den lilla planteringen en bronsskulptur av göteborgskonstnären Åke Thornblad, som han kallar "Lekande barn" och den är inköpt av kulturnämnden 1966.
På den norra sidan av parken i det stora tvåvåningshuset av trä låg den gamla flickskolan under åren 1894 - 1905 och den förestods av fröken Louise Lindstedt. Man kan säga att den hade sitt ursprung i fröken Louise Forsells flickskola, som låg vid Västra Ringgatan nära Gasverksbron. Östra Ringgatan utgjorde sta´ns gräns mot öster och vandrar man den norrut går man förbi en annan liten fin 1800-talsgård, den Broddska, i hörnet av Drottninggatan.
Man hade förr ett stort intresse för att hela sta´n skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick inte ligga obebyggda - man strävade efter att skapa slutna kvarter och vackra gatuperspektiv. De tomter, som var anlagda till trädgårdar, fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning, att där växte frukträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela sta´n skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - och varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.
Skarpa Nord
Skarpa Nord kallade man hörnhuset Östra och Norra Ringggatan. Det tämligen stora trähuset i två våningar låg utsatt för de skarpa nordanvindarna, som blåste över markerna från Nolby och Rödene. I det huset hade Betty Beckman en gång sin flickskola, men på 1800-talet var det i bottenvåningen en tvårumslägenhet och två enrumslägenheter med gemensamt kök och öppen spis, där var och en rådde om sin särskilda eldhärd. På gården hade man potatisland och gödselstad och använt vatten fick man släppa ut i rännstenen, men endast mellan kl elva på kvällen och fem på morgonen.
I Norra Ringgatans allé motionerade brunnsgästerna och för den mindre motionslystna fanns långa bänkar utplacerade. Från Skarpa Nord såg man Landskyrkan, skolan och vägen över åsen mot Rödene.
Frikostig
Vi vandrar vidare Norra Ringgatan österut till Lendahlsgatan som fått namnet efter fabrikören Sven Lendahl, frikostig donator till kyrkans ombyggnad på 1780-talet. I en rapport om Alingsås manufakturverk från 1757 nämner man "Lendahls halvsidenfabrik" bland de verkstäder, som drevs mer i privat regi och följaktligen inte var direkt knytna till manufakturverket. Sven Lendahl blev en förmögen man, ägde två fastigheter på Drottninggatan och hela det kvarter där Sparbanken är beläget idag. Det är möjligt att han även ägde mark i Stockslycke eftersom man sedan gammalt kallade en byväg där för "Lendahls gata".
Stockslycke by
Fortsätter man Lendahlsgatan söderut går man på marker, som förr låg utanför sta´n. Här var stora åkergärden som i söder gränsade till Stockslycke bys ägor. Ser man kartan över Alingsås, som ritades på 1700-talet, talar den om att prästgården och byn Holmens ägor låg här. Lendahlsgatan är en gata med väl tilltagen bredd. Trähusen på ömse sidor om gatan, beskuggas av träden, byggdes vid vårt sekels början. Det var just dessa kvarter som tillkom vid den stadsplan, som antogs 1911 och med en gång gjorde sta´n betydligt större och rymligare än den gamla stadsplanen från 1876. Lendahlsgatan passerar järnvägen och byter sedan namn till Stampgatan.
Redan i ett brev från 1625 underskrivet av Gustaf II Adolf talas om alingsåsbornas rätt att få bygga tullkvarn i Gärdska ström vid nuvarande Stampen. Men kvarnen kom inte att byggas då utan senare. Sta´n återkommer i en skrivelse någon gång på 1630-talet med en påminnelse till "Svea rikes regerande råd" om lämpligheten att bygga vattenkvarnen vid Gärdska ström.
Klädesstamp
Men varför heter området Stampen? Helt enkelt därför att Jonas Alströmer anlade en klädesstamp här vid vattenfallet i Gärdska ström. Den verkstaden tillhörde även manufaktursociteten och i närheten av den hade Peter Wirgman sin metallfabrik på 1700-talet. Vid Linnés besök i Alingsås 1746 var Wirgmans fabrik helt ny och sysselsatte två gesäller och två lörogossar med tillverkning av knappar, lås och ett slags "guldförnissa". Vid Jonas Alströmers bortgång 1761 sysselsattes sex verkmästare och fyra gesäller, men 1788 efter Wirgmans död lades metallfabriken ner.
För en flanör är Stampen inte bara en historisk stadsdel, den har en intimare atmosfär än andra delar av sta´n, den är full av överraskningar och charmerande idyller kring de hus och gårdar, som grupperar sig från järnvägen ner mot vattenfallet i Gärdska ström. Låt oss gärna stanna här vid Stampens kvarn för denna gång och fortsätta flanerandet tillbaks mot centrum en annan gång.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19730115
Visar inlägg med etikett Lendahl Sven. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lendahl Sven. Visa alla inlägg
fredag 11 december 2009
torsdag 19 november 2009
Alingsås länge utan stadskyrka - bykyrkan vid Säveån gemensam.
Det skulle dröja ganska länge innan Alingsås efter sin tillkomst 1619 skulle få en egen församlingskyrka. Gemensamma gudstjänster hölls i den gamla bykyrkan vid Säveån. Avståndet till denna för stadsborna var inte längre än den väl kunde fungera som församlingskyrka både för stadsbor och socknens invånare.
Önskan om och ansträngningarna för en egen kyrka fanns tidigt. Men det var sannolikt först sedan drottning Kristina givit staden dess slutgiltiga privilegier 1639, som man samlade sig med kraft för att uppföra en egen församlingskyrka. Den kom att ligga helt nära vägen från västerport, på samma plats där den ligger än i dag.
Grunden 1629?
Uppgifterna om kyrkans byggnadsår är många. Redan 1629 lades grunden till kyrkan uppger Knös i sin avhandling om Alingsås. Likaså berättar den Sundholmska samlingens handskrifter om 1629 som kyrkans byggår och 1642 som det år då kyrkan stod färdig. Ingen av dessa uppgifter är dock riktig. Det mest sannolika är att kyrkans grund lades 1642 och den stod färdig 1651 för invigning. På vår kyrkas södra långsida finns utvändigt en stenhäll med Karl X1:s namnchiffer och årtalet 1642 som kyrkans grundår samt följande vers på gammalsvenska: ” Jag glädes att vi skola gå in i Herrans hus ”. Prosten Anders Bredmark säger i sin beskrivning över Alingsås 1774, att kyrkan blev fullbordad 1651 och att den var byggd av sten.
Fullbordad 1651
Även prosten Andreas Sylvander i Alingsås uppger i sin beskrivning 1811 att kyrkan fullbordades 1651, det finns ännu en uppgift som stöder uppfattningen om 1651 som kyrkans invigningsår. Borgerskapet i Alingsås begärde 1652 att få behålla gudstjänsten i sin nyuppförda stadskyrka efter stadsmanér, en framställning som också beviljades. Hur såg då den äldsta kyrkan ut? Det utseende kyrkan har på Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia antiqua är nog en aning för fantasifullt. Den bilden , tecknad någon gång i slutet av 1690-talet och graverad 1701 av en holländare, visar Alingsås med rådhus och kyrka och klockspel, men den överensstämmer dåligt med verkligheten.
Christine kyrka
Christine kyrka som stadskyrkan kallades ännu långt in på 1700-talet, efter den svenska drottningen och som den fortfarande borde heta, var en rätt obetydlig byggnad. Kyrkan är liten och intet särdeles beprydd emedan folket varit oförmöget, står det i en gammal beskrivning från 1744. Under prosten Bredmarks tid gjordes 1769 en besiktning av kyrkan, som då befann sig i ett så bedrövligt skick, att man hade avanserade planer på att riva den och bygga en helt ny istället. Men det blev aldrig av ! Det skulle dröja trettio år efter denna besiktning innan kyrkan tack vare en frikostig donation av fabrikören Sven Lendahl, kunde genomgå en grundlig reparation och förses med torn och sakristia.
Så här beskrevs kyrkan någon gång i början av 1800-talet ” sådan kyrkan då uppfördes ( 1642 ) har hon blivit nödtorftigt reparerad och underhållen, men ingen förändring eller tillbyggnad verkställd före 1789 om sommaren, då hon som mycket förfallen behövde bliva så gott som ånyo uppbyggd med tillökning av torn, sakristia och orgelverk vilket alltsammans hon hittills saknat”.
Det är alltså först med den Lendahlska donastionen som man får ekonomiska möjligheter att göra en nära nog ombyggnad av kyrkan till det utseende den i stort sett har än i dag.
Saknade mycket
Den äldsta kyrkan saknade såväl vapenhus som sakristia och naturligtvis även torn. En klockstapel söder om kyrkan användes tills det nya tornet stod färdigt 1793. Vapenhuset byggt i trä, tillkom först 1714 men revs någon gång på 1759-talet för att ersättas av ett i sten. Någon egentlig sakristia fanns inte före den stora ombyggnaden 1788-1793, då en sådan byggdes vid kyrkans östra gavel.
På sensommaren 1789 träffade man en överenskommelse med arkitekten Olof E Arenander i Göteborg att leda och uföra ombyggnadsarbetena. Dennes murmästare Dolck ledde murarbetena som blott bedrevs sommartid, varför det tod tre år att få dessa färdiga. Under denna tid byggdes tornet i väster och sakristian i öster, taket och golvet höjdes och allt innanrede gjordes helt nytt. Kyrkan framstod som helt ny och i ny, ljus skrud, när den invigdes av biskopen Th. Weideman den 9 juni 1793
Minnessten
Sven Lendahls ekonomiska stöd för kyrkans ombyggnad önskade församlingen uppmärksamma genom en minnessten. Redan 1796 beslöt man att införskaffa och uppsätta en sådan sten i korets norra vägg.
Vid en ganska omfattande renovering, som företogs 1865, revs vapenhuset på den södra långsidan och invändigt försågs kyrkan med en ny orgel, byggd av C.J. Fogelberg. Det skulle inte dröja många år förrän kyrkan försågs ännu en gång med ny orgel. Denna gång , i mars 1890, installerades orgeln av PL Åkerman & Lund från Stockholm.
Något av de första åren på 1900-talet ansågs kyrkan åter vara i behov av en reparation. Vid en stämma 1904 uppdrogs åt en kommitte´om fem herrar att komma med förslag till åtgärder och i slutet av följande år hade arkitekten Thorburn sin plan färdig. En av de stora förändringarna av interiören var flyttningen av predikstolen från den östra väggen till den norra. Arrangemanget med predikstol över altaret på den östra väggen delade stadskyrkan med såväl landskyrkan som Bälinge kyrka. Vid denna reparation borttogs också de vidunder till järnkaminer, som svarat för kyrkans uppvärmning, placerade på kyrkans norra och södra långsidor. Även orgeln ansåg organisten Karlberg helt obrukbar, varför den renoverades av orgelbyggaren Eskil Lundén i Göteborg.
Ljust, rymligt
Den senaste ombyggnaden företagen 1963 efter domkyrkoarkitekten Åke Pornes ritningar och förslag, har gett till resultat att vi erhållit ett ljust och rymligt kyrkorum, hållet i en sval färgskrud och med en återhållsamhet i utsmyckningen, som upplevs som alltför stram. Under de senaste åren har flera av de vackra och konsthistoriskt intressanta inventarierna åter funnit en plats i kyrkans rum och smyckar nu den södra och norra långsidans vitmenade väggar.
Alingsås stadskyrka , orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och vapenhuset i väster liksom de flesta andra kyrkor i vårt land, byggdes intill den stora vägen på åsens höjd i centrum av den första stadsbebyggelsen. Omkring kyrkan låg bebyggda tomter och den södra sidan av vår nuvarande kyrkogård var försedd med hus ännu in på 1700-talet. Kyrkogården begränsades av en mur av liggande timmer liknande den som ännu finns i behåll vid Södra Råda kyrka i Värmland. Timmermuren ersattes någon gång under 1800-talet av ett gjutjärnstaket, med för den tiden typiskt utformade stolpar och horisontella band. Järnstaketet fanns kvar ännu långt inne på 1900-talet. I dag är det fria och öppna gräsytor omkring kyrkan.
Jag är klockan
När kyrkan stod färdig 1651 saknade den klockor. Det är först med den stora klockans tillkomst 1670 som sammanringning kunde ske från klockstapeln. Den stora klockan togs ner 1937 och finns idag utställd på pastorsexpeditionen. Runt klockans nedre kant står bl a Jag är klockan …. Jag kallar Er till livets stora glädje. En mindre klocka skänktes 1702 av fru Elleonora Lillienberg och placerades även den i klockstapeln på södra sidan kyrkogården.
Alingsås stadskyrka har tillkommit under en tid av knapphet på medel, men en stark önskan och vilja om en egen församlingskyrka har övervunnit besvärligheterna. Stadskyrkan eller Christine kyrka tillhör kanske inte de konsthistoriskt intressanta men har givetvis sin givna plats i vår stads historia och bör idag väl fungera för stadens innevånare som ett rum för närhet till egna tankar och tystnad.
Per Henrik Rosenström
Önskan om och ansträngningarna för en egen kyrka fanns tidigt. Men det var sannolikt först sedan drottning Kristina givit staden dess slutgiltiga privilegier 1639, som man samlade sig med kraft för att uppföra en egen församlingskyrka. Den kom att ligga helt nära vägen från västerport, på samma plats där den ligger än i dag.
Grunden 1629?
Uppgifterna om kyrkans byggnadsår är många. Redan 1629 lades grunden till kyrkan uppger Knös i sin avhandling om Alingsås. Likaså berättar den Sundholmska samlingens handskrifter om 1629 som kyrkans byggår och 1642 som det år då kyrkan stod färdig. Ingen av dessa uppgifter är dock riktig. Det mest sannolika är att kyrkans grund lades 1642 och den stod färdig 1651 för invigning. På vår kyrkas södra långsida finns utvändigt en stenhäll med Karl X1:s namnchiffer och årtalet 1642 som kyrkans grundår samt följande vers på gammalsvenska: ” Jag glädes att vi skola gå in i Herrans hus ”. Prosten Anders Bredmark säger i sin beskrivning över Alingsås 1774, att kyrkan blev fullbordad 1651 och att den var byggd av sten.
Fullbordad 1651
Även prosten Andreas Sylvander i Alingsås uppger i sin beskrivning 1811 att kyrkan fullbordades 1651, det finns ännu en uppgift som stöder uppfattningen om 1651 som kyrkans invigningsår. Borgerskapet i Alingsås begärde 1652 att få behålla gudstjänsten i sin nyuppförda stadskyrka efter stadsmanér, en framställning som också beviljades. Hur såg då den äldsta kyrkan ut? Det utseende kyrkan har på Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia antiqua är nog en aning för fantasifullt. Den bilden , tecknad någon gång i slutet av 1690-talet och graverad 1701 av en holländare, visar Alingsås med rådhus och kyrka och klockspel, men den överensstämmer dåligt med verkligheten.
Christine kyrka
Christine kyrka som stadskyrkan kallades ännu långt in på 1700-talet, efter den svenska drottningen och som den fortfarande borde heta, var en rätt obetydlig byggnad. Kyrkan är liten och intet särdeles beprydd emedan folket varit oförmöget, står det i en gammal beskrivning från 1744. Under prosten Bredmarks tid gjordes 1769 en besiktning av kyrkan, som då befann sig i ett så bedrövligt skick, att man hade avanserade planer på att riva den och bygga en helt ny istället. Men det blev aldrig av ! Det skulle dröja trettio år efter denna besiktning innan kyrkan tack vare en frikostig donation av fabrikören Sven Lendahl, kunde genomgå en grundlig reparation och förses med torn och sakristia.
Så här beskrevs kyrkan någon gång i början av 1800-talet ” sådan kyrkan då uppfördes ( 1642 ) har hon blivit nödtorftigt reparerad och underhållen, men ingen förändring eller tillbyggnad verkställd före 1789 om sommaren, då hon som mycket förfallen behövde bliva så gott som ånyo uppbyggd med tillökning av torn, sakristia och orgelverk vilket alltsammans hon hittills saknat”.
Det är alltså först med den Lendahlska donastionen som man får ekonomiska möjligheter att göra en nära nog ombyggnad av kyrkan till det utseende den i stort sett har än i dag.
Saknade mycket
Den äldsta kyrkan saknade såväl vapenhus som sakristia och naturligtvis även torn. En klockstapel söder om kyrkan användes tills det nya tornet stod färdigt 1793. Vapenhuset byggt i trä, tillkom först 1714 men revs någon gång på 1759-talet för att ersättas av ett i sten. Någon egentlig sakristia fanns inte före den stora ombyggnaden 1788-1793, då en sådan byggdes vid kyrkans östra gavel.
På sensommaren 1789 träffade man en överenskommelse med arkitekten Olof E Arenander i Göteborg att leda och uföra ombyggnadsarbetena. Dennes murmästare Dolck ledde murarbetena som blott bedrevs sommartid, varför det tod tre år att få dessa färdiga. Under denna tid byggdes tornet i väster och sakristian i öster, taket och golvet höjdes och allt innanrede gjordes helt nytt. Kyrkan framstod som helt ny och i ny, ljus skrud, när den invigdes av biskopen Th. Weideman den 9 juni 1793
Minnessten
Sven Lendahls ekonomiska stöd för kyrkans ombyggnad önskade församlingen uppmärksamma genom en minnessten. Redan 1796 beslöt man att införskaffa och uppsätta en sådan sten i korets norra vägg.
Vid en ganska omfattande renovering, som företogs 1865, revs vapenhuset på den södra långsidan och invändigt försågs kyrkan med en ny orgel, byggd av C.J. Fogelberg. Det skulle inte dröja många år förrän kyrkan försågs ännu en gång med ny orgel. Denna gång , i mars 1890, installerades orgeln av PL Åkerman & Lund från Stockholm.
Något av de första åren på 1900-talet ansågs kyrkan åter vara i behov av en reparation. Vid en stämma 1904 uppdrogs åt en kommitte´om fem herrar att komma med förslag till åtgärder och i slutet av följande år hade arkitekten Thorburn sin plan färdig. En av de stora förändringarna av interiören var flyttningen av predikstolen från den östra väggen till den norra. Arrangemanget med predikstol över altaret på den östra väggen delade stadskyrkan med såväl landskyrkan som Bälinge kyrka. Vid denna reparation borttogs också de vidunder till järnkaminer, som svarat för kyrkans uppvärmning, placerade på kyrkans norra och södra långsidor. Även orgeln ansåg organisten Karlberg helt obrukbar, varför den renoverades av orgelbyggaren Eskil Lundén i Göteborg.
Ljust, rymligt
Den senaste ombyggnaden företagen 1963 efter domkyrkoarkitekten Åke Pornes ritningar och förslag, har gett till resultat att vi erhållit ett ljust och rymligt kyrkorum, hållet i en sval färgskrud och med en återhållsamhet i utsmyckningen, som upplevs som alltför stram. Under de senaste åren har flera av de vackra och konsthistoriskt intressanta inventarierna åter funnit en plats i kyrkans rum och smyckar nu den södra och norra långsidans vitmenade väggar.
Alingsås stadskyrka , orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och vapenhuset i väster liksom de flesta andra kyrkor i vårt land, byggdes intill den stora vägen på åsens höjd i centrum av den första stadsbebyggelsen. Omkring kyrkan låg bebyggda tomter och den södra sidan av vår nuvarande kyrkogård var försedd med hus ännu in på 1700-talet. Kyrkogården begränsades av en mur av liggande timmer liknande den som ännu finns i behåll vid Södra Råda kyrka i Värmland. Timmermuren ersattes någon gång under 1800-talet av ett gjutjärnstaket, med för den tiden typiskt utformade stolpar och horisontella band. Järnstaketet fanns kvar ännu långt inne på 1900-talet. I dag är det fria och öppna gräsytor omkring kyrkan.
Jag är klockan
När kyrkan stod färdig 1651 saknade den klockor. Det är först med den stora klockans tillkomst 1670 som sammanringning kunde ske från klockstapeln. Den stora klockan togs ner 1937 och finns idag utställd på pastorsexpeditionen. Runt klockans nedre kant står bl a Jag är klockan …. Jag kallar Er till livets stora glädje. En mindre klocka skänktes 1702 av fru Elleonora Lillienberg och placerades även den i klockstapeln på södra sidan kyrkogården.
Alingsås stadskyrka har tillkommit under en tid av knapphet på medel, men en stark önskan och vilja om en egen församlingskyrka har övervunnit besvärligheterna. Stadskyrkan eller Christine kyrka tillhör kanske inte de konsthistoriskt intressanta men har givetvis sin givna plats i vår stads historia och bör idag väl fungera för stadens innevånare som ett rum för närhet till egna tankar och tystnad.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning 19730529
lördag 14 november 2009
Sven Lendahl och Peter Wirgman - två industrimän i 1700-talets Alingsås
Det kan finnas anledning att ännu en gång påminna om Carl von Linnés resa till Västergötland sommaren 1746. Det är i år 200 år sedan Linné gick ur tiden och mycket har sagts och skrivits under 1978 om ynglingen från Råshult i Stenbrohult socken i Småland, som blev sin tids största botanist och stora vetenskapliga namn. För Alingsås del framstår Linné som den första stora skildraren av staden och bygden. Han var också den bäste av resenärer, som återgav allt han såg med vaken blick och livlig uppmärksamhet och han har lämnat oss inte bara fakta och kunskaper om nyttiga ting, utan också om kulturhistoriskt intressanta fenomen i våra bygder. Men det är kanske framför allt som skildrare av Alingsås första industriella storhetstid vi skall minnas honom.
Naturligt och helt i överensstämmelse med resans idé och uppläggning var att Linné besökte Alingsås. Besöket blev också intensivt och grundligt och hans beskrivning i dagboken omfattanede och utförligt. Manufakturverket i Alingsås var den svenska regeringens speciella skötebarn och Linnés beskrivning fylld av patriotisk stolthet, var säkerligen helt i regeringens smak. Men vi måste komma ihåg att beskrivningen är färgad av all den propagande Jonas Alströmer bedrev om sina anläggningar. Verkligheten visade sig vara en annan, när de från Stockholm utsända delegationerna presenterade sina ofta rätt kritiska rapporter om verksamheten i Alingsås.
Men Alingsås var inte bara Jonas Alströmer och hans närmaste. I staden fanns flera skickliga män och kvinnor, som aktivt deltog i den industriella verksamheten eller på annat sätt gjorde staden uppmärksammad. En av dessa 1700-talsmän var Sven Lendahl, en annan Peter Wigman. Av dessa har Sven Lendahl för all tid skrivit sitt namn i stadens historia genom sina generösa donationer till skolan och kyrkan.
Sven Lendahl föddes 1712 i Alingsås och fick samma namn som fadern. Han lärde faderns yrke, bandvävarens, och anställdes vid manufakturverkets sidenbanväveri, som startat sin verksamhet redan 1724. Läromästaren i bandväveri var en holländare som det lyckats Jonas Alströmer att knyta till manufakturverket. Han lyckades också på en auktion i Holland köpa hem en märklig bandvävstol, som kunde väva 8 till 18 band. Vid samma auktion köpte Jonas Alströmer också andra maskiner för bandvävning och dessutom garnvindor, spolrockar och andra redskap.
Bandtillverkningen avstannade av olika skäl på 1730-talet, men återupptogs senare med far och son Lendahl som vävare på var sin florettbandstol i den gemensamma verkstaden i nya bandvävargården, som innehöll fyra rum. Vid denna tid var Sven Lendahl junior en man på 25 år. Några år senare företog han en resa till Holland och Tyskland för att se och lära mer om bandvävningsindustrin och särskilt linnebandtillverkningen. Från sin resa i Holland hade han med sig hem tre badnvävstolar, för linne och silke, som han behöll för egen verksamhet.
I verkstaden, som hörde till manufakturverket, hade han två gesäller och en lärogosse anställda och därutöver åtta kvinnor, som var sysselsatta med silkesvindning och florettspolning. Tllverkningen uppgick till 6.480 stycken band av olika slag. Det var år 1746 och Alingsås besöktes av ännu en delegation från den svenska regeringen för rapportering om verksamheten vid manufakturverket.
Sven Lendahl kom alltmer att arbeta som egen företagare. Hans verkstad tillhörde ej längre manufaktursociteten utan kallades i en beskrivning från 1757 för Lendahls halvsidenfabrik. Hans bandtillverkning gav honom en icke oansenlig förmögenhet. Han blev ägare till kvarn och såg i Nårunga och ett hemman i Eggvena. Det är också möjligt att han ägde mark i Stockslycke. I stan ägde han två fastigheter vid Drottninggatan och en vid Södra Ringgatan, där han själv bodde.
Otvivelaktigt var Sven Lendahl en betrodd man i staden. På Gustav III:s kröningsdag den 29 maj 1772 höll han tal på Stora Torget och när kungen och prins Fredrik samma år den 14 december var på väg till Alingsås på sin resa från Göteborg möttes de av borgerskapets kavalleri ett stycke utanför staden med Sven Lendahl som anförare. Hela stan var då illuminerad och mitt emot Rådhuset, som då var Partik Alströmers bostad och där kungen övernattade brann ett stort G med krona över och andra illuminationer.
Lendahls namn kanske ändå är mest förknippat med stadskyrkans ombyggnad på 1780-talet. Redan under hans livstid hade arbetet med kyrkans ombyggnad påbörjats för medel, som församlingen bragt samman och som man ansåg tillräckliga för det arbete, som planerats. Men Sven Lendahl kom att framstå som stadskyrkans store återupprättare och donator. Han avled på juldagen 1788 av gravsattes på gamla kyrkogården. När hans testamente kort därefter öppnades visades, att han ihågkommit stadskyrkan med en donation, som med en gång gjorde det möjligt att göra en mer omfattande ombyggnad av kyrkan än man från början tänkt sig. Arebetet med kyrkans ombyggnad tog ett par år, men i juni 1791 kunde den nya kyrkan invigas av biskop Weideman.
Sven Lendahl ihågkom också skolan i sitt testamente. Han hade bestämt, att en lott av de tio, som hans förmögenhet skulle delas i, skulle tillfalla stadsskolan så att en lärarebefattning skulle kunna inrättas. Under sin livstid hade Sven Lendahl gjort bekanskap med en lärare, som hette Peter Roth och som han kom att fästa sig mycket vid och önskade att se som den första innehavaren av den nyinrättade lärarbefattningen. Peter Roth var prästson och blev sedemera 1792 rektor för skolan i Alingsås.
En minnestavla uppsattes i stadskyrkan som i all korthet berättade om Sven Lendahls omsorger om kyrkan och skolan, om allmosor till stadens fattiga och medel till fem behövande borgarbarns uppfostran.
En annan industriman i kretsen kring Jonas Alströmer var Peter Wirgman, som var född i Göteborg 1707, som son till guldsmeden Abraham Wirgman. Han gick i lära hos fadern och blev guldsmedsmästare 1733 och fortsatte med sitt yrke till 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås. Den anlades 1746. Man kan fundera över vad som kom Peter Wirgman att lämna sitt yrke och sin bärgning i Göteborg, för att flytta över till Alingsås. Man kan tänka sig, att han ville använda sig av de makthavandes frihetsvänliga näringspolitik och så kanske en möjlighet att i den omtalade manufakturstaden Alingsås bryta sig ny väg och starta en metallfabrik i Jonas Alströmers hägn.
Fabriksbyggnaden restes nära manufakturverkets klädesstamp vid Lillån och innehöll tio rum av vilka endast fyra var inredda. När Linné besökte Alingsås på sommaren 1746 berättar han, att det fanns två maskiner i fabriken som Polhem konstruerat. En av dem var till för att genomborra järn och en annan för pressning av knappar. Linné berättar också om några slag av knäpplås, som ingen kunde låsa upp även om man hade nyckel. Linné berättar också om guldfernissa, som höll sig fast på mässing även i hett vatten.
I de privilegier Peter Wirgman fått av kommerskollegium fanns inskrivet en passus om att han hade rätt att använda en kopparlegering i sin veksamhet. Utan tvekan var han en skicklig metallurg och sina kunskaper hade han skaffat sig på sina utrikes resor. Men han övergick i sin tillverkning till en engelsk tennkomposition, som innehöll 88 procent tenn och 12 procent koppar. En sådan legering blir skör och tämligen oxidationsbenägen och dessutom hälsovådlig.
Tenngjutarna i Göteborg slog larm och uppmanade sina kollegor i Stockholm om att besvära sig hos myndigheter och riksdag för att Wirgmans legering skulle stoppas. Men alla instanser tycks ha varit rätt ovilliga att förbjuda tillverkningen. Sannolikt var det så, att de makthavande inte ville uppge sin frihetsvänliga näringspolitik och så länge myndigheterna inte företog sig någonting fortsatte Peter Wirgman sin verksamhet.
Men tenngjutarna landet över är outtröttliga i sina ansträngningar att påtala tennlegeringens underlägsenhet och till slut, efter fjorton långa år av agerande och processer beslöt riksadagen att Wirgmans tennlegering inte mer skulle få tillverkas. Men den övriga järn-, stål- och metallfabriken fortsatte sin verksamhet och upphörde först med Peter Wirgmans död 1787.
Naturligt och helt i överensstämmelse med resans idé och uppläggning var att Linné besökte Alingsås. Besöket blev också intensivt och grundligt och hans beskrivning i dagboken omfattanede och utförligt. Manufakturverket i Alingsås var den svenska regeringens speciella skötebarn och Linnés beskrivning fylld av patriotisk stolthet, var säkerligen helt i regeringens smak. Men vi måste komma ihåg att beskrivningen är färgad av all den propagande Jonas Alströmer bedrev om sina anläggningar. Verkligheten visade sig vara en annan, när de från Stockholm utsända delegationerna presenterade sina ofta rätt kritiska rapporter om verksamheten i Alingsås.
Men Alingsås var inte bara Jonas Alströmer och hans närmaste. I staden fanns flera skickliga män och kvinnor, som aktivt deltog i den industriella verksamheten eller på annat sätt gjorde staden uppmärksammad. En av dessa 1700-talsmän var Sven Lendahl, en annan Peter Wigman. Av dessa har Sven Lendahl för all tid skrivit sitt namn i stadens historia genom sina generösa donationer till skolan och kyrkan.
Sven Lendahl föddes 1712 i Alingsås och fick samma namn som fadern. Han lärde faderns yrke, bandvävarens, och anställdes vid manufakturverkets sidenbanväveri, som startat sin verksamhet redan 1724. Läromästaren i bandväveri var en holländare som det lyckats Jonas Alströmer att knyta till manufakturverket. Han lyckades också på en auktion i Holland köpa hem en märklig bandvävstol, som kunde väva 8 till 18 band. Vid samma auktion köpte Jonas Alströmer också andra maskiner för bandvävning och dessutom garnvindor, spolrockar och andra redskap.
Bandtillverkningen avstannade av olika skäl på 1730-talet, men återupptogs senare med far och son Lendahl som vävare på var sin florettbandstol i den gemensamma verkstaden i nya bandvävargården, som innehöll fyra rum. Vid denna tid var Sven Lendahl junior en man på 25 år. Några år senare företog han en resa till Holland och Tyskland för att se och lära mer om bandvävningsindustrin och särskilt linnebandtillverkningen. Från sin resa i Holland hade han med sig hem tre badnvävstolar, för linne och silke, som han behöll för egen verksamhet.
I verkstaden, som hörde till manufakturverket, hade han två gesäller och en lärogosse anställda och därutöver åtta kvinnor, som var sysselsatta med silkesvindning och florettspolning. Tllverkningen uppgick till 6.480 stycken band av olika slag. Det var år 1746 och Alingsås besöktes av ännu en delegation från den svenska regeringen för rapportering om verksamheten vid manufakturverket.
Sven Lendahl kom alltmer att arbeta som egen företagare. Hans verkstad tillhörde ej längre manufaktursociteten utan kallades i en beskrivning från 1757 för Lendahls halvsidenfabrik. Hans bandtillverkning gav honom en icke oansenlig förmögenhet. Han blev ägare till kvarn och såg i Nårunga och ett hemman i Eggvena. Det är också möjligt att han ägde mark i Stockslycke. I stan ägde han två fastigheter vid Drottninggatan och en vid Södra Ringgatan, där han själv bodde.
Otvivelaktigt var Sven Lendahl en betrodd man i staden. På Gustav III:s kröningsdag den 29 maj 1772 höll han tal på Stora Torget och när kungen och prins Fredrik samma år den 14 december var på väg till Alingsås på sin resa från Göteborg möttes de av borgerskapets kavalleri ett stycke utanför staden med Sven Lendahl som anförare. Hela stan var då illuminerad och mitt emot Rådhuset, som då var Partik Alströmers bostad och där kungen övernattade brann ett stort G med krona över och andra illuminationer.
Lendahls namn kanske ändå är mest förknippat med stadskyrkans ombyggnad på 1780-talet. Redan under hans livstid hade arbetet med kyrkans ombyggnad påbörjats för medel, som församlingen bragt samman och som man ansåg tillräckliga för det arbete, som planerats. Men Sven Lendahl kom att framstå som stadskyrkans store återupprättare och donator. Han avled på juldagen 1788 av gravsattes på gamla kyrkogården. När hans testamente kort därefter öppnades visades, att han ihågkommit stadskyrkan med en donation, som med en gång gjorde det möjligt att göra en mer omfattande ombyggnad av kyrkan än man från början tänkt sig. Arebetet med kyrkans ombyggnad tog ett par år, men i juni 1791 kunde den nya kyrkan invigas av biskop Weideman.
Sven Lendahl ihågkom också skolan i sitt testamente. Han hade bestämt, att en lott av de tio, som hans förmögenhet skulle delas i, skulle tillfalla stadsskolan så att en lärarebefattning skulle kunna inrättas. Under sin livstid hade Sven Lendahl gjort bekanskap med en lärare, som hette Peter Roth och som han kom att fästa sig mycket vid och önskade att se som den första innehavaren av den nyinrättade lärarbefattningen. Peter Roth var prästson och blev sedemera 1792 rektor för skolan i Alingsås.
En minnestavla uppsattes i stadskyrkan som i all korthet berättade om Sven Lendahls omsorger om kyrkan och skolan, om allmosor till stadens fattiga och medel till fem behövande borgarbarns uppfostran.
En annan industriman i kretsen kring Jonas Alströmer var Peter Wirgman, som var född i Göteborg 1707, som son till guldsmeden Abraham Wirgman. Han gick i lära hos fadern och blev guldsmedsmästare 1733 och fortsatte med sitt yrke till 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås. Den anlades 1746. Man kan fundera över vad som kom Peter Wirgman att lämna sitt yrke och sin bärgning i Göteborg, för att flytta över till Alingsås. Man kan tänka sig, att han ville använda sig av de makthavandes frihetsvänliga näringspolitik och så kanske en möjlighet att i den omtalade manufakturstaden Alingsås bryta sig ny väg och starta en metallfabrik i Jonas Alströmers hägn.
Fabriksbyggnaden restes nära manufakturverkets klädesstamp vid Lillån och innehöll tio rum av vilka endast fyra var inredda. När Linné besökte Alingsås på sommaren 1746 berättar han, att det fanns två maskiner i fabriken som Polhem konstruerat. En av dem var till för att genomborra järn och en annan för pressning av knappar. Linné berättar också om några slag av knäpplås, som ingen kunde låsa upp även om man hade nyckel. Linné berättar också om guldfernissa, som höll sig fast på mässing även i hett vatten.
I de privilegier Peter Wirgman fått av kommerskollegium fanns inskrivet en passus om att han hade rätt att använda en kopparlegering i sin veksamhet. Utan tvekan var han en skicklig metallurg och sina kunskaper hade han skaffat sig på sina utrikes resor. Men han övergick i sin tillverkning till en engelsk tennkomposition, som innehöll 88 procent tenn och 12 procent koppar. En sådan legering blir skör och tämligen oxidationsbenägen och dessutom hälsovådlig.
Tenngjutarna i Göteborg slog larm och uppmanade sina kollegor i Stockholm om att besvära sig hos myndigheter och riksdag för att Wirgmans legering skulle stoppas. Men alla instanser tycks ha varit rätt ovilliga att förbjuda tillverkningen. Sannolikt var det så, att de makthavande inte ville uppge sin frihetsvänliga näringspolitik och så länge myndigheterna inte företog sig någonting fortsatte Peter Wirgman sin verksamhet.
Men tenngjutarna landet över är outtröttliga i sina ansträngningar att påtala tennlegeringens underlägsenhet och till slut, efter fjorton långa år av agerande och processer beslöt riksadagen att Wirgmans tennlegering inte mer skulle få tillverkas. Men den övriga järn-, stål- och metallfabriken fortsatte sin verksamhet och upphörde först med Peter Wirgmans död 1787.
Det är märkligt kan man tycka att så få föremål finns bevarade av hans hand. Hans varor såldes på marknader över hela landet och borde finnas i rätt stort antal. Ett par ljusstakar som Peter Wirgman gjorde finns i Söderfors kyrka i Uppland och Alingsås museum har en helt unik liten mässingbägare, som är försedd med Peter Wirmans namn. Det kan man tycka är helt i sin ordning att den lilla pjäsen finns i Alingsås museum som en liten påminnelse om en märklig industriman i 1700-talets Alingsås.
Peter Wirgman nådde inte de samhälleliga höjder som Sven Lendahl kom upp till. Den senare var en betrodd man i staden, en förmögen man, som donerade friksostigt till kyrka och skola och en man som fick represnetera staden vid riksdagen 1778-1779. Den förre var en skicklig metallurg, vi skulle kanske kalla honom en rätt tuff industriman, som skickligt drev sin metallfabrik vid Stampen, men avstod från att engagera sig i stadens övriga verksamheter.
Per Henrik Rosenström
Alingsås Tidning Bilaga Vår industri december 1978
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
