Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri

Bland alla verksamheter Jonas Alströmer igångsatte i Alingsås under 1700-talet - och han var en man med många idéer som inte alla kunde realiseras - skulle tillverkningen av tobak och kritpipor vara den mest framgångsrika och lönsamma.

Den textila verksamheten dominerade eljest stadens verkstäder men särskilt lönsam var den inte, något som tidigt uppmärksammades av de deputerade, utsända från huvudstaden, som skulle rapportera om verksamheten i Alingsås inför myndigheterna i Stockholm. Några av dem ville påstå att för Jonas Alströmer var tobakstillverkningen blott ett medel att skaffa pengar till manufakturverkets underhåll.

Den historiska bakgrunden till tobaksrökandet kan helt kort beskrivas på följande sätt. I början av 1600-talet blev det hastigt populärt i Sverige att röka eller supa tobak, som det då kallades. Innovationslandet för tobaksrökandet i Europa får England anses vara där det redan på 1570-talet finns belägg för en inhemsk tillverkning av lerpipor. Sedan dominerar Holland exportmarknaden av pipor och säljer 100 000-tals gross årligen. Staden Gouda blir tillverkningssataden framför alla andra; där finns inte mindre än 347 mästare registrerade i pipmakarskrået år 1750.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningen i vårt land är från 1629 och Uppsala. Några studenter har försmått att njuta av den tobak, som en av kamraterna haft med sig och råkat i slagsmål av den orsaken och ställts inför rätta. Frånsett denna lilla episod blev det nya njutningsmedlet hastigt populärt inom alla kretsar på 1600-talet. Det fanns dock grupper, som tog bestämt avstånd från rökandet av två skäl. Det ena var brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen och det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som röning, tuggning och snusning kunde medföra. Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1720 och tobaksspinnerier anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och Göteborg vid samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång 1650 i Stockholm då två holländare erhäll privilegium på tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak.

Redan i april 1726, blott ett par år efter manufakturverkets tillkomst, inrättade Jonas Alströmer, som tidigt insåg värdet av tobakstillverkning och framställning av tobakspipor, ett tobaksspinneri. För att tillgodose detta med råvara anlade han en tobaksplantage, som blev en av vårt lands första i större skala. Det uppges att man 1729 satte 35.000 planter, som lovar god skörd och ett år senare omtalar Jonas Alströmer att man i tobaksspinneriet tillverkar lång- och presstobak, kardus och snus. Alingsåstobaken använder man som inlaga och den importerade tobaken, i första hand virginiatobak användes till täckblad i dessa tuggrullar.

Några år senare berättar kommerserådet Jacob von Hökerstedt från sina inspirationsresa till Alingsås att tobaksplantagen omfattar 4,5 tunnland med 120.000 - 130.000 plantor. Rörelsen var i god och jämn drift, skriver han, och debeten trör aldrig.

Efter denna lovvärda början av tobakstillvekningen i Alingsås utvidgades verksamheten. Man bygger färdigt de tre torkhusen i Plantaget och anställer skickliga trädgårdsmästare, utvidgar arealen och omgärdar planteringarna med häckar till skydd mot blåsten. På 1730-40-talen säger man att tobaksspinneriet levererar stora kvantiteter tobak, som åtnjuter allmänhetens uppskattning.

Det bästa och mest kompetenta intyget om tobakstillverkningen i Alingsås lämnas av Carl von Linné, som besöker manufakturverken på sin västgötaresa 1746. Han berättar utförligt om svårigheterna med tobaksplantagen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender och om vilka möjligheter som finns för att få goda skördar. Han säger att att kölden ej kan göra någon skada om fröna sås på våren i bänkar, som täcks av med pappersfönster och att sängarna kan göras smala och höga med endast två rader planter. Till skydd mot vinden omges de med häckar eller enebuskar. Det året Linné besöker Alingsås uppgår skörden till mer än 3 ton tobaksblad. Den tobak, som odlas i Alingsås var Nicotiana rustica, som växte hastigare, mognade tidigare och var mer härdig än den utländska virginiatobaken.

Efter Jonas Alsrömers död 1761 då de statliga subventionerna till manufakturverket drogs in efter den stormiga riksdagsdebatten 1765 - 1766 då ett nytt parti, mösspartiet, övertog makten i landet drevs tobakstillverkningen i Alingsås i betydligt mindre skala och upphörde helt 1795 under Nils Silfverschiölds tid. Tobakstillverkningen i Alingsås fick flera efterföljare på andra håll i landet. I Gränna började rådmannen Neostadius och kronobefallningsmannen Almqvist att odla tobak 1724 och i Göteborg anlades en plantering vid Underås bro 1731 med rådman Bratt som ledare.

När det gällde tobakspiporna så täcktes behovet under 1600-talet och 1700-talets första del uteslutande genom import. Under denna tid som vi brukar benämna frihetstiden 1729 - 1770 var man angelägen att på alla sätt stödja och gynna den egna industrien och manufakturerna. För att stimulera den inhemska tillverkningen av tobakspipor beslöt man 1747 att förbjuda import av tobakspipor till Sverige. De två pipbruk, som fanns vid seklets mitt, låg i Alingsås och i Stockholm. Hur tillverkningen gick till vid pipbruket i Alingsås berättar Carl von Linné initierat om i sin västgötaresa 1746. Sextio peroner var sysselssatta vid bruket på Nolhaga med att älta, rulla, torka, polera och stämpla leran. Piporna tillverkades av vitbrännande holländsk lera vilket gav upphov till den något inadekvata benämningen kritpipor. Leran formades i mässingsformar, förvarades obrända i särskilda källare mot frost och torka och brändes senare i särskilda tunnor i en cylindrisk ugn under 24 - 26 timmar. De tobakspipor som tillverkades vid Nolhaga avyttrades över hela sydsverige. I Varberg uppfördes ett konkurrerande pipbruk, landets tredje under 1700-talet, av rådmannen Emanuel Bagge. Då det var svårt att köpa pipor och den långa transporten på dåliga vägar från Alingsås gjorde att piporna skadades så att de kom fram avbrutna och trasiga till bestämmelseorten lät Bagge uppföra brännungnar vid Norreport i Varberg.

Tobakspiporna var utan tvekan bräckliga ting och de såldes dussinvis. Ofta fick man dem gratis på krogarna. Man bar gärna sin pipa i hatten, instucken under hattbandet eller under en uppskuren flik i brättet. Tände man pipan gjorde man det enklast med en vedbrand, en lunta eller med ett kol från glödpannan på bordet. Om man så ville kunde man också använda sig av elddon men det var en metod som krävde både tålamod och skicklighet.

Tobaksspinneriet, tobaksplantagen och pipbruket i Alingsås sysselsatte vid 1700-talets mitt inte mindre än 204 personer. Vid spinneriet fanns förutom spinnmästaren Bernt Lund 41 arbetare och lärgossar, vilka spann 27 000 skålpund utländska tobaksblad. Vid tobaksplanteringen sysselsattes 4 planterardrängar och 20 kvinnor, som rensade och bärgade tobaken på de 6 tunnland manufakturverket ägde. Tobaksplantget förestods av mästare Anders Sjöberg, samme man som lär ha planterat träden på Ringgatorna och Nolhaga allé. Tobaksbruket på Nolhaga hade inte mindre än 138 personer anställda. Där fanns brännare, formgjutare, lertrampare, rullare och polerare jämte två mästare som arbetsledare. Tillverkningen uppgick år 1746 till ett värde ac 54 700 daler kopparmynt och antalet gross tobakspipor till något 10 000-tal.

Jonas Alströmer kan inte fråntagas förtjänsten av att ha varit en de nya initiativens man och han hörde genom sin entusiasm och djärvhet till pionjärerna inom tobaksindustrien. Anläggningarna i Alingsås var dock inte de enda i landet vid 1700-talets mitt. Nya spinnerier hade vuxit upp som svampar ur jorden under 1720- och 173o-talet, vilket föranledde reglerande stadgar, som främst syftade till driftkoncentration och kvalitetskontroll. År 1750 var antalet spinnerier 85 och antalet arbetare 1 547 i landet. Kvantiteten upparbetade tobaksblad var 3 800 000 skålpund.

För tobaksindustrins fortsatta utveckling blir 1700-talets sista årtionden en kritisk period. Spinnerierna tvingades lägga ner sin verksamhet i konkurrens från garveriernas sida men under de de sista åren skulle ett antal företag framträda med skarpare konturer, som skulle visa sig tillräckligt bärkarftiga och livsdugliga för att möta en ny tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974

Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.

Vid Nyebro gick stadsgränsen...

Alingsås läge på en halvö med Säveån norr om och Lillån söder om stadsbebyggelsen fodrar broförbindelse till områdena norr och söder om staden.

De äldsta broförbindelserna är Gasverksbron och Nolbybron. Den förra bron var den viktiga förbindelsen över Lillån mot Göteborgsvägen. Den har haft flera namn. I äldsta tider kallades den Västra bron eller Järnbron. Det senare namnet hänger samman med bodarna för de järnvaror, som Alingsåsbor för mycket länge sedan förde med sig från färder i Bergslagen.

Den andra bron var en viktig förbindelselänk för byborna i Nolby till landsförsamlingens kyrka och stadsbebyggelsen. Ytterligare en broförbindelse är den vid Nyebrogatan över Säveån. Den kom relativt sent under 1700-talet. Den byggdes på Jonas Alströmer initiativ 1755 för att man på ett lätt och behändigt sätt skulle kunna nå markerna norr om staden. Denna bro fick för enkelhetens skull namnet Nyebro. Den har någon tid även hetat Hagabron.

Här vid Nyebro tog staden slut. På norra sidan av Säveån vidtog öppna marker med åkerholmar och någon enstaka byggnad utmed den gamla vägen mot Brobacka. Ännu så sent som 1933, när Oscar Blad flygfotograferade Alingsås, slutade staden vid Säveån. Utanför Hagaplan låg Nolhagas öppna gärden och mot höger mot vägen till Rödene höjde sig bergknallarna kransade av lövdungar.

Hade man väl passerat Nyebro eller Hagabron fanns för ett lertag på vänster sida. Här hämtade stadens krukmakare lera för sin tillverkning. Helt nära lertaget låg en liten stuga kallad lertäppan eller "Kryparns". Och strax bortom låg Tjuvanäbbet eller Hökanäbbet. Några vill kalla vägkorsningen vid Lertäppan, Tjuvnäbbet eller Hökanäbbet. Andra påstår med bestämdhet att Hökanäbbet är den kulle strax norr om vägkorsningen som skjuter ut som en udde och tvingar vägen att göra en sväng mot norr, innan den löper vidare bort över markerna mot Fjällsjön. Hur som helst vara denna vägkorsningen en samlingsplats för stadsbor och Nolhagabor och skådeplatsen för många slagsmål, där snusdosorna kom väl till pass, när man vevade på med armarna mot sin antagonist. Namnet Tjuvnäbbet tror man vara en förvrängning av kivenäbb i betydelsen skansverk av trä och i så fall skulle denna plats vara ett minne från den tiden på 1500-talet, när danskarna drev omkring i trakterna på sina härjningståg.

Platsen har också blivit känd genom en historia om den något överförfriskade lantbon, som förpassades ut ut staden av polismakten. Väl på benen och väl utanför staden vände han sig med knuten näve i luften in mot staden och med vrede i rösten skrek han Vår Herre ondgjorde sig över Sodom och Gomorra för deras syndiga liv. Men hade han fått se Alingsås hade han illvrålat.

I våra dagar är områdena utanför vägkorsningen vid Lertäppan tätt bebyggda och en mängd industrier har vuxit fram här under de senaste decennierna. En av dessa var Svenska Suchard AB, som grundades 1919 under namnet AB Nordiska Chokladfabriken. Två alingsåsare Karlborg och Magnusson, startade företaget i lokaler på Plangatan, men vid mitten av 1930-talet inleddes ett tekniskt samarbete med schweiziska Suchard-koncernen, som bland annat resulterade i nya lokaler i anslutning till de ekonomibyggnader, som tillhört Nolhaga egendom. Norr om Suchardfabriken, som hyst så många skilda industrier genom åren, växte Fodervävnaders gula tegelkomplex fram under 1930-talet. Den nya fabriken byggdes 1935 och låg då i Alingsås landsförsamling,

Bortom Fodervävnaders fabrik började man i början av 1960 att uppföra en länga av enplanshus innehållande nya lokaler för småföretagare och hantverkare. Det var FABS, som startade denna byggnation och som i mitten av 1960-talet hade fyllt hela området norr om Kungälvsvägen med femton enplanshus för småindustrier av mycket skiftande slag.

Bortom småindustriområdet ligger Bolltorps ägor. En gång i tiden var Bolltorp en utgård under Nolhaga. När Claes Adelskölds far ägde Nolhaga på 1820-talet, såldes Bolltorp till garvaren Carl Lindqvist, som ägde den intill sin död 1834, varefter den övertogs av sonen Carl vars änka gifte om sig med lantbrukaren Gustaf Nåyman. I december 1879 gick gården på auktion. Till gården hörde också en ben- och vadmalsstamp, en såg med kantverk och spånhyvel och nyttjanderätten till vattnet från fyra, på Bolltorps skogsmark belägna sjöar, för att driva stampverken.

Gustaf Nåyman var född i Harlösa i Skåne och flyttade till Västergötland 1851 och var bland annat förvaltare på Djupsås i Skaraborgs län. År 1858 flyttade han till Bolltorp, som då ägdes av änkefrun Fredrika Lindqvist. Han gifte sig med änkan och blev ägare till Bolltorp, som under hans tid förbättrades i flera avseenden bland annat genom köp av stampverken. Gustaf Nåyman var en glad garcon, gästfri och öppen och hade förmågan att dela med sig till andra. Under hans tid var Bolltorp den enda gården i trakten dit traktens ungdomar kunde fröjda sig kring midsommarstången. Alla ägde fritt tillträde till gården för att under några korta midsommardagar få njuta av sommaren och lantlivets behag.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801121

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102

Nolhagas tapeter kom åter efter samtal på Mallorca!

Många reseskildringar under 1800-talet ger charmerande inblickar i småstadens liv och stadens omgivande natur tecknas ofta i entusiastiska ord. I Erik Tunelds geografi från år 1833 läser man om Nolhaga att det genom den täckaste belägenhet i en angenäm trakt liknar kungl. Lustslottet Haga och i Magnus Höijers Konungariket Sverige från åren 1872-1884 finner man att Nolhaga har präktiga trädgårdar med orangeri samt omgives av en ovanligt stor och vacker park, som genom Säveåns vatten blivit förskönad. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad säger litteratören F W Nyman 1862, får helt tillskrivas Claes Adelsköld, som 1877 förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga och förvandlade det till en mönsteranläggning. Efter att ha ägt Nolhaga endast tio år sålde han det till den mycket förmögne göteborgaren Julius Lindström och köpekontraktet skrevs den 12 februari 1887. Julius Lindström var son till Erik Gustaf Lindström, som startade tobaksfabriken Brattberg och Lindström i Göteborg och som överlät företaget på sin son 1849.

Efter köpet av Nolhaga överflyttade Julius Lindström från sin fastighet vid Västra Hamngatan till den stora salongen i Nolhaga en svit värdefulla tapeter, som togs bort 1912 då Nolhaga åter bytte ägare och sedan dess förvarats i Stockholm men genom en sällsynt lycklig slump har de åter funnit sin plats i slottet.

En tjänsteman vid fastighetsförvaltningen i Alingsås sammanträffade för något år sedan på Mallorca med en annan svensk resenär. Efter de sedvanliga inledande turerna om väder och vind berättade tjänstemannen om sin stad och då sade den andre ” Ja, men vi har tapeter förvarade hemma i Stockholm som har tillhört Nolhaga Slott och min hustru bodde där som flicka!” – Museet i Alingsås fick så småningom rapport om detta och tapeterna besiktigades i Stockholm och befanns förnämliga, köpet gjordes upp och i dag finns tapeterna, konserverade av Thorbjörn Engblad i Alingsås åter på plats i Nolhaga.

Tapeterna är av ett alldeles särskilt slag s.k. pamorama-eller landskapstapeter och de kom från Frankrike, blev högsta mode i vårt land under Karl-Johans tiden ( 1810-1840 ) och finns idag bevarade i några svenska herrgårdar och borgarhem. Motiven var mycket stora och täckte ofta hela väggen. Det kunde fordras inemot ett par tusen klichéer för en enda av dessa tapeter. Färgerna var oftast grått eller sepiabrunt men en brokig färgskala förekom också. Papperet som användes var ark sammanklistrade till våder. På grund av det komplicerade framställningssättet blev tapeterna mycket dyrbara. Motiven i tapeterna var exotiska, romantiska och krigiska. Det var storslagna utsikter från fjärran länder, det var sagomotiv och stridsscener och det var grekiska fester. De främsta tapettillverkarna under den här tiden var Dufour & Leroy i Paris och Zuber i Elsass. ”Psychesviten” en av de tidigaste och mest uppmärksammade och den utfördes på Dufours fabrik i Paris redan 1814. Två exemplar av detta tryck är kända i vårt land. Det finns dock fler tapeter med grekisk-antika motiv, ” Grekiska fester” är en och den finns nu på Nolhaga. Den är tryckt på Dufours fabrik i Paris 1824 och föreställer olika grekiska fester. Det är olympiska spel och hyllningar till skalden Homeros och där finns också Vestas tempel – all hållet i vitt och ljusare och mörkare grått

På Julius Lindströms tid fanns dessa tapeter i den stora salongen men har nu i samband med renoveringen av slottets andra våning flyttats till det västra kabinettet, som förskönats med denna vackra tapet. Det lilla kabinettet har tack vare en donation från Alingsås Hjälpförening möblerats med gustavianska stolar och en soffa från Karl-Johanstiden.

Familjen Lindström bodde i många år på Nolhaga. Egendomen såldes först 1912 till en göteborgare H Sörensson, som i sin tur erbjöd Alingsås stad att köpa den för 250 000 kronor. När drätselkammaren sammanträdde den 1 mars 1921 behandlades Sörenssons erbjudande om förvärv av slottet och markområdet, som begränsas av Säveån, sjön Mjörn och norra sidan av Nolhagabergen. Stadsfullmäktige som sammanträdde 22 mars samma år, beslöt efter voterin(!)att köpa gamla Nolhaga för ett till 200 000 kronor nedprutat belopp. Vid voteringen röstade 23 ledamöter för och 3 emot köpet och idag kan vi vara tacksamma mot de framsynta och förutseende kommunalmän, som insåg värdet och betydelsen av Nolhaga som rekreationsområde för stadens invånare. Drätselkammaren påpekade också i sin skrivelse att Nolhaga var en synnerligen lämplig plats för större allmäna sammankomster och möten i det fria och det var också angeläget att staden ägde Nolhaga berg, som utgjorde ett ovärderligt inslag i landskapstavlan för att nu använda drätselkammarens egna ord. Man hade också avancerade planer på en flygplats och flyghamn nära Mjörn och den utmärkta badstranden vid Mjörn var man mycket angelägen och ivrig att få i kommunens ägo till glädje och nytta för alingsåsborna. Så långt kommunalmännens syn på Nolhaga! Nolhaga har sedan det kom i stadens ägo fått tjänstgöra som skola, pensionat, flyktingläger och nödbostäder och som skola ännu en gång men då i Älvsborgs läns landstings regi.

Idag är det kulturnämnden som sedan ett par år förvaltar Nolhaga. Avsikten är , som tidigare redogjorts för i olika sammanhang att ha slottet som en mötesplats för olika slag av kulturella verksamheter. Redan har utställningar, konserter, föreläsningar, sammankomster och teater prövats där och mötts av stort intresse från publikens sida. Det ger stimulans till fortsatt och utbyggd verksamhet och natuligtvis är det kultutnämndens förhoppning att Nolhaga skall bli den naturliga träffpunkt och samlingsplats man tänkt sig. På Nolhaga skall man inte bara bjudas konst, musik, teater man skall också kunna ha åsiktsbrytningar. Nolhaga har alla förutsåttningar att bli en samlingsplats för kulturella verksamheter i vidaste bemärkelse ! Förtjänsten av Nolhagas skönhet och trevnad för att åter knyta an till F WNyman skall i framtiden helt tillskrivas alla som medverkar i aktiviteterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721204

Nolhaga vid Linnés besök - potatisodling och pipbruk

Nolhaga ett västgötskt Haga.

När Carl von Linné kom till Alingsås 1746 var Jonas Alströmer herre till Nolhaga. När han köpte det 1720 var det ett kronohemman på mindre än tio tunnland. När Linné kom dit fick han bland annat se pipbruket, potatisodling och tobaksplantage – och den vittbereste mannen blev mäkta imponerad

Linnés västgötaresa 1746 gjordes på rikets ständers uppdrag och avsikten med den och de andra berömda resorna han gjorde i landet var att undersöka allehanda nyttigheter, om det möjligen fanns medicinalväxter som ingen tidigare observerat eller om det fanns användbara mineral värda att brytas, kort sagt naturiakttagelser med praktisk syftning. Resans idé och uppläggning var typisk för Linnés tid – man var ivrig att stödja och uppmuntra allt som kunde gagna nyttan. Men Linné återgav också ofta folklivsbilder med vaken blick och livlig uppmärksamhet.

Hans västgötaresa gick över Örebro och Mariestad till Kinnekulle och Läckö. Därifrån fortsattes färden till Skara och över ”Wästgöta fjällar” till Alingsås, som han nådde den 6 juli. Dagen därpå besåg han manufakturverkets verkstäder som gjorde ett starkt intryck på honom och han talar entusiastiskt om Jonas Alströmer och hans arbete och avslutar sin berättelse med orden resande ynglingar som tänkte besöka utrikes orter, borde först bese Alingsås och Falu gruva, att de inte må söka utomlands det de äga hemma.

När Jonas Alströmer köpte Nolhaga på 1720-talet var det ett kronohemman på mindre än tio tunnland jord och mer av sanka ängar och kärr. Från staden nådde man Nolhaga med färja över Säveån. Färjan bar 10-12 personer, berättar Linné, och den som ville ta sig över behövde ingen färjkarl ty hon drogs utan möda, äntligen emedan man kunde lätt draga henne till sig då hon stod vid andra landet.

Här ute på Nolhaga odlades potatis för första gången i Sverige och året var 1724. Linné berättar att potatisen var planterad av arbetsfolket vid pipbruket på själva berget vid klipporna dit mylla var förd och lagd. Visserligen fanns potatisen redan 1658 i Uppsala botaniska trädgård hos Olof Rudbeck men användes ej som nyttoväxt utan räknades mer som en exotisk blomma.

Potatisen – Solanum tuberosum hade Jonas Alströmer hemfört från sina resor ute i Europa men också de holländska och franska arbetare han anställde vid manufakturverket hade potatisen med sig och odlade den bl a ute på Nolhaga och lärde alingsåsarna att använda den i kosthållet. Potatis kallades tidigt för nolor – ett namn som anses härstamma från Jonas Alströmers egendom Nolhaga. Men endast långsamt vann potatisodlingen någon spridning, bönderna betraktade den som ett slags nödbröd, karakteristiskt är följande formulering från 1764 om det nya växtslaget i brist av säd ha bönderna njutit dessa jordpäron till livsuppehälle.

En helt annan utvecklingslinje än den man tänkt sig banade väg för det nya växtslaget, nämligen brännvinsbränningen. Gustav 111:s aktion mot husbehovsbränningen begränsade möjligheterna men efter år 1800 stimulerades potatisodlingen av hävda restriktioner. Odiskutabelt är att införandet av potatisodlingen kan räknas som Jonas Alströmers varaktigaste förtjänst och att Nolhaga i Alingsås är den plats i Sverige där man först började odla potatis som nyttoväxt.

Olof Rudbeck – den store mångfrestaren – var även den förste här i landet som 1655 i Uppsala Botaniska trädgård planterade några tobaksplantor men det skulle bli Jonas Alströmer som utvidgade tobaksodlingen till industriell betydelse. I Plantaget fanns både vad Linné kallar tobakshagarna och torkhusen. Året innan Linnés besök i Alingsås hade man spunnit tobak för ett tillverkningsvärde av 40.000 daler silvermynt. Det fanns dock tobaksfabriker på andra håll i Sverige – särskilt sedan tobakshandeln blev fri 1685 – framför allt i Skåne.

För att tillgodose efterfrågan på tobakspipor anlade Jonas Alströmer på Nolhaga ett pipbruk redan 1746. Året därefter förbjöds all import av pipor för att skydda den inhemska tillverkningen. Pipbruket kom att ligga söder om Nolhaga berg där idag stadens trädgård finns. Vid pipbruket var ett sjuttiotal arbetare sysselsatta med att forma och bränna den vita fina holländska pipleran. I väntan på bränningen förvarades piporna i stora källare för att skydda dem mot torka och frost och sedan brändes de i 24—26 timmar i höga halvcylindriska ugnar där man enligt Linné kunde bränna 15—16 tunnor samtidigt. Varje tunna innehöll 10—20 gross pipor eller omkring 1.500—2.000 st.

Om Linnés uppgift är riktig och det får man förmoda att den är skulle en bränning med 15—18 tunnor ha innehållit omkring 22.000—40. 000 pipor vilket låter mycket men lerpipans brukningstid var mycket kort beroende på dess bräcklighet och omsättningen därför mycket stor. De pipor som tillverkades på Nolhaga stämplades på den s.k. hälens sida eller på själva piphuvudet. En av stämplarna innehöll tre kronor, namnet Alingsås och pipmakarens initialer. Det första året tillverkades pipor till ett värde av 55.000 daler silvermynt. Linné berättar också att i Alingsåsbygden hade man den seden att vid begravningar lades tobakspipor fram till gästerna för användning.

När Jonas Alströmer köpte Nolhaga var det en liten gård men fler gårdar och hemmansdelar köptes in av honom så att Nolhaga så småningom kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skaveryd och Sörhaga. Vi vet däremot inte så mycket om själva manbyggnadens utseende. Den finns avtecknad i U. Thersners samlingsverk från 1800—talet och visar en tvåvånings träbyggnad av tämligen alldagligt utseende. Den finns också medtagen på de båda kartor över Alingsås som tillkom 1726 och 1761 ritade av Wilhelm Kruse och Jonas Forsell men där har Nolhagas gårdsbyggnad sannolikt fått ett alltför fantasifullt utseende, Den långa allén från staden genom parken ner till Mjörn anlades av Jonas Alströmer någon gång före Linnés besök, tidigare fanns på den då vattendränkta marken endast en gångstig, som förvandlades till en vacker väg kantad av lövträd.

Tobak, potatis och pipor är en del av Nolhagas historia. Det gamla pipbruket är för länge sedan nedlagt och byggnaderna rivna, tobakshusen i Plantaget och tobaksodlingarna på Nolhaga och i Plantaget finns ej mer och potatisen odlas inte längre på Nolhaga berg.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721120