Konsten att göra öl - om bryggare och bryggerier i Alingsås

Konsten att göra öl är säkerligen lika gammal som konsten att baka bröd. I det gamla Egypten var ölframställningen en särskild näring, hos de gamla grekerna var däremot vinodlingen däremot den allt dominerande. Germanerna drack öl och mjöd, två omtyckta drycker, särskilt vid gästabuden. Mjödet, som vi gärna förbinder med våra svenska vikingar, var inte den allmänna dryck under vikingatiden, som vi gärna föreställer oss. Till mjödtillverkningen åtgick nämligen så stora mängder honung - proportionerna i sammansättningen av kryddor, vatten och honung känner vi inte till - att mjödet av den anledningen blev kostsamt att framställa och därför mindre vanligt.

Humle användes inte vid ölframställningen i äldsta tider utan ölet kryddades med diverse örter eller gjordes syrligt genom naturlig syresättning med mäsken. I Tyskland untvecklades ölbryggningen till en blomstande näring redan under medeltiden och Bayern kom tidigt att framstå som öltillverningens klassiska land. Bayrarna utvecklade sedemera underjäsningsmetoden medan den enklare överjäsningen var gängse i många andra länder.

Det öl, som bryggerierna i Stockholm tillverkade under 1700-talet var av tre slag och hade tre olika styrkegrader beroende på hur många tunnor öl, som utbryggdes av en tunna malt. De tre sorterna kallades dubbelöl, enkelt öl och svagöl. Gemensamt kallades de svensköl till skillnad från den nya bayerska typ, som helt skulle dominera marknaden vid 1800-talets mitt.

Det svenska 1700-talsölet kan man troligen beteckna som rätt starkt och gott. I varje fall är Linné av den uppfattningen i sin berömda skrift om öl, där han skriver att på några ställen i vårt land brygger man öl som man inte kan finna på något annat ställe i Europa.

Den tyska underjäsningsmetoden och det nya bayerska ölet revolutionerade helt enkelt hela den svenska bryggerinäringen. Hos oss var det löjtnanten Fredrik Rosenqvist af Åkerhult som blev den store banbrytaren och förespråkaren för det tyska ölet. Han tillhörde en gammal adelsläkt vars medlemmar så gott som uteslutande ägnat sig åt miltärlivet. Själv tog han avsked från sin tjänst som officer 1835 och företog en lång utrikes resa genom Danmark, Preussen och Sachen till Bayern i den bestämda avsikten att lära sig bryggerinäringen. Återkommen till Sverige 1843 startade han sitt första bryggeri på Södermalm i Stockholm och kallade det Tyska bryggeriet. Genom en skicklig upplagd propagandaverksamhet lyckades Fredrik Rosenqvist få det tyska ölet så inarbetat i allmänhetens smak, att dess framgång blev fullständig.

Ansatser till industriell i Alingsås vid 1800-talets mitt var blygsamma och föga framgångsrika. Textilverksamheten i Jonas Alströmers spår var knuten till fabrikören Klings verksamhet, men det skulle dröja till 1863 då Charles Hill fick fart på textilindustrin i staden. I Charles Hill´s fotspår följde under seklets senare del flera etableringar och dit hörde bryggernäringen.

Det första bryggeriet i staden - som vi känner till - fanns i kvarteret Tygvävaren vid Lilla torget på samma plats där Sparbanken sedemera byggde sitt bankhus och där idag Electrolux har sitt huvudkontor. Det var Johan Sundblad, som grundade detta första bayerska bryggeri och året bör ha varit 1860 eller kort dessförinnan. Mälteriet låg vid Kåtlyckan invid Lillån - ett område mellan järnvägen och Lillån kallades så. Det området motsvaras idag av kvarteret Bryggaren - det gamla bryggeriet ligger där än idag. Bryggeriet vid Lilla torget, som Johan Sundblad startade, övertogs av bordern, häradshövdingen Per Sundblad och landskamreraren J M Rydning. Dessa båda herrar flyttade verksamheten från Lilla torget till platsen för mälteriet för Kåtlyckan och byggde där nya anläggningar för det nya bayerska ölbryggeriet.

Till detta nya bryggeri knöts också några kapitalstarka herrar, som godsägaren N T Möller - han var bosatt i Närebo i Skaraborgs län, men flyttade senare till Alingsås - bryggaren Bernhard Mosell och Tore Munktell.

Det nya bryggeriet på Kåtlykan bestod, förutom av själva bryggeribyggnaden i sten, av mälteriet, materialbodar och kontorsbyggnad. Man bryggde förresten inte bara öl, utan också sockerdricka, iskällarvatten och seltersvatten. Det äkta seltervattnet kom från en tysk ort med samma namn och utnyttjades som kurmedel för mag- och lungkatarrer. Det innehöll koksalt och natriumkarbonat och en riklig mängd fri kolsyra.

Ett gott öl kräver ett gott vatten, brukar man säga och Alingsåsbryggeriet förfogade över en utmärkt vattentäkt för ölframställningen. Under de första åren bryggde man för 90 000 kronor om året. Fridolf Lenander var disponent för bryggeriet på 1870- och 1880-talen. Vid hans bortgång 1882 övertogs ledarskapet av Theodor Möller. Bryggeriet byggdes om 1891 och har sedemera byggts till och förändrats så sent som på 1940-talet, då den nya tapphallen tillkom på anläggningens västra sida mot järnvägsstationen.

Alingsåsbryggeriet tvingades av olika skäl lägga ner öl- och läskedryckstillverkningen 1967 efter en hundrårig verksamhet.

En liten händelse, som har anknytning till Alingsåsbryggeriet bör till sist räddas ur glömskan. I sin bok Alingsåsinteriörer berättar S M Carlsson mycket målande följande lilla incident vid branden i bryggeriet på 1890-talet. Det var Svartkungen och alingsåskolingen Ville, två notoriskt törstiga herrar, som uppträdde som släckningsmanskap vid branden. Brandchefen var handlaren Alfred Hedén, som inte sparade på kraftuttrycken när han upptäckte dessa båda bärandes vattenhinkar bort från branden. Han röt åt dem Va tusan... bär ni bort vattnet?! Ville fann sig dock snabbt och svarade Gu, bevare brandchefen det är öl i spännera!

Det var inte bara på Kåtlyckan man bryggde öl i staden. I hörnet av Kungsgatan och Nygatan hade J Hulthén sin försäljningslokal för det öl han tillverkade i sitt bryggeri vid Lillån. Han bryggde svensköl och svagdricka.

Under 1800-talet fanns det ytterligare två bryggerier i innerstaden. Samuel Pettersson hade sitt på Färgaregatan med utskänkningslokal i hörnet av Kungsgatan, där Stigs Sport nu har sina lokaler, och Emanuel Andersson bryggde öl i lokaler, som låg i början av Nygatan, nära Lillån. Sin utskänkningslokal hade han i hörbet av Drottninggatan och Torggatan, där Café Ringen finns idag.

Stadens bryggare var betrodda män i samhället. Fridolf Lenander, som var disponent för Alingsås bryggeri, fanns med i drätselkammaren under åren 1869 - 1874 och Theodor Möller återfann man såväl i drätselkammare som stadsfullmäktige i början av 1900-talet.

Avslutningsvis bör påpekas att den kanske något hantverksmässiga öltillverkningen i landet började, efter Fredrik Rosenqvists inträde som storbryggare på 1840-tlet, att anta tekniska former för att så småningom övergå till till indsutriell tillverkning i stor skala. Tekniken utvecklades ju snabbt under 1800-talets senare del och man offrade tid, pengar och arbete på att vetenskapligt kartlägga de proceser, som äger rum vid öltillverknngen. För att tillgodose bryggarnas intressen och främja bryggeriindustrins framsteg bildades Svenska bryggareföreninen 1885.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri, dec 1977

Vävarnas barn - så hade dom det i Alingsås

I vårt land kom industrialiseringen så sakta igång vid 1800-talets mitt. I England startade den redan under 1760-talet och innebar en övergång från hantverk och förlagssystem med hemindustri till fabrikssystem med storindustri. Från England blev industrialiseringen inte bara de stora framstegens tid då den nationella förmögenheten växte snabbt. Det blev också en tid i armod och människoförsämring, av utsatthet och otrygghet. Hur stor skuld det nya produktionssystemet hade i dessa missförhållanden är inte lätt att bestämma.

Manufakturarbetarna i Stockholm under 1700-talet och 1800-talets början levde under sällsynt eländiga förhållanden. Fabrikslokalerna var låga och osunda, arbetarbostäderna fuktiga och kalla.

Författaren Per Anders Fogelström har i sin bok Vävarnas barn givit en realistisk bild av vävarna och ders barn i Barnängens klädesfabrik längst ut på Södermalm i Stockholm. Vävarna bodde i de mörka och trånga fabrikerna och hade ingen rätt varken att sluta sig samman eller att lämna sitt arbete. De straffades om de villa ha mer betalt och de kunde agas som tjänstehjon. Vävarnas liv var hårt arbete och sträng vardag med ibland också glädje och ljus drömmar.

På den svenska landsbygden fanns sedan länge de obesuttna, som vid 1800-talets mitt sökte sig i tätnande skaror till städerna för att få ett arbete. På landsbygden sakande de både mat och arbete till följd av missväxtår och sjukdomsepedemier, och en utväg var att ta sig in till samhälena med förhoppning om arbete, bostad och lön. En annan utväg var att utvandra till det stira landet i vöster. Bara under ett enda år, nämligen 1869, utvandrade 40.000 svenskar. De arbetslösa som drogs till städerna från landsbygden blev den arbetskraftsreserv, som utgjorde förutsättningen för den spirande indsustrialismen i vårt land omkring 1850.

I Alingsås har textilindustrin under två perioder varit den allt dominerande. Första gången är under manufakturtiden på 1700-talet då Jonas Alströmer förverkligade sina drömmar om en industri i hemstaden. Det andra tilfället var då engelsmannen Charles Hill startade Alingsås Bomullsväfveri 1862.

Även om Stockholm var den helt dominerande manufakturstaden med mer än hälften av det totala antalet manufakturarbetare hemmahörande där vid 1700-talets mitt, så hade Alingsås manufakturverk en mycket stor betydelse för den egna staden och bygden. Arbetet utfördes dels i särskilda verkstäder under en eller flera mästares ledning, dels som hemarbete. I det senare falle var det oftast fråga om spinning. Verkstäderna var mycket anspråkslösa och redskapen relativt enkla och billiga. Fastigheten och verkstadsutrustningen var föga kapitalkrävande. Större delen låg i råvaror, halvfabrikat, färdiga varor och krediter till kramhandlare och andra avnämare. I Alingsås upptogs värdet på fast egendom, redskap och lösöre blott till en tredjedel av värdet på råvaror, halvfabrikat och produkter på lager. Det aktuella året var 1730.

I Alingsås liksom vid Barnängen i Stockholm fanns arbetarfamiljerna, såväl boende som arbetande, inom ett koncentrerat fabriksområde. Det hörde till ovanligheterna att företagen var organiserade på det sättet under 1700-talet. De större var det inte, men Alingsås och Barnängen utgjorde undantagen.

Från sitt besök i Alingsås på sommaren 1746 berättar Linné, inte utan stolthet, att det inte fanns några tiggare i stan. Alla som kommer till stan och är arbetslösa sätts omdelbart in i någon verkstad, vilket tyder på en livlig verksamhet vid manufakturverken och en god tillgång på arbete.

Stockholm och Norrköping var vid tiden för Linnés besök de viktigaste orterna för yllemanufakturen i landet. Alingsås kom först i tredje rummet med 4% av vävstolarna, 8,8% av arbetarna och 5,8% av tillverkningsvärdet i landet som helhet. Den kvinnliga arbetskraften vid manufakturverket fick råvaran utlämnad till sig och återvände med sin produkt till fabriken. Bland den kvinnliga arbetskraften var spinnerskorna den stora gruppen. Kvinnorna kom från de lägre klasserna, de var soldat- eller arbetarhustrur eller också fattiga änkor eller ibland döttrar till ståndspersoner. Ofta var spinningen ett hemarbete, men det förekom också att arbeterskorna helt och hållet var sysselsatta och bosatta inom fabriksanläggningen där de njöt säng och värme och hade sitt dagliga tillhåll.

Den andra stora textilepoken i Alingsås inleddes 1862 då Chrales Hill startade sitt bomullsväveri. Början var blygsam. I den nedlagda klädesfabriken i kv Fliten invid Lillån började man v'va på sex mekaniska vävstolar som drevs med kraft från det utbyggda vattenfallet i Lillån. Charles Hill hafe övertagit fabrikör L G Klings fabriksbyggnad invid Lillån och installerade där sina första vävstolar i den gamla fabriken, som snart utökades med nya byggnader.

I mitten av 1800-talet fanns 350 vävstolar md 10 arbetare sysselsatta. De första vävstolarna var Luncashirestolar lämpade för lätta och smala vävar. De var mekaniska, lätta och enskyttliga och drogs till en början med vattenkraft, men senare med ånga. Till en början var antalet arbetare större än antalet vävstolar, men när driften varit igång en tid så rådde det omvända förhållandet. En vävare skötte då fyra vävstolar och arbetet rationaliserades så vissa arbetare fick specialuppgifter såsom smörjning, bomskifte och reperationer. På det sättet höjdes eller ökades varje maskins produktion.

Men det är först när vi kommer in på 1890-talet som en textilproduktion i mer modern mening utvecklas. Allt fler byggnader fanns nu i kvarteren runt Lillån. Här fanns nu plats för 52 vävstolar och 300 arbetare. Man tillverkade domestik, kalikå, twills, shirting, mollskinn och kasinett, men också randade och rutade tryckta tyger. Vid den här tiden hade också en viss tillverkning av konfesktionssydda kläder kommit igång på sina håll ute i landet. Det betydde en ny marknad för vävererierna, som nu anpassade sin tillverkning efter den.

Charles Hills första år i Alingsås på 1860-talet var fyllda av planer för den nya verksamheten. Anskaffning av duktig personal var en viktig fråga. Till en början anställdes 23 väverskor och 4 solverskor. De förtjänade i genomsnitt 5 kronor i veckan om de var väverskor och 3 kronor och 50 öre för 18 revar på två dagar om de var solverksor. De förtjänsterna skall ses i relation till arbetsdagens längd. På 1860-talet hade man en arbetsdag på 13 - 15 timmar i väveriet, lördagarna var något kortare och söndagarna helt arbetsfria. Först år 1920 minskade den långa arbetsdagen till 9 timmar och veckolönen var 28 kronor.

De yngres och mindreårigas löner låg lägre och de manliga arbetarna högre. En väverska berättar att hon fick 8 kronor i lön för två veckor i gamla fabriken och då hyran för bostaden var 8 kronor i månaden så blev det ofta att man gick hungrig. Mest var det kaffe till frukost och potatis till middag. Färskt bröd kunde man inte köpa varje dag och bröd som var hembakat kunde man ha både en och två veckor. berättar hon.

Hushållsräkningen för en textilarbetare under en månad 1894 visar att mannen tjänar 42 kronor och 50 öre. Hans hustru har på grund av barnsäng nyss slutat arbeta och tre av döttrarna förtjänar 90 öre om dagen vardera. Utgifterna för kött, fisk, ägg och fläsk samt sill uppgick till 8 kronor för hela månaden eller 24 öre om dagen! Kosten kan inte varit särskilt riklig, kraftig eller omväxlande.

Första dagen i väveriet, berättar en väverska, blev en bullrande upplevelse. Skulle man säga något gick det inte att bli hörd då braket och dånet var förfärande. Om ett par dagar hör du inte braket, brukade vara en tröst som gamla väverskor gav de yngre. En väverska, som nyligen börjat sin anställning i Hillska fabriken, hade av misstag fått in två skyttlar i väven. En vävslagare fick syn på detta och väverskan blev så förskräckt så att hon darrade i hela kroppen. Men allt gick bra.

Belysningen i vävsalen var öppna gaslågor, som luktade illa och inte gav mer ljus än månskenet.

Vävarbarnet hade lättare sysslor i fabriken och arbetade ofta tillsammans med sina mödrar. Oftast hjälpte de till mot solvning, spolning och syning som var ansträngande för både öga och kropp.

Arbetsgivarna hävdade ofta att barnen lämpade sig bättre än vuxna för vissa sysslor. När mulspinnmaskinerna skulle göras rena t ex kördes spinnmaskinen ut och de yngsta pojkarna, som var i rätt storlek för att springa under trådarna och borsta spinnstol och varp rena från damm, fick göra detta.

Bostäder till de anställda fanns redan under Charles Hilss tild på 1860-talet i kv Spinnaren och Skrubblaren. Sammanlagt fanns fyra bostadshus för arbetare, bl a Spinnaregården vid Plangatan. Många arbetare bodde också ute i stan. I första hand fick stora barnfamiljer och duktiga arbetare med familj tillgång till fabrikens egna bostäder. Andra, främst ensamstående, fick hyra in sig hos familjer i fabrikens arbetarbostäder eller i rum eller annan lägenhet ute på stan. Nästan varje familj hade en eller två inneboende i ett rum och kök. Ofta bodde familjen i köket och hyrde ut rummet. En väverska berättar att den inga inneboende hade beroende på att familjen bestod av av åtta personer och behövde allt utrymme i den trånga bostaden. Det berättas om andra väverskor, att de varje dag kom vandrande från torpställen långt bort i skogen ned till fabriken för et tunga arbetet.

Vävarna och deras barn i Alingsås hade långa och arbetstyngda dagar i lokaler, som var dåligt upplysta och obekväma. Lönen för arbetet räckte knappt till hyra och mat. Deras liv var hårt arbete och sträng vardag, men ibland också glädje och ljusa drömmar.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Alingsås - det första moderna industrisamhället i landet!

Utan att ta till överord kan man påstå att Alingsås var det första moderna industrisamhället i vårt land. Visserligen förelåg det förhållandet att tyngdpunkten vad gäller manufakturer låg i Stockholm, som hade två tredjedelar av alla vävstolar i landet och lika mycket av manufakturernas totala tillverkningsvärde. Även Norrköping låg före Alingsås, som kom först på tredje plats, men Alingsås hade en ställning bland våra manufakturorter i landet som var helt unik. Manufaktursocieteten hade makten i staden, den ekonomiska såväl som den juridiska.

Under Frihetstiden, som vi kallar en del av 1700-talet, var manufakturerna de styrandes skötebarn. Man var så till den milda grad fascinerad av tanken att man inom landet kunde framställa varor, som tidigare inte producerats, att man gav manufakturerna allt det stöd man kunde uppbringa. Det märkliga var att förädlingsindustrin, dit manufakturerna räknades, ansågs som något förmer än en aldrig så lönsam framställning av halvfabrikat. Yrkesskickligheten inom manufakturerna var inte heller stor, trots en importerad kår av mästare från Holand, England och Frankrike. Att konkurrera med franska vävnader var således inte att tänka på - kort sagt det fanns inte någon marknad ute i Europa för våra textilvaror från manufakturverkstäder. Exportpremier till trots var det svårt att bryta sig in på den europeiska marknaden.

De styrandes stöd till manufakturerna ute i landet tog sig under denna period alla de former man kunde tänka sig. Importförbud till exempel gällde i allmänhet på konkurrerande utländska varor och rena penningpremier utvecklades även. Man gick så långt, att en särskild skatt, kallad landshjälpen, togs upp enbart för manufakturernas räkning och den gick till en början hel och odelad till Alignsås manufakturverk. Härvidlag var Jonas Alströmer skicklig att övertyga statsmakterna om behovet av stöd och bidrag.

För oss i våra dagar med det perspektivet vi har på gångna tider kan vi säga, att manufakturernas roll var långt med obetydlig än samtiden ville inse. Man måste samtidigt ha i minnet att det svenska 1700-talet var en tid, då man försökte att skapa en egen profil, att göra sig oberoende av utlandet, att vara svensk i seder, språk och allmän prägel på ett helt annat sätt än under tidigare perioder med dess massintryck utifrån.

Under det svenska 1700-talet hade Alingsås en för tiden och landet unik ställning på alla sätt stöttad av statsmakterna. Inget annat samhälle i landet kunde jämföras med Alingsås, inget annat samhälle omhuldades så av statsmakterna. Men Jonas Alströmer kanske var för tidigt ute, för modern och för internationell för att klara av verksamheten?

Jonas Alströmer valde sin födelsestad till plats för sitt manufakturverk. En novemberdag 1723 rullade några foror över Västra bron in mot staden lastade med maskiner och körda av utländska män. I spetsen för för denna kontingent stod engelsmännen Stephan Bennet och John Biggs. Alströmer själv skulle dröja ännu några år innan han infann sig i Alingsås för att leda företaget.

I de första privilegierna från 1724 finns en uppgift som för den tiden måste ha inneburit något alldeles sensationellt och märkligt. Alla manufatururister och hantverkare av den reformerta läran som Alströmer införskaffat till Alingsås hade rätt att utöva sin religion vid sammankomster i sina hem eller i någon annan lokal. Några särskilda kyrkor för den utländska arbetskraften uppfördes inte utan man fick klara sig med de lokaler, som fanns tillgängliga. Kort sagt rådde det religionsfrihet i Alingsås till skillnad från övriga riket!

Alla som arbetade vid verkstäderna befriades från båtmanshåll, utskrivningar och andra skatter och plikter. Dessutom fick manufakturverket rätt att sälja varorna i öppna bodar eller i hemmen och på marknader och fritt föra omkring dem i landet. Med tanke på den tidens besvärliga tullar mellan olika provinser, som kunde kännas besvärande, måste bestämmelsernas i Alingsås framstått som mycket generösa och tillmötesgående mot manufakturisterna.

I privilegierna av år 1726 tillmötesgår således de styrande Jonas Alströmers önskemål på en mängd punkter bland annat att staden skulle införlivas med manufakturverket, då borgerskapet avsagt sig stadsprivilegierna och all borglerlig hantering, att alla arbetare vid fabrikerna skulle vara fria från inkvartering och värvning, att ingen som var nödvändig och nyttig för orten skulle få tillstånd att bosätta sig eller ens vistas i Alingsås och att alla personer, som lydde under sociteten, fick dragas från sitt arbete eller häktas för någon skuld eller någon annan gärning. Borgerskapet i Stockholm inte bara tillstyrkte alla dessa önskemål, de uttalade också den meningen att många fler liknande samhällen och manufakturer skulle inrättas i landet för landets bästa.

Manufakturstaden Alingsås fick ett brått slut. Vid riksdagen 1765 - 1766 föreslog den bekanta prosten Wijkman att privilegierna borde upphöra och att Alingsås borde återgå till egenskap av stad i likhet med andra rikets städer. Mösspartiet, som nu hade majoritet över det gamla Hattpartiet, genomdrev utan votering att privilegierna för Alingsås manufakturverk upphörde.

Efter denna krasch skulle det dröja nästan hundra år innan Alingsås åter blev en textilstad av format. Engelsmannen Charles Hill, som 1843 kommit till Rydboholm och senare arbetade i Norrköping, flyttade 1862 till Alingsås. Han förvärvade fastigheterna vid Lillån i kvarteret Fliten, Spinnaren och några till och började där bygga upp en industri, som skulla komma att dominera stadens industriliv en lång tid framöver.

Charles Hill var född i Bolton i Lancashire i England och skaffade sig en grundlig utbildning och praktik innan han flyttade till Sverige. Efter tiden i Norrköping kom han till Alingsås 1862 och övertog den Klingska klädesfabriken, som sedan 15 år låg utan verksamhet. Starten blev blygsam. I fabriken började man väva på sex mekaniska vävstolar, drivna av vattenkraften från det lilla fallet i Lillån. Men Charles Hill var en driftig man och nya fabriksbyggnader tillkom och snart skulle kunde man väva på 350 vävstolar, som sysselsatte 170 arbetare. På 1880-talet förvärvade Hill Rosenlunds spinneri, ett av de äldsta bomullsspinnerierna i landet. Därigenom kunde han förse sitt väveri med garn från eget spinneri.

Sonen Edmund Hill övertog, efter faderns död 1889, ledningen av fabriken i Alingsås, som på 1890-talet sysselsatte 300 arbetare vid 527 vävstolar för tillverkning av domestik, kallikå, tvills, mollskinn och kasinett.

Under åren 1902 - 1912 hade Victor Hill ledningen av fabriken, då man expanderade stort. Ett område vid Gerdsken inköptes 1905, där en ny fabriksbyggnad uppfördes och där sammanlagt 1000 stolar var igång med 320 arbetare anställda såväl i nya som gamla fabriken. Det var faktiskt så att var tionde alingsåsbo arbetade i Bomullsväfveriet.

En blick på textilarbetarnas löner under de första decenierna av fabrikens tillblivelse och de arbetstider som gällde för arbetarna blir en intressant läsning. Det första året fabriken var igång eller 1862 var arbetsdagen 13 - 15 timmar. (inklusive raster) och förtjänsten låg på 75 öre dagen. Mindre än 20 år senare var arbetstiden 11 - 13 timmar om dagen och nu låg timförtjänsten på 90 öre. Nu är att märka att dessa timlöner avser kvinnlig arbetskraft, männen var något bättre betalda, medan yngre och minderåriga arbeterskor hade lägre lön än väverskorna. Männen var ofta vävmästare, vävlagare, smörjare, dressare, ruggare eller packare, medan kvinnorna ofta utförde arbetet vid vävstolarna. En väverska kring sekelskiftet 1900 uttryckta det på följande sätt: Smörjarna gick där med sin lilla smörjkanna och smorde maskinerna. Det var ett mycket lätt arbete, som vilken kvinna som helst hade kunnat göra. De hade också bättre betalt.

Alingsås var som manufakturstad under 1700-talet ett intressant projekt under en tid då statsmakterna på alla sätt försökte hålla den nystartade manufakturen under armarna. Alingsås framstår som något unikt i förhållande till andra städer i riket under denna tid. Staden upphörde att vara stad och styrdes helt av manufaktursociteten, som skyddade verkstäderna i staden, som svarade för skolundervisning, som genomdrev skattefrihet och tullfrihet för arbetare och de varor, som fördes ut i riket, som svarade för den sociala omvårdnaden och hälsovården och som på alla sätt försökte att hålla verksamheten igång. Det skulle dröja närmare hundra år innan en ny textilindustri satte fart på stadens industriliv. Västra stambanans tillkomst 1862 var en av förutsättningarna för att Charles Hill kunde dra igång hjulen i den gamla klädesfabriken, som sedan växte ut till en i staden alltmer dominerande verksamhet.

Per Henrik Rosenström

Alingsås tidning Bilaga Vår industri