Lanthandlare och orderfirmor konkurrerade ut marknaderna

Om man vill uppleva en marknad av mer ursprungligt slag och i alla dess funktioner får man resa till sydligare länder, till städer och byar vid Medelhavet eller till helt andra världsdelar än vår. Inte ens de äldsta i vår generation har sett eller upplevt annat än bleka avtoningar av de gamla marknaderna, som förr var en så viktig del i vår livsföring. I slutet av förra seklet hade man funnit nya former för varuutbytet och lanthandlarna växte i antal och postorderfirmarna hade börjat sin välsningnelsebringande verksamhet som spridare av nya artiklar till de svenska hemmen.

Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.

Staten ville ha bort frimarknaderna

I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.

Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.

Ståndspenning måste betalas

Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!

Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.

Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.

Även stadens köpmän deltog

På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.

Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.

Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.

Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.

Jungfrun bar korgen

Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.

I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.

Petrus skulle sälja en ful ko

De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.

En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19720830

Vävarnas barn - så hade dom det i Alingsås

I vårt land kom industrialiseringen så sakta igång vid 1800-talets mitt. I England startade den redan under 1760-talet och innebar en övergång från hantverk och förlagssystem med hemindustri till fabrikssystem med storindustri. Från England blev industrialiseringen inte bara de stora framstegens tid då den nationella förmögenheten växte snabbt. Det blev också en tid i armod och människoförsämring, av utsatthet och otrygghet. Hur stor skuld det nya produktionssystemet hade i dessa missförhållanden är inte lätt att bestämma.

Manufakturarbetarna i Stockholm under 1700-talet och 1800-talets början levde under sällsynt eländiga förhållanden. Fabrikslokalerna var låga och osunda, arbetarbostäderna fuktiga och kalla.

Författaren Per Anders Fogelström har i sin bok Vävarnas barn givit en realistisk bild av vävarna och ders barn i Barnängens klädesfabrik längst ut på Södermalm i Stockholm. Vävarna bodde i de mörka och trånga fabrikerna och hade ingen rätt varken att sluta sig samman eller att lämna sitt arbete. De straffades om de villa ha mer betalt och de kunde agas som tjänstehjon. Vävarnas liv var hårt arbete och sträng vardag med ibland också glädje och ljus drömmar.

På den svenska landsbygden fanns sedan länge de obesuttna, som vid 1800-talets mitt sökte sig i tätnande skaror till städerna för att få ett arbete. På landsbygden sakande de både mat och arbete till följd av missväxtår och sjukdomsepedemier, och en utväg var att ta sig in till samhälena med förhoppning om arbete, bostad och lön. En annan utväg var att utvandra till det stira landet i vöster. Bara under ett enda år, nämligen 1869, utvandrade 40.000 svenskar. De arbetslösa som drogs till städerna från landsbygden blev den arbetskraftsreserv, som utgjorde förutsättningen för den spirande indsustrialismen i vårt land omkring 1850.

I Alingsås har textilindustrin under två perioder varit den allt dominerande. Första gången är under manufakturtiden på 1700-talet då Jonas Alströmer förverkligade sina drömmar om en industri i hemstaden. Det andra tilfället var då engelsmannen Charles Hill startade Alingsås Bomullsväfveri 1862.

Även om Stockholm var den helt dominerande manufakturstaden med mer än hälften av det totala antalet manufakturarbetare hemmahörande där vid 1700-talets mitt, så hade Alingsås manufakturverk en mycket stor betydelse för den egna staden och bygden. Arbetet utfördes dels i särskilda verkstäder under en eller flera mästares ledning, dels som hemarbete. I det senare falle var det oftast fråga om spinning. Verkstäderna var mycket anspråkslösa och redskapen relativt enkla och billiga. Fastigheten och verkstadsutrustningen var föga kapitalkrävande. Större delen låg i råvaror, halvfabrikat, färdiga varor och krediter till kramhandlare och andra avnämare. I Alingsås upptogs värdet på fast egendom, redskap och lösöre blott till en tredjedel av värdet på råvaror, halvfabrikat och produkter på lager. Det aktuella året var 1730.

I Alingsås liksom vid Barnängen i Stockholm fanns arbetarfamiljerna, såväl boende som arbetande, inom ett koncentrerat fabriksområde. Det hörde till ovanligheterna att företagen var organiserade på det sättet under 1700-talet. De större var det inte, men Alingsås och Barnängen utgjorde undantagen.

Från sitt besök i Alingsås på sommaren 1746 berättar Linné, inte utan stolthet, att det inte fanns några tiggare i stan. Alla som kommer till stan och är arbetslösa sätts omdelbart in i någon verkstad, vilket tyder på en livlig verksamhet vid manufakturverken och en god tillgång på arbete.

Stockholm och Norrköping var vid tiden för Linnés besök de viktigaste orterna för yllemanufakturen i landet. Alingsås kom först i tredje rummet med 4% av vävstolarna, 8,8% av arbetarna och 5,8% av tillverkningsvärdet i landet som helhet. Den kvinnliga arbetskraften vid manufakturverket fick råvaran utlämnad till sig och återvände med sin produkt till fabriken. Bland den kvinnliga arbetskraften var spinnerskorna den stora gruppen. Kvinnorna kom från de lägre klasserna, de var soldat- eller arbetarhustrur eller också fattiga änkor eller ibland döttrar till ståndspersoner. Ofta var spinningen ett hemarbete, men det förekom också att arbeterskorna helt och hållet var sysselsatta och bosatta inom fabriksanläggningen där de njöt säng och värme och hade sitt dagliga tillhåll.

Den andra stora textilepoken i Alingsås inleddes 1862 då Chrales Hill startade sitt bomullsväveri. Början var blygsam. I den nedlagda klädesfabriken i kv Fliten invid Lillån började man v'va på sex mekaniska vävstolar som drevs med kraft från det utbyggda vattenfallet i Lillån. Charles Hill hafe övertagit fabrikör L G Klings fabriksbyggnad invid Lillån och installerade där sina första vävstolar i den gamla fabriken, som snart utökades med nya byggnader.

I mitten av 1800-talet fanns 350 vävstolar md 10 arbetare sysselsatta. De första vävstolarna var Luncashirestolar lämpade för lätta och smala vävar. De var mekaniska, lätta och enskyttliga och drogs till en början med vattenkraft, men senare med ånga. Till en början var antalet arbetare större än antalet vävstolar, men när driften varit igång en tid så rådde det omvända förhållandet. En vävare skötte då fyra vävstolar och arbetet rationaliserades så vissa arbetare fick specialuppgifter såsom smörjning, bomskifte och reperationer. På det sättet höjdes eller ökades varje maskins produktion.

Men det är först när vi kommer in på 1890-talet som en textilproduktion i mer modern mening utvecklas. Allt fler byggnader fanns nu i kvarteren runt Lillån. Här fanns nu plats för 52 vävstolar och 300 arbetare. Man tillverkade domestik, kalikå, twills, shirting, mollskinn och kasinett, men också randade och rutade tryckta tyger. Vid den här tiden hade också en viss tillverkning av konfesktionssydda kläder kommit igång på sina håll ute i landet. Det betydde en ny marknad för vävererierna, som nu anpassade sin tillverkning efter den.

Charles Hills första år i Alingsås på 1860-talet var fyllda av planer för den nya verksamheten. Anskaffning av duktig personal var en viktig fråga. Till en början anställdes 23 väverskor och 4 solverskor. De förtjänade i genomsnitt 5 kronor i veckan om de var väverskor och 3 kronor och 50 öre för 18 revar på två dagar om de var solverksor. De förtjänsterna skall ses i relation till arbetsdagens längd. På 1860-talet hade man en arbetsdag på 13 - 15 timmar i väveriet, lördagarna var något kortare och söndagarna helt arbetsfria. Först år 1920 minskade den långa arbetsdagen till 9 timmar och veckolönen var 28 kronor.

De yngres och mindreårigas löner låg lägre och de manliga arbetarna högre. En väverska berättar att hon fick 8 kronor i lön för två veckor i gamla fabriken och då hyran för bostaden var 8 kronor i månaden så blev det ofta att man gick hungrig. Mest var det kaffe till frukost och potatis till middag. Färskt bröd kunde man inte köpa varje dag och bröd som var hembakat kunde man ha både en och två veckor. berättar hon.

Hushållsräkningen för en textilarbetare under en månad 1894 visar att mannen tjänar 42 kronor och 50 öre. Hans hustru har på grund av barnsäng nyss slutat arbeta och tre av döttrarna förtjänar 90 öre om dagen vardera. Utgifterna för kött, fisk, ägg och fläsk samt sill uppgick till 8 kronor för hela månaden eller 24 öre om dagen! Kosten kan inte varit särskilt riklig, kraftig eller omväxlande.

Första dagen i väveriet, berättar en väverska, blev en bullrande upplevelse. Skulle man säga något gick det inte att bli hörd då braket och dånet var förfärande. Om ett par dagar hör du inte braket, brukade vara en tröst som gamla väverskor gav de yngre. En väverska, som nyligen börjat sin anställning i Hillska fabriken, hade av misstag fått in två skyttlar i väven. En vävslagare fick syn på detta och väverskan blev så förskräckt så att hon darrade i hela kroppen. Men allt gick bra.

Belysningen i vävsalen var öppna gaslågor, som luktade illa och inte gav mer ljus än månskenet.

Vävarbarnet hade lättare sysslor i fabriken och arbetade ofta tillsammans med sina mödrar. Oftast hjälpte de till mot solvning, spolning och syning som var ansträngande för både öga och kropp.

Arbetsgivarna hävdade ofta att barnen lämpade sig bättre än vuxna för vissa sysslor. När mulspinnmaskinerna skulle göras rena t ex kördes spinnmaskinen ut och de yngsta pojkarna, som var i rätt storlek för att springa under trådarna och borsta spinnstol och varp rena från damm, fick göra detta.

Bostäder till de anställda fanns redan under Charles Hilss tild på 1860-talet i kv Spinnaren och Skrubblaren. Sammanlagt fanns fyra bostadshus för arbetare, bl a Spinnaregården vid Plangatan. Många arbetare bodde också ute i stan. I första hand fick stora barnfamiljer och duktiga arbetare med familj tillgång till fabrikens egna bostäder. Andra, främst ensamstående, fick hyra in sig hos familjer i fabrikens arbetarbostäder eller i rum eller annan lägenhet ute på stan. Nästan varje familj hade en eller två inneboende i ett rum och kök. Ofta bodde familjen i köket och hyrde ut rummet. En väverska berättar att den inga inneboende hade beroende på att familjen bestod av av åtta personer och behövde allt utrymme i den trånga bostaden. Det berättas om andra väverskor, att de varje dag kom vandrande från torpställen långt bort i skogen ned till fabriken för et tunga arbetet.

Vävarna och deras barn i Alingsås hade långa och arbetstyngda dagar i lokaler, som var dåligt upplysta och obekväma. Lönen för arbetet räckte knappt till hyra och mat. Deras liv var hårt arbete och sträng vardag, men ibland också glädje och ljusa drömmar.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Alingsås - det första moderna industrisamhället i landet!

Utan att ta till överord kan man påstå att Alingsås var det första moderna industrisamhället i vårt land. Visserligen förelåg det förhållandet att tyngdpunkten vad gäller manufakturer låg i Stockholm, som hade två tredjedelar av alla vävstolar i landet och lika mycket av manufakturernas totala tillverkningsvärde. Även Norrköping låg före Alingsås, som kom först på tredje plats, men Alingsås hade en ställning bland våra manufakturorter i landet som var helt unik. Manufaktursocieteten hade makten i staden, den ekonomiska såväl som den juridiska.

Under Frihetstiden, som vi kallar en del av 1700-talet, var manufakturerna de styrandes skötebarn. Man var så till den milda grad fascinerad av tanken att man inom landet kunde framställa varor, som tidigare inte producerats, att man gav manufakturerna allt det stöd man kunde uppbringa. Det märkliga var att förädlingsindustrin, dit manufakturerna räknades, ansågs som något förmer än en aldrig så lönsam framställning av halvfabrikat. Yrkesskickligheten inom manufakturerna var inte heller stor, trots en importerad kår av mästare från Holand, England och Frankrike. Att konkurrera med franska vävnader var således inte att tänka på - kort sagt det fanns inte någon marknad ute i Europa för våra textilvaror från manufakturverkstäder. Exportpremier till trots var det svårt att bryta sig in på den europeiska marknaden.

De styrandes stöd till manufakturerna ute i landet tog sig under denna period alla de former man kunde tänka sig. Importförbud till exempel gällde i allmänhet på konkurrerande utländska varor och rena penningpremier utvecklades även. Man gick så långt, att en särskild skatt, kallad landshjälpen, togs upp enbart för manufakturernas räkning och den gick till en början hel och odelad till Alignsås manufakturverk. Härvidlag var Jonas Alströmer skicklig att övertyga statsmakterna om behovet av stöd och bidrag.

För oss i våra dagar med det perspektivet vi har på gångna tider kan vi säga, att manufakturernas roll var långt med obetydlig än samtiden ville inse. Man måste samtidigt ha i minnet att det svenska 1700-talet var en tid, då man försökte att skapa en egen profil, att göra sig oberoende av utlandet, att vara svensk i seder, språk och allmän prägel på ett helt annat sätt än under tidigare perioder med dess massintryck utifrån.

Under det svenska 1700-talet hade Alingsås en för tiden och landet unik ställning på alla sätt stöttad av statsmakterna. Inget annat samhälle i landet kunde jämföras med Alingsås, inget annat samhälle omhuldades så av statsmakterna. Men Jonas Alströmer kanske var för tidigt ute, för modern och för internationell för att klara av verksamheten?

Jonas Alströmer valde sin födelsestad till plats för sitt manufakturverk. En novemberdag 1723 rullade några foror över Västra bron in mot staden lastade med maskiner och körda av utländska män. I spetsen för för denna kontingent stod engelsmännen Stephan Bennet och John Biggs. Alströmer själv skulle dröja ännu några år innan han infann sig i Alingsås för att leda företaget.

I de första privilegierna från 1724 finns en uppgift som för den tiden måste ha inneburit något alldeles sensationellt och märkligt. Alla manufatururister och hantverkare av den reformerta läran som Alströmer införskaffat till Alingsås hade rätt att utöva sin religion vid sammankomster i sina hem eller i någon annan lokal. Några särskilda kyrkor för den utländska arbetskraften uppfördes inte utan man fick klara sig med de lokaler, som fanns tillgängliga. Kort sagt rådde det religionsfrihet i Alingsås till skillnad från övriga riket!

Alla som arbetade vid verkstäderna befriades från båtmanshåll, utskrivningar och andra skatter och plikter. Dessutom fick manufakturverket rätt att sälja varorna i öppna bodar eller i hemmen och på marknader och fritt föra omkring dem i landet. Med tanke på den tidens besvärliga tullar mellan olika provinser, som kunde kännas besvärande, måste bestämmelsernas i Alingsås framstått som mycket generösa och tillmötesgående mot manufakturisterna.

I privilegierna av år 1726 tillmötesgår således de styrande Jonas Alströmers önskemål på en mängd punkter bland annat att staden skulle införlivas med manufakturverket, då borgerskapet avsagt sig stadsprivilegierna och all borglerlig hantering, att alla arbetare vid fabrikerna skulle vara fria från inkvartering och värvning, att ingen som var nödvändig och nyttig för orten skulle få tillstånd att bosätta sig eller ens vistas i Alingsås och att alla personer, som lydde under sociteten, fick dragas från sitt arbete eller häktas för någon skuld eller någon annan gärning. Borgerskapet i Stockholm inte bara tillstyrkte alla dessa önskemål, de uttalade också den meningen att många fler liknande samhällen och manufakturer skulle inrättas i landet för landets bästa.

Manufakturstaden Alingsås fick ett brått slut. Vid riksdagen 1765 - 1766 föreslog den bekanta prosten Wijkman att privilegierna borde upphöra och att Alingsås borde återgå till egenskap av stad i likhet med andra rikets städer. Mösspartiet, som nu hade majoritet över det gamla Hattpartiet, genomdrev utan votering att privilegierna för Alingsås manufakturverk upphörde.

Efter denna krasch skulle det dröja nästan hundra år innan Alingsås åter blev en textilstad av format. Engelsmannen Charles Hill, som 1843 kommit till Rydboholm och senare arbetade i Norrköping, flyttade 1862 till Alingsås. Han förvärvade fastigheterna vid Lillån i kvarteret Fliten, Spinnaren och några till och började där bygga upp en industri, som skulla komma att dominera stadens industriliv en lång tid framöver.

Charles Hill var född i Bolton i Lancashire i England och skaffade sig en grundlig utbildning och praktik innan han flyttade till Sverige. Efter tiden i Norrköping kom han till Alingsås 1862 och övertog den Klingska klädesfabriken, som sedan 15 år låg utan verksamhet. Starten blev blygsam. I fabriken började man väva på sex mekaniska vävstolar, drivna av vattenkraften från det lilla fallet i Lillån. Men Charles Hill var en driftig man och nya fabriksbyggnader tillkom och snart skulle kunde man väva på 350 vävstolar, som sysselsatte 170 arbetare. På 1880-talet förvärvade Hill Rosenlunds spinneri, ett av de äldsta bomullsspinnerierna i landet. Därigenom kunde han förse sitt väveri med garn från eget spinneri.

Sonen Edmund Hill övertog, efter faderns död 1889, ledningen av fabriken i Alingsås, som på 1890-talet sysselsatte 300 arbetare vid 527 vävstolar för tillverkning av domestik, kallikå, tvills, mollskinn och kasinett.

Under åren 1902 - 1912 hade Victor Hill ledningen av fabriken, då man expanderade stort. Ett område vid Gerdsken inköptes 1905, där en ny fabriksbyggnad uppfördes och där sammanlagt 1000 stolar var igång med 320 arbetare anställda såväl i nya som gamla fabriken. Det var faktiskt så att var tionde alingsåsbo arbetade i Bomullsväfveriet.

En blick på textilarbetarnas löner under de första decenierna av fabrikens tillblivelse och de arbetstider som gällde för arbetarna blir en intressant läsning. Det första året fabriken var igång eller 1862 var arbetsdagen 13 - 15 timmar. (inklusive raster) och förtjänsten låg på 75 öre dagen. Mindre än 20 år senare var arbetstiden 11 - 13 timmar om dagen och nu låg timförtjänsten på 90 öre. Nu är att märka att dessa timlöner avser kvinnlig arbetskraft, männen var något bättre betalda, medan yngre och minderåriga arbeterskor hade lägre lön än väverskorna. Männen var ofta vävmästare, vävlagare, smörjare, dressare, ruggare eller packare, medan kvinnorna ofta utförde arbetet vid vävstolarna. En väverska kring sekelskiftet 1900 uttryckta det på följande sätt: Smörjarna gick där med sin lilla smörjkanna och smorde maskinerna. Det var ett mycket lätt arbete, som vilken kvinna som helst hade kunnat göra. De hade också bättre betalt.

Alingsås var som manufakturstad under 1700-talet ett intressant projekt under en tid då statsmakterna på alla sätt försökte hålla den nystartade manufakturen under armarna. Alingsås framstår som något unikt i förhållande till andra städer i riket under denna tid. Staden upphörde att vara stad och styrdes helt av manufaktursociteten, som skyddade verkstäderna i staden, som svarade för skolundervisning, som genomdrev skattefrihet och tullfrihet för arbetare och de varor, som fördes ut i riket, som svarade för den sociala omvårdnaden och hälsovården och som på alla sätt försökte att hålla verksamheten igång. Det skulle dröja närmare hundra år innan en ny textilindustri satte fart på stadens industriliv. Västra stambanans tillkomst 1862 var en av förutsättningarna för att Charles Hill kunde dra igång hjulen i den gamla klädesfabriken, som sedan växte ut till en i staden alltmer dominerande verksamhet.

Per Henrik Rosenström

Alingsås tidning Bilaga Vår industri