Näcken vid Linnefors kvarn

Några vill påstå att Näcken finns i kvarnfallet vid Linnefors. Några har sett honom i vattenfallet - tja,varför inte. I folktraditionen har näcken skildrats som ett musikaliskt väsen. Han, för det är alltid frågan om en manlig gestalt, visar sig som en spelman med förtollande spel. Han kan också lära människorna konsten att hantera en fiol. Kanske har någon hört näcken eller strömkarlen spela en månljus kväll i Linnefors kvarnfall? Det är kanske värt en promenad för att se strömkarlen i vattenfallet. Är ni på riktigt fantasihumör kanske ni också kan höra "Drullet" läsa sin egen dikt om sin stuga vid kvarnen. Så här lyder den:

Långt bort i skogen vi Linnefors kvarn
där ligger min stuga precis som ett barn,
där lever jag lycklig i sus och i dus
och trivs så gott bland loppor och lus.

"Drullet" var ett stort original, en bohem. Hans namn var August Andersson född i december 1847 - alltså för ganska precis 150 år sedan. Han druknade i juni 1895 Gerskaström. Han var en grann karl med ett praktfullt rött skägg och han var svag för kvinnor. Vad han levde av kunde ingen begripa. Håkan Sandstedt och Tage Johansson har berättat om honom och hans vilda leverne. "Drullet" höll strängt på söndagen som vilodag. Då ville han vara i fred och inte bli störd. En söndag kom några vänligt sinnade damer från staden på besök och hade kaffe med sig. De ömmade för "Drullet" i hans eländiga stuga. Men "Drullet" öppnade inte utan ropade åt dem:
- Jag kan la te minstingen får vara ifre för fruntimmer en sönda". Denne ömsom glade ömsom tvära bohem drog alltid uppmärksamheten till sig, inte minst barnen följde honom i hälarna för att få höra honom sjunga en stump.

Men Linnefors kvarn är inte bara "Drullet". Vattnet från kvarnen kom från Kroksjön och där låg dagsverkstorpet Kroksjökärr. Det hörde till Tokebacka Nedergården och finns omtalat första gången på 1820-talet. Den första torparen hette Petter Ekström och hans hustru Helena Främberg. De hade fyra barn, två söner och två döttrar. Den siste torparen var Axel Simon Johansson och Greta Gottfrida Carlsdotter. Av deras fyra barn var Tage äldst. Det är han som berättat för Håkan Sandstedt om sitt barndomshem vid Kroksjön och det var han i Alingsås hembygdsförenings regi genomförde torpinventeringen med Rolf Lagerström som kompanjon. Detta hände 1976.

Hans far, den siste torparen, skulle göra 20 dagsverken på Tokebacka Nedergården. Det blev mest vår och höst i samband med vårsådd och höstskörd. Han fick bränsle till sin stuga i skogen men måste hålla sig till torra och skadade träd. Då hans dagliga arbete var knutet till Alingsås snickerifabrik strax söder om järnvägen kunde det säkerligen bli knepigt att hinna med alla 30 dagsverken.

Linnefors kvarn fanns redan på 1730-talet men då som vadmalsstamp. Att stampa vadmal eller valka kläder innebar att tyget trampades eller stampades i ett vattendrivet stampverk. Processen byggde på ullens förmåga att filta sig. Kvarnen fanns enligt uppgift 1739 och då uppförd av Alströmers manufakturverk. Som vadmalsstamp levde inte kvarnen länge. Det olyckliga riksdagsbeslutet 1766 innebar för manufakturverkets del att dess stolta dagar var till ända. Statens ekonomiska stöd drogs in och därmed decimerades verksamheten. Det innebar att vadmalstampen vid Linnefors avstannade.

Den som åter drog igång kvarnen var garvaren och rådmannen J Berggren. Han malde ekbark på 1830-talet och något tiotal år framåt för garvanas behov. Den söndermalda barken lades mellan djurhudarna i ett kar och så fylldes karen med vatten. Alingsås hade vid den här tiden och även senare förhållandevis många garvare och alla hade behov av den malda barken.

Sedan barkkvarnen monterades ner någon gång på 1850-talet byggdes en mjölkvarn i dess ställe. Först uppläts den åt häradshövding Waldemar Hessle på Hjälmared, som för övrigt var ägare av Nolhaga 1828, och senare till Nils Sandberg på Kristineholm. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852 men efter tio år övergick han till att handla med spannmål. Han köpte sig ett markområde öster om stan år 1855 där hn lät bygga ett magnifikt tvåvånings trähus med en elegant träveranda ut mot landsvägen till Skara. Han kallade gården Kristineholm efter sin hustru Kristina. Som spannmålshandlare var har naturligtvis intresserad av kvarnen vid Linnefors.

Kvarnens första mjölnare var Erik Johan Andersson och hans hustru Christina Nilsdotter. Hon födde honom nio barn, fyra söner och fem döttrar. Det första barnet 1851 och det sista 1874. Under 23 år födde hans hustru nio barn. Arma kvinna!

Den siste mjölnaren hette Carl Bengtsson, när han slutade omkring 1900 lades kvarnen ner och träbebyggelsen revs något år senare under första världskriget.

Men Linneforsen fortsatte att leva även om kvarnen slutat mala och byggnaden rivits. När Alingsås stad funderade på att anlägga en vattenledning för att förse alingsåsborna med gott dricksvatten visade sig Stora Kroksjön med sitt klara vatten vara en tänkbar lösning men stadens fäder valde en annan utväg.

Istället blev det Alingsås snickerifabrik, som intresserade sig för Linnefors vattenfall. Fabriken ville bygga en kraftstation vid Linnefors och draga en ledning för kraft och belysning till området strax söder om järnvägsstationen. I mars 1904 fanns ett kostnadsförslag färdigt från tyska AEG på 7835 kronor och i maj påföljande år lämnade Kungl. Maj:t sitt tillstånd till kraftstationen.

Ett litet problem uppstod dock när ledningsstolparna skulle sättas ut. Ägaren till Stockslycke gård, Edward Wemyss, ville inte att ledningen skulle dragas över hans åkerfält utan istället följa bäcken ner till Gärdskens strand och vidare utmed strandkanten fram till Stampgatan.

Om det visade sig vara nödvändigt att några träd behövdes fällas krävde Wemyss två kronor för varje träd. Efter vissa korrigeringar kunde kraftstationen tagas i bruk under hösten 1905. Efter drygt tio års tid slutade snickerifabriken att utnyttja kraften från Linnefors vattenfall.

Som avslutning måste berättas om en rolig annons i Alingsås Weckoblad införd i juni 1876. Uppgiften har jag fått från Håkan Sandstedt.

Alingsåsborna inbjöds att nyttja kvarnfallet som dusch efter doppet i Stora Kroksjön. Det kostade 5 öre per person när mjölnaren fanns på plats och 10 öre när kvarnen var stängd.

Det är kanske i den uppgiften vi har att finna förklaringen till näcken i kvarnfallet. Någon alingsåsbo som badat i Kroksjön, har också duschat i vattenfallet och då tagits som näcken. Men ni kan väl hålla med om att det är bra mycket mer spännande med en riktig strömkarl. Näcken kanske finns - vem vet?

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Tre Alingsåsgårdar som alla uppkallats efter kvinnor

Det gamla Alingsås låg innanför Ringgatorna. Där fanns kyrkan, rådhuset och de båda torgen, handelsbodarna och hantverkarnas verkstäder. Två stora bränder under åren 1749 och 1779 härjade de östra och södra delarna av stan, men den förnyades och utökades också med några kvarter österut. Till stans område, men långt utanför Ringgatorna, hörde stadsskogen som ägdes gemensamt av borgerskapet. Stadsjordarna låg företrädesvis söder och väster om stan. I stadsskogen fick varje tomtägare ta ut bränsle och virke efter anvisning, men en stark önskan hos fler borgare att få äga sin del av stadsskogen utlöste ett beslut något av de första åren på 1800-talet om delning av skogen, så varje tomt fick ett stycke mark på drygt ett tunnland.

Forsells torp

Mariedal hette förr Forsells torp. Vem var Forsell? Jonas Alströmer hade en bohållare i sin tjänst som under några år på 1750-talet hade tobaksplantage intill Stockslycke bys ägor. Det är sannolikt att han fått ge namn åt den intaga, som länge skulle kallas Forsells intaga strax väster om nuvarande Mariedal. Man måste komma ihåg, att Stockslycke by med inägor låg väster om sjön Gärdsken. Vi vet dessutom, att gästgivaren Anders Lewander i Leaby ägde Forsells torp med åbyggnader i början av 1800-talet och att garvaren Sven Nattsén köpte mark och hus den 29 april 1841. Det är också under Nattséns tid som namnet Mariedal förekommer första gången och det är hans hustru Maria som gett gården det nya namnet. Under ett par år ägde karduansmakaren F N Alard gården, men sålde den till Johan Hulthén, som i sin tur sålde den till till handlaren och rådmannen C A Norinder i maj 1864. Mariedal var inte någon stor gård. Det ursprungliga Forsells torp bestod av 8 tunnland åker och äng, men under Norinders tid utökades gården genom nya markköp så att åker- och ängsarealen på 1870-talet omfattade 25 tunnland.

Rådman Norinder lät ingenjör J Hellström rita och bygga den nya manbyggnaden 1864 på nästan samma plats som den gamla "trissan", en rundbyggnad med två rum, där garvare Sven Nattséns arbetsfolk huserat. På 1870-talet ändrades och tillbyggdes huset efter ritningar  av arktiekten Adrian Pettersson i Göteborg, samma man som ritade Nolhaga slott 1879. Samtidigt som grundstenen lades till manbyggnaden, planerade man också trädgården som i färdigt skick omfattade 3 tunnland med fruktträd, bärbuskar och så småningom också ett växthus som byggdes 1877.

Betet i stadsskogen var också samfällt. Borgarans kor och hästar släpptes innanför den inhängnad, som man också gemensamt underhöll. Idag kallar vi fortfarande området för stadsskogen, det är markerna mellan järnvägen och E 3:an med Bryngenäs som gräns i väster och Kavlås i öster.

Ingen ovanlig syn

För var det inte någon ovanlig syn i Alingsås med kor och hästar på stans gator som sommartid släpptes till sina beten och vattningsställen. Många borgare hade ett litet jordbruk och ladugården låg ofta på stadstomten, där man också hade får, getter och höns. Kvällar och morgnar fördes bostapen från fähusen ut på markerna utanför tullarna. Om man lämnade stan för att bege sig västerut till stadsskogen eller längre bort, färdades man på Göteborgsvägen med träd på ömse sidor som en allé. På vänster sida om vägen på en höjd låg Mariedal, gården som gett namn åt vår stadsdel. Fortsatte man längre bort på samma väg låg Charlottenberg på en höjd på höger sida. Båda bostadshusen finns ännu kvar men något förändrade.

Typisk representant

Manbyggnaden var en typisk representant för 1800-talets snickarglädje med profilsågade bräder, krusidullig farstukvist och veranda med glasfönster. Tack vare de nya ångsågarna kunde man snabbt och billigt förvandla timmerstockarna till bräder, plankor och reglar och maskinhyvlarna gav brädorna en slät yta eller vilken profil man nu önskade, och dekorativa detaljer på dörrar och gavelbrädor uppskattades och beundrades mer än annat. Idag kan vi knappast bygga äkta farstukvistar - de skyddade uteplatser vi mäktar åstadkomma kan aldrig ersätta den säregna stämning som man upplever sittande på verandan eller förstukvisten i väntan på kärkomna gäster eller en tidig morgon när solen letar sig fram genom snickarglädjen.

Välkända, aktade

Rådman Norinder var en välkänd och kommunalt verksam person i stan. Han valdes till ordförande i drätselnämnden 1869 - 1872 och tre år senare med stor majoritet till rådman. Efter hans bortgång 1893 såldes Mariedal till en annan välkänd och aktad alingsåsborgare, Petter Sandberg, som var handlare liksom flera andra i hans släkt. Han övertog hotellrörelsen i Alingsås och drev den i ett tiotal år, men drog sig sedan tillbaka från all affärsverksamhet för att ägna sig åt jordbruk, som låg honom varmt om hjärtat, på sin nyförvärvade gård. Hans tid som jordbrkare kom att bli kort, blott ett par år efter inköpet gick han bort. Även Petter Sandberg var kommunalt verksam och invaldes som ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. I januari 1897 såldes Mariedal av sterbhuset till en göteborgare S Olsson, som i sin tur sålde till apotekare Casimir Kihlström

Herrgårdsmässig

Väster om Mariedal på andra sidan Göteborgsvägen låg Charlottenberg. Gården finns än idag, men husets gamla fina exteriör har på ett olyckligt sätt förändrats genom de nya fönster som satts in och genom den stora skorstenen intill östra gaveln. Charlottenberg tillhörde de byggnader tillkomna vid 1800-talet som fick en lite herrgårdsmässig prägel. Den yttrar sig i husets lätthet och elegens och understryks av den lilla frontespisen och verandan. Bland husets detaljer märks de mycket vanliga halvrunda förstren på gavlarna och på frontespisen, fönsterfodren med tandsnittsdekor och den profilerade locklisen. Hela byggnaden andas harmoni, balans och klarhet liksom många andra hus i den klassicistiska stilen under 1800-talets första hälft.

Många ägare

Charlottenberg var inte heller någon stor gård. Åker och äng utgjorde 15 tunnland. I början av 1800-talet ägde handlaren och rådmannen Sven Ahlrot gården och efter hans hustru Charlotta har den fått sitt namn. År 1847 köpte handlaren Gustaf Öberg gården. Han hade sin affär i huset Kungsgatan - Färgaregatan (nuv Domus) och det var han som lät uppföra den manbyggnad som vi ser idag. Efter hans död 1866 bytte Charlottenberg ägare många gånger. Nils Sandberg på Kristineholm ägde den en kort tid och sedan fanjunkare O Bäfverfeldt, som sålde gården 1894 till fabrikör j F Andersson i Göteborg, och omkring 1904 övertogs Charlottenberg av sjökapten Bothén.

Magnifikt hus

Inte långt från det som förr kallades stockholmsgrindarna, där Kungsgatan korsade järnvägen och sedan övergick i den stora landsvägen mot Skara och Stockholm låg Kristineholms gård, ägd av Nils Sandberg. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852, men efter tio år övergick han till handel med spannmål och sprituosa. Samtidigt köpte han ett markområde öster om stan för att ägna sig åt lantbruk och byggde sig ett magnifikt bostadshus av trä i två våningar med en för den tiden mycket typisk glasveranda i två våningar vänd mot stora landsvägen. Gården gav han namnet Kristineholm efter sin hustru Kristina.

Nils Sandberg var en betrodd man i stan och tillhörde drätselnämden under flera år och invaldes i riksdagens första kammare 1877. Hans son Axel - vanligen kallad patron - övertog Krisineholm 1888. Han ansågs vara stans starkaste man, glad och godmodig och en väldig jägare med en flödande fantasi när det gällde jaktbedrifter. På Kristineholm bodde också hans tre systrar, tre snälla och gästfria fröknar.

Tre kvinnor

Det var 1855 som som Nils Sandberg köpte Tomasgården efter handelsmannen P D Kullgren och efter rådmannen J I Grönvall inköpte han Holmen Östergård 1864 vilket gjorde att den samlade jordarealen utgjorde 50 tunnland. Först uppfördes ett bostadshus i en våning 1859, men det togs ned 1880 för att ge plats åt et stort och stilfullt trähus i två våningar ritat av arkitekten Malmsten i Göteborg. Huset finns fortfarande kvar intill E3:an men i ett bedrövligt skick.

De tre alingsåsgårdarna Mariedal, Charlottenberg och Kristineholm har alltså uppkallats efter tre kvinnor med namnen Maria, Charlotte och Kristina.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730207

Mariedal - en stadsdel med alingsåshistoria

Det finns tre gårdar i Alingsås, som alla bär namn efter sina ägares hustrur. Österut vid E 2o låg Kristineholm, ett ståtligt trähus tyvärr rivet för några år sedan. Det byggdes 1859 av spannmålshandlaren och krögaren Nils Sandberg. Ett pampigt trähus var det med en magnifik veranda och namnet Kristineholm fick gården efter hustrun Kristina.

Västerut ligger Charlottenberg också den utmed väg E 20 och nära Swedenborgsgatan. Gården fick sitt namn efter hustrun till handelsmannen och krögaren Sven Ahlrot. Hennes namn var Charlotta. Mitt emellan dessa gårdar ligger Mariedal, som fick sitt namn efter Maria Nattsén, hustrun till garvaren Sven Nattsén.

Mariedal hette för länge sedan Forssells torp eller intaga. Vem var Forsell? Jo, en bokhållare vid Jonas Alströmers manufakturverk. Hans förnamn var Carl och han var son till prosten och riksdagsmannen Lars Forsselius, som i sitt äktenskap med Christina Vallerius hade inte mindre än 15 barn. Nio av dem var söner och alla nio ändrade efternamnet till Forsell. De yngsta sönerna Carl och Peter blev båda rådmän i Alignsås.

Forsells torp var inte stort. Det gränsade i öster till Stockslycke bys ägor. Själva byn låg där vi i dag har Hemvägen-Lärkvägen och markerna sträckte sig sig fram till järnvägen i norr, i öster till Gerdsken och i väster till Hantverksgatan. På sina åtta tunnland odlade Carl Forsell bondtobak eller Nicotiana rustica några år under 1740-talet. Tobaksodlingen övertogs av Jonas Alströmer efter några år. Han var i behov av avkastningen från den för att kunna finansera sin fabriksskola i staden.

Att odla tobak uppfattades nästan som en samhällelig plikt under 1700-talet. Den svenska kungen Fredrik I hade redan 1724 bestämt att varje svensk stad skulle avsätta jord till tobaksodling. Det var för övrigt samma år som Jonas Almströmer startade sitt manufakturverk. Den inhemska odlingen måste på alla sätt gynnas, menade man, för att begränsa importen av virginatobak. Att stödja inhemsk industri, att öka exporten och minska importen var något av dagens lösen för 1700-talets merkantilister.

Nästa ägare till Forsells torp med åbyggnader var gästgivaren Anders Lewander från Leaby i Falköpingstrakten och då är vi framme vid sekelskiftet 1800. Efter honom står garvaren David Nyman som ny ägare och strax därefter kopparslagaren Petter Olsson och något senare garvaren Sven Natttsén, som ger gården namnet Mariedal efter sin hustru Maria. Köpebrevet är daterat den 29 april 1841.

Sven Nattséns bostadshus och alla uthus låg samlade på den plats där vi idag har kvarteret Prästkragen vid Vårlöksvägen. Han lät bygga ett hus till sina gesäller, en rundbyggnad innehållande två rum. Det kallades allmänt för Trissan och låg nära våra dagars Afzeliiväg.

Sven Nattsén var rådman och tillhörde stadens äldste år 1837. De var tolv till antalet och representerade borgerskapet. Han var socialt verksam på det sättet att han tillsammans med majoren Grönbom och handelsmannen Sven Ahlrot bildade fattigvårdens tredje distrikt. När de fattiga i staden drabbades under nödåret 1831 var Sven Nattsén en av männen bakom stadens soppkök, som försåg de nödlidande med mat för dagen.

Under några år ägdes sedan Mariedal av karduansmakaren F N Alard och därefter av strumpvävaren och hökaren (matvaruhandlaren) Johan Hulthén, som i sin tur sålde gården till rådmannen Carl Alfred Norinder år 1864 och därmed går Mariedal in i sin storhetstid.

Carl Alfred Norinder var en välkänd alingsåsbo, spannmålshandlare med verksamhet och bostad på Kungsgatan 19. Han valdes till drätselkammarnes ordförande 1869 - 1872 och till rådman 1875. Mariedals marker utökades nu med flera tunnland och ett nytt bostadshus, ritat av ingenjör J Hellström byggdes på platsen för det rivna Trissan och dessutom tillkommer en stor trädgård. Ingenjören var för övrigt den som fick stadens uppdrag att arrangera illuminationerna vid stationen när Västra stambanan invigdes den 9 november 1862.

På 1870-talet byggde Norinder om och till sitt hus efter ritningar av den välkände göteborgsarkitekten Adrian Pettersson, samme man som ritade Nolhaga slott, Vikaryds slott, Gustav Adolfskolan och en rad kyrkor och bostadshus på västkusten och i Göteborg. Den nya mangårdsbyggnaden blev ett magnifikt hus med en lika magnifik glasveranda i den tidens "snickarglädjestil". Här samlades familjen sina vänner och njöt av sommarkvällarna och den fina utsikten över landskapet. Till vänster kunde de se Charlottenberg och till höger Christinae kyrktorn i fjärran. Stillheten bröts kanske av ljudet från ett hästfordon eller samspråkande stadsbor på Göteborgsvägen nära Bratteberget.

När det nya och ombyggda huset stod färdigt anlade Norinder en trädgård på mer än tre tunnland. Där satte han mer än 200 fruktträd och 400 bärbuskar, drivbänkar anförskaffades liksom ett stort växthus. Mariedal framstod nu, som krönikör F W Nyman skriver, som ett sannskyldigt landeri liknande dem i Göteborg.

Efter Carl Alfred Norinders död 1893 köpte krögaren Petter Sandberg Mariedal av sterbhuset. Petter Sandberg drev hotellrörelse i Alingsås åren 1885 till 1895. Han var för övrigt en av de 25 ledamöter, som 1895 för första gången i historien valdes till den första stadfullmäktigeförsamlingen. Han tog dessutom iniativet till bildandet av Alingsås telefonaktiebolag år 1884. Två år efter att han övertagit Mariedal avlider han och så såldes gården på nytt, nu till S Olsson och senare till apotekaren Casimir Kihlström, båda från Göteborg.

Stadens styrelsemän intresserar sig nu för för Mariedals egendom. När stadsfullmäktige sammanträder i december 1927 finns ett förslag om förvärv av egendomen Mariedal. Det är fem välkända män i stadens liv som föreslår köpet nämligen borgmästaren Elis Zimdahl, handlaren Alfred Hedén, kronofodgen Carl Almgren, rektorn G A Bohlin och handlaren August Carlsson. Stadsfullmäktige är eniga i sitt beslut och sin uppfattning om förmånligheten för staden att äga Mariedals marker. För en kostnad av 75 000.- blir staden ny ägare till egendomen. Det är inte omöjligt att stadens fäder hade planer på att utnyttja Mariedal för bostadsbyggande. Det skulle dock dröja trettio år innan sådan planer blev verklighet. Men man kanske ändå kan säga att Mariedal föds som stadsdel i och med detta förvärv.

Under några år på 1930-40-talen fungerar Mariedal som vilohem och pensionat. Huset innehöll ju på bottenvåningen sex rum, kök, hall och stor matsal med en nästan lika stor verande och den övre våningen hade också flera rum.

I december 1944 köper Kabom huset med trädgård för att där förlägga baltiska flyktningar som arbetade i fabriken. Tio år senare eller 1 november 1955 står Werner Johansson som ny ägare.

Men några år tidigare eller 1949 beslutar staden att exploatera Mariedal för bostadsbyggande. Man anslår 128 000 kronor för ändamålet och får 33 000 kvm tomtmark för bostäder. Byggandet kommer raskt igång och under första åren på 1950-talet uppförs radhusen först utmed Afzeliivägen och senare Mariedalsvägen och Vårlöksvägen liksom ett antal villor i angränsande kvarter.

Mariedal är en stadsdel med sin alldeles bestämda historia allt ifrån Jonas Alströmers dagar till vår egen tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19980504