Alingsås - det första moderna industrisamhället i landet!

Utan att ta till överord kan man påstå att Alingsås var det första moderna industrisamhället i vårt land. Visserligen förelåg det förhållandet att tyngdpunkten vad gäller manufakturer låg i Stockholm, som hade två tredjedelar av alla vävstolar i landet och lika mycket av manufakturernas totala tillverkningsvärde. Även Norrköping låg före Alingsås, som kom först på tredje plats, men Alingsås hade en ställning bland våra manufakturorter i landet som var helt unik. Manufaktursocieteten hade makten i staden, den ekonomiska såväl som den juridiska.

Under Frihetstiden, som vi kallar en del av 1700-talet, var manufakturerna de styrandes skötebarn. Man var så till den milda grad fascinerad av tanken att man inom landet kunde framställa varor, som tidigare inte producerats, att man gav manufakturerna allt det stöd man kunde uppbringa. Det märkliga var att förädlingsindustrin, dit manufakturerna räknades, ansågs som något förmer än en aldrig så lönsam framställning av halvfabrikat. Yrkesskickligheten inom manufakturerna var inte heller stor, trots en importerad kår av mästare från Holand, England och Frankrike. Att konkurrera med franska vävnader var således inte att tänka på - kort sagt det fanns inte någon marknad ute i Europa för våra textilvaror från manufakturverkstäder. Exportpremier till trots var det svårt att bryta sig in på den europeiska marknaden.

De styrandes stöd till manufakturerna ute i landet tog sig under denna period alla de former man kunde tänka sig. Importförbud till exempel gällde i allmänhet på konkurrerande utländska varor och rena penningpremier utvecklades även. Man gick så långt, att en särskild skatt, kallad landshjälpen, togs upp enbart för manufakturernas räkning och den gick till en början hel och odelad till Alignsås manufakturverk. Härvidlag var Jonas Alströmer skicklig att övertyga statsmakterna om behovet av stöd och bidrag.

För oss i våra dagar med det perspektivet vi har på gångna tider kan vi säga, att manufakturernas roll var långt med obetydlig än samtiden ville inse. Man måste samtidigt ha i minnet att det svenska 1700-talet var en tid, då man försökte att skapa en egen profil, att göra sig oberoende av utlandet, att vara svensk i seder, språk och allmän prägel på ett helt annat sätt än under tidigare perioder med dess massintryck utifrån.

Under det svenska 1700-talet hade Alingsås en för tiden och landet unik ställning på alla sätt stöttad av statsmakterna. Inget annat samhälle i landet kunde jämföras med Alingsås, inget annat samhälle omhuldades så av statsmakterna. Men Jonas Alströmer kanske var för tidigt ute, för modern och för internationell för att klara av verksamheten?

Jonas Alströmer valde sin födelsestad till plats för sitt manufakturverk. En novemberdag 1723 rullade några foror över Västra bron in mot staden lastade med maskiner och körda av utländska män. I spetsen för för denna kontingent stod engelsmännen Stephan Bennet och John Biggs. Alströmer själv skulle dröja ännu några år innan han infann sig i Alingsås för att leda företaget.

I de första privilegierna från 1724 finns en uppgift som för den tiden måste ha inneburit något alldeles sensationellt och märkligt. Alla manufatururister och hantverkare av den reformerta läran som Alströmer införskaffat till Alingsås hade rätt att utöva sin religion vid sammankomster i sina hem eller i någon annan lokal. Några särskilda kyrkor för den utländska arbetskraften uppfördes inte utan man fick klara sig med de lokaler, som fanns tillgängliga. Kort sagt rådde det religionsfrihet i Alingsås till skillnad från övriga riket!

Alla som arbetade vid verkstäderna befriades från båtmanshåll, utskrivningar och andra skatter och plikter. Dessutom fick manufakturverket rätt att sälja varorna i öppna bodar eller i hemmen och på marknader och fritt föra omkring dem i landet. Med tanke på den tidens besvärliga tullar mellan olika provinser, som kunde kännas besvärande, måste bestämmelsernas i Alingsås framstått som mycket generösa och tillmötesgående mot manufakturisterna.

I privilegierna av år 1726 tillmötesgår således de styrande Jonas Alströmers önskemål på en mängd punkter bland annat att staden skulle införlivas med manufakturverket, då borgerskapet avsagt sig stadsprivilegierna och all borglerlig hantering, att alla arbetare vid fabrikerna skulle vara fria från inkvartering och värvning, att ingen som var nödvändig och nyttig för orten skulle få tillstånd att bosätta sig eller ens vistas i Alingsås och att alla personer, som lydde under sociteten, fick dragas från sitt arbete eller häktas för någon skuld eller någon annan gärning. Borgerskapet i Stockholm inte bara tillstyrkte alla dessa önskemål, de uttalade också den meningen att många fler liknande samhällen och manufakturer skulle inrättas i landet för landets bästa.

Manufakturstaden Alingsås fick ett brått slut. Vid riksdagen 1765 - 1766 föreslog den bekanta prosten Wijkman att privilegierna borde upphöra och att Alingsås borde återgå till egenskap av stad i likhet med andra rikets städer. Mösspartiet, som nu hade majoritet över det gamla Hattpartiet, genomdrev utan votering att privilegierna för Alingsås manufakturverk upphörde.

Efter denna krasch skulle det dröja nästan hundra år innan Alingsås åter blev en textilstad av format. Engelsmannen Charles Hill, som 1843 kommit till Rydboholm och senare arbetade i Norrköping, flyttade 1862 till Alingsås. Han förvärvade fastigheterna vid Lillån i kvarteret Fliten, Spinnaren och några till och började där bygga upp en industri, som skulla komma att dominera stadens industriliv en lång tid framöver.

Charles Hill var född i Bolton i Lancashire i England och skaffade sig en grundlig utbildning och praktik innan han flyttade till Sverige. Efter tiden i Norrköping kom han till Alingsås 1862 och övertog den Klingska klädesfabriken, som sedan 15 år låg utan verksamhet. Starten blev blygsam. I fabriken började man väva på sex mekaniska vävstolar, drivna av vattenkraften från det lilla fallet i Lillån. Men Charles Hill var en driftig man och nya fabriksbyggnader tillkom och snart skulle kunde man väva på 350 vävstolar, som sysselsatte 170 arbetare. På 1880-talet förvärvade Hill Rosenlunds spinneri, ett av de äldsta bomullsspinnerierna i landet. Därigenom kunde han förse sitt väveri med garn från eget spinneri.

Sonen Edmund Hill övertog, efter faderns död 1889, ledningen av fabriken i Alingsås, som på 1890-talet sysselsatte 300 arbetare vid 527 vävstolar för tillverkning av domestik, kallikå, tvills, mollskinn och kasinett.

Under åren 1902 - 1912 hade Victor Hill ledningen av fabriken, då man expanderade stort. Ett område vid Gerdsken inköptes 1905, där en ny fabriksbyggnad uppfördes och där sammanlagt 1000 stolar var igång med 320 arbetare anställda såväl i nya som gamla fabriken. Det var faktiskt så att var tionde alingsåsbo arbetade i Bomullsväfveriet.

En blick på textilarbetarnas löner under de första decenierna av fabrikens tillblivelse och de arbetstider som gällde för arbetarna blir en intressant läsning. Det första året fabriken var igång eller 1862 var arbetsdagen 13 - 15 timmar. (inklusive raster) och förtjänsten låg på 75 öre dagen. Mindre än 20 år senare var arbetstiden 11 - 13 timmar om dagen och nu låg timförtjänsten på 90 öre. Nu är att märka att dessa timlöner avser kvinnlig arbetskraft, männen var något bättre betalda, medan yngre och minderåriga arbeterskor hade lägre lön än väverskorna. Männen var ofta vävmästare, vävlagare, smörjare, dressare, ruggare eller packare, medan kvinnorna ofta utförde arbetet vid vävstolarna. En väverska kring sekelskiftet 1900 uttryckta det på följande sätt: Smörjarna gick där med sin lilla smörjkanna och smorde maskinerna. Det var ett mycket lätt arbete, som vilken kvinna som helst hade kunnat göra. De hade också bättre betalt.

Alingsås var som manufakturstad under 1700-talet ett intressant projekt under en tid då statsmakterna på alla sätt försökte hålla den nystartade manufakturen under armarna. Alingsås framstår som något unikt i förhållande till andra städer i riket under denna tid. Staden upphörde att vara stad och styrdes helt av manufaktursociteten, som skyddade verkstäderna i staden, som svarade för skolundervisning, som genomdrev skattefrihet och tullfrihet för arbetare och de varor, som fördes ut i riket, som svarade för den sociala omvårdnaden och hälsovården och som på alla sätt försökte att hålla verksamheten igång. Det skulle dröja närmare hundra år innan en ny textilindustri satte fart på stadens industriliv. Västra stambanans tillkomst 1862 var en av förutsättningarna för att Charles Hill kunde dra igång hjulen i den gamla klädesfabriken, som sedan växte ut till en i staden alltmer dominerande verksamhet.

Per Henrik Rosenström

Alingsås tidning Bilaga Vår industri

Hüttlingska gården - nu förklarad som byggnadsminne.

Alingsås kan ståta med inte mindre än nio byggnadsminnen i sin innerstad. Det är ovanligt många byggnader för att vara en stadskärna av Alingsås storlek. Men så har vi också en fin och trivsam träbebyggelse, som är värd att uppmärksamma och värd att vårda, så nio byggnadsminnen är egentligen helt i sin ordning. En av dessa nio trähus är den Hüttlingska gården i kvarteret Cederberg vid Plangatan 9. Huset är byggt i vinkel och vänder en fasad mot Plangatan och en annan mot Östra Vattugränd.

Men varför heter gården Hüttlingska gården och vem är Hüttling? Gården har fått sitt namn efter en major Hüttling, som tillhörde Västgöta-Dal regemente och som kom till Alingsås på 1880-talet. Hans hustru var från Schweiz, en vacker kvinna med ett ungdomligt ansikte. Hon talade alltid franska eller engelska med sin man, som märkligt nog alltid svarade på svenska. Hennes syster Mary Gaudard de Vinci vistades långa tider i det Hüttlingska hemmet och dessa båda damer utgjorde ett ovanligt och kontinentalt inslag i 80-talets småstadsliv.

Men Hüttlingska gården existerade långt innan den kom i familjens ägo. När huset uppfördes vet vi ännu ej med säkerhet, men det är troligt att det byggdes omkring sekelskiftet 1800.

På samma plats, där nu Hüttlingska huset ligger, fanns vid mitten av 1700-talet ett av Alingsås manufakturverks klädesväverier. Den brann ner i den våldsamma brand, som gick fram över kvarteret natten till den 27 oktober 1779. Branden ödelade inte bara klädesväveriet i kvarteret Cederberg utan också alla verkstäder i grannskapet. Författaren F W Nyman säger så här om branden i en av sina småskrifter om Alingsås: 1779 träffades Alingsås av den andra stora eldolyckan, varigenom flertalet av fabrikerna blev lågornas rov. Efter denna brand förlorade staden sin betydelse av fabriksort.

I den övriga delen av kvarteret hade Stephan Bennet sin trädgård och sitt bostadshus. Bennet var Jonas Alströmer högra hand och manufakturverkets vicedirektör. Han var engelsman och den främste i den grupp som Jonas Alströmer förde med sig från England 1723.

Ur resterna av det nedbrunna klädesväveriet växte så småningom ett nytt och ståtligt bostadshus fram. I brandförsäkringshandlingar från 1828 får vi en god beskrivning av hur huset såg ut och vad det innehöll. Huset av furutimmer hade två våningar med vind, var 43 alnar långt, 14 alnar brett och 17 alnar högt från kroppåsen räknat. Översätter man alnmåtten till meter får man ett hus på knappt 27 meter, en bredd av dryga 8 meter och en höjd av 10 meter.

Första våningen hade nio inredda rum med två förstugor medan den andra våningen innehöll åtta inredda rum med ett särskilt skänkrum och en förstuga. Det fanns tolv kakelugnar i huset, nio halvfranska dörrar, en bakugn och en köksspis. Två källare fanns också. Taket var täckt med tegel och hade tre skorstenar.

Vilka har bott i detta vackra trähus? Husförhörslängderna lämnar uppgifter om detta. Enligt 1847 års längd fanns häradshövdingen Per Ulrik Stenberg som hyresgäst likson sjötullskontrollören Christian Jannerstål med hustru samt hushållerska, drängar och pigor. Tjugo år senare bor här kammarherre Arvid Virgin med familj jämte hushållerska, en dräng och tre pigor och år 1887 finner vi Carl Gabriel Adelsköld, en yngre bror till Claes Adelsköld på Nolhaga. och hans hustru Terese som boende i huset jämte banmästaren Anton Åberg med familj.

Men huset hyste inte bara boende. Louise Forsell, som bedrev undervisning för flickor i det Forsellerska huset på Västra Ringgatan nära Gasverksbron, behövde större lokaler. Hon flyttade till Hüttlingska gården och stannade där 1882-1885 för att sedan flytta till Drottninggatan (nuvarande Café Ringen).

När det gamla hotellet vid järnvägen revs 1910 och innan det nya stod färdigt 1911, inrymdes hotellrörelsen i den Hüttlingska gården, som Matilda Hüttling då ägde.

Några år senare, eller 1915, beviljade byggnadsnämnden en tillbyggnad av huset utmed Östra Vattugränd och nu i år framstår den vackra träbyggnaden genom ägaren Gunnar Michelsons försorg som ännu vackrare och skönare efter en genomgripande ombyggnad, som ej förgripit sig på den harmoniska exteriören. Det är nämligen den som är byggnadsminnesförklarad av länsstyrelsen. Ombyggnadsarbetet har skett i samråd med kulturhistorisk expertis från länsmuseet och länsstyrelsen i Vänersborg.

Hüttlingska gården framstår som en pärla i raden av fina trähus i Alingsås innerstad.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19890906