Lanthandlare och orderfirmor konkurrerade ut marknaderna

Om man vill uppleva en marknad av mer ursprungligt slag och i alla dess funktioner får man resa till sydligare länder, till städer och byar vid Medelhavet eller till helt andra världsdelar än vår. Inte ens de äldsta i vår generation har sett eller upplevt annat än bleka avtoningar av de gamla marknaderna, som förr var en så viktig del i vår livsföring. I slutet av förra seklet hade man funnit nya former för varuutbytet och lanthandlarna växte i antal och postorderfirmarna hade börjat sin välsningnelsebringande verksamhet som spridare av nya artiklar till de svenska hemmen.

Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.

Staten ville ha bort frimarknaderna

I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.

Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.

Ståndspenning måste betalas

Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!

Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.

Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.

Även stadens köpmän deltog

På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.

Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.

Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.

Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.

Jungfrun bar korgen

Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.

I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.

Petrus skulle sälja en ful ko

De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.

En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19720830

Kungsgatan alltid lika levande

Handelsboden blev ofta i gamla tider mötesplatsen för många stadsbor, som gjorde sina inköp och för lantbor, som lämnade varor till handelsmannen. Gärna samlades man utanför bodarna och diskuterade de senaste nyterna i staden, skämtade om grannar och tillresande och berättade historier. Inte sällan hade man särskilda samlingsplatser för lantbor från till exempel Bälinge och Lena. Än idag kallar vi den öppna platsen i hörnet av Nygatan och Kungsgatan för Bälinge torg medan Lena torg, som är namnet på hörnet av Kungsgatan och Östra Ringgatan, kanske är mindre känt och använt.

Om man hade ärende till handelsboden och klev in i affären så möttes man av en stark doft av tobak, sill, kaffe, kryddor, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och ris och i taket hände forogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä. Efter avslutad affär brukade det bjudas på ett glas vin. I varje fall berättas om Alfred Hedén, som drev affär i hörnet av Kungsgatan och Stora Torget, att han gärna bjöd på ett glas vin eller en cigarr efter avslutade affärer mellan sig och någon bonde, som levererat varor.

Bodbiträdet uppträdde i kavaj, skjorta med vit löskrage och med skärmmössa på huvudet. Han vägde med säker och van hand upp de varor som såldes och snabbt och skickligt snurrade han karamellstruten. På hyllorna bakom honom stod den tidens alla härligheter, i taket hängde granna fotogenlampor och på en särskild hylla tronade skålar och fat av gnistrande kristall.

Kungsgatan

Kungsgatan har inte alltid varit den förnämsta gatan. I en tid av rojlism var det naturligt att den stora gatan i stadskärnan gavs namnet Kungsgatan och lika naturligt var att köpenskaperna koncentrerades till just denna gata. Handelsbodarna, som just började blomstra under 1800-talets slut, kom till största delen ligga utmed Kungsgatan och dess tvärgator.

Kungsgatan var sannolikt den första stensatta gatan. Ännu så sent som 1822 var inte torget stensatt överallt och de är först på 1830-talet gatorna i centrala delarna börjar stensätts. Kullerstenarna var inte så bekväma att promenera på, men å andra sidan kunde man röra sig ganska fritt över hela gatans bredd utan risk för att möta någon trafik och därmed ta sig fram på bästa sättet.

Slamret av vagnarnas järnskodda hjul mot kullerstenarna, när lantborna körde in till staden tidiga morgnar med varor till torget eller handelsbodarna, gjorde kanske de boende utmed Kungsgatan drömde tilbaka till en tid då kärrorna tyst daog fram i gatans sand och grus. Nymodigheter som gatsten uppskattades inte av alla i staden!

Kungsgatan har varit en i allra högsta grad levande gata, Verksamheter har skiftat, personer har kommit och gått, märkliga händelser har avlöst varandra och nymodigheter förändrat gatan och dess verksamheter.

Mollskinnsbyxor

I hörnet av Kungsgatan och Torggatan hade manufakturhandlaren T Hellström sin butik. Här såldes bl a mollskinnsbyxor, som Rika Svärd sydde. Fredrika Svärd bodde på Solgatan och kallades kort och gott Rika. Hon erhöll 25 öre för varje par byxor hon sydde och man kan tycka att det inte var särskilt generöst betalt. Man kan förmoda att symaskinen i Rikas hem på Solgatan ständigt snurrade för att hålla leverenserna igågn och hålla familjen med imkomster. Man kanske kan påstå att Fredrika Svärd var vår första konfektionsindustri - en föregångare till Kabom.

Horn-Kalle

På andra sidan Kungsgatan snett emot Hellströms butik låg Nattsénska garveriet, där gesäller och mästare drev det tunga och besvärliga hantverket med hudberedning och sullädertillverkning. Hos Nattsén fanns en gesäll, som kallades Horn-Kalle, därför att han hade hornlikande bulor i pannan. För att slippa detta förhatliga öknamn bestämde sig gesällen för att operera bort dem. Men världen och människan är grym - ett nytt öknamn, Hornlöse Karlsson, fick han bära.

Guldbröllopsfest

I hörnet av Färgaregatan och Kungsgatan låg postmästare Sommars hus. Postmästaren upplät en del av sitt hus till staden för den där skulle ha rådhusrättens lokaler. Under 1792 till 1828 höll stadens rådhusrätt till i Sommars hus. Det berättas om en furstlig fest, som Johan Alströmer höll för postmästaren och hans fru, när de firade guldbröllop den 26 december 1780. Paret hämtades kl 9 om aftonen till Alströmers hus där stadens förnämsta och andra utifrån kommande gäster samlats till ett antal av 90 personer. Det höls högtidstal och därefter avåts en festmåltid och brudparet, 80 och 75 år gamla, inledde den den efterföljande balen, som pågick till natten. Efter natten spisades det igen och samvaron fortsatte till kl 4 om morgonen, då det ålderstigna paret reste hem till sitt. Postmästare Sommar avled - inte av denna fest - vid 90 års ålder 1790.

På motsatta sidan av gatan, där vi idag har Robert Nilssons slöjdaffär, låg för mycket länge sedan ett trähus i två våningar, som ägdes och beboddes av Tore Carlsson och Annika Gisledotter, föräldrar till Jonas Alströmer, som föddes i detta hus 1685. Här levede Jonas tills han som 17-åring efter faderns död gav sig ut i världen. I den svåra brand, som övergick stadens centrala delar 1749 förstördes Jonas Alströmers barndomshem.

Nygrens gård är en gammal gästgivaregård. Det berättas om Linné, att han övernattade här under sitt besök i Alingsås sommaren 1746, då han befann sig på resa i Västergötland.

Bälinge Torg

Bälinge torg kallas än idag, som nämnts, platsen i hörnet av Nygatan och Kungsgatan. Här hade "Kalle på trappa" sin affär. Han brukade stå på trappan med tummarna innanför västen och språka med förbipasserande. Alingsåsborna gav honom namnet "Kalle på trappa" för hans vana, eller ovana, att från sin trapp till affären ständigt stå och prata med kunder och andra som bara passerade hans bod.

Gubben Ek

Vid Kungsgatans slut, nära Järtas park, låg Ekens krog, där gubben Ek hade sitt gästgiveri. Det var brukligt att man tog sig en marknadssup innan köpslåendet på kreatursmarknaden började och många är väl de affären, som både börjat och avslutats hos gubben Ek. Han hade en servering för "bättre folk" i en lokal mot Kungsgatan och för "sämre folk" i en lokal mot Östra Ringgatan. Han höll inte bara krog utan hyrde också ut hästar. Hans stalldräng, som inte lär varit något ljushuvud, tog sig före att en gång sadla en häst och sadeln kom felvänd. Gubben Ek blev naturligtvis arg och ryttaren inte mindre, men drängen försvarade sig med att "inte visste ja åt vilket håll herrn skulle rida".

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 801010

Bälinge torg - en träffpunkt

Bälinge torg kallas än i dag platsen vid Kungsgatans och Nygatans korsning. Här samlades förr Bälinge-bönderna vid torgdagar och andra stadsbesök och språkade om händelser och berättade historier om grannar, utsocknes och stadsbor och skrävlade inför varandra om allsköns bedrifter.

På trappan till sin speceriaffär vid Bälinge torg stod Kalle med tummarna innanför västen och lyssnade. Han hade fått sitt namn "Kalle på trappan" av stadsborna på grund av sin vana att tillbringa långa stunder på trappan till sin affär, språkandes med förbipasserande. Han och sta´ns andra specerihandlare hade ofta en stor krets av kunder från landsbygden, som de köpte eller bytte varor med. Ofta avslutades affären med ett glas av det billiga vinet och ibland också en cigarr til det. Steg man in i den gamla speceriaffären mötte en doft av tobak, sill, kryddor, kaffe, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och risgryn, och i taket hängde fotogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä.

Lena torg
Fortsätter vi vår vandring österut på Kungsgatan når man snart fram till Östra Ringgatan och Järtas park, som förr kallades Lena torg därför att Lena-borna samlades där och språkades vid sina stadsresor liksom Bälinge-borna vid Bälinge torg.

I södra hörnet vid Kungsgatan och Östra Ringgatan låg gamla "Ekens" - en gästgivaregård, som drevs av krögare Ek i slutet av 1800-talet. Gården uppfördes någon gång vid 1700-talets slut men har byggts om vid ett par tillfällen under 1800-talet och har så sent som förra året fått en välbehövlig renovering och ommålning. Krögare Ek eller Eken, som han allmänt kallades, hade värdshus här, och markandsbesökare och andra resenärer, som färdades från Borås och Skara, tog gärna in hos honom. Inne på gården fanns en spaljéberså, där Eken och hans närmaste vänner under ljumma sommarkvällar njöt ett glas eller två och dryftade tidens händelser.

"Grön" donation
På andra sidan gatan ligger Järtas park, som fått sitt namn efter hovrättsrådet Fredrik Järta, avliden 1882 i Alingsås. Han donerade parken till sta´n på det villkoret att den inte fick bebyggas utan alltid vara ett grönområde. Före parkens tillkomst var här markandsplats, använd också som plan för idrottstävlingar, och strax intill låg den gamla repslagarebanan. I dag står i den lilla planteringen en bronsskulptur av göteborgskonstnären Åke Thornblad, som han kallar "Lekande barn" och den är inköpt av kulturnämnden 1966.

På den norra sidan av parken i det stora tvåvåningshuset av trä låg den gamla flickskolan under åren 1894 - 1905 och den förestods av fröken Louise Lindstedt. Man kan säga att den hade sitt ursprung i fröken Louise Forsells flickskola, som låg vid Västra Ringgatan nära Gasverksbron. Östra Ringgatan utgjorde sta´ns gräns mot öster och vandrar man den norrut går man förbi en annan liten fin 1800-talsgård, den Broddska, i hörnet av Drottninggatan.

Man hade förr ett stort intresse för att hela sta´n skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick inte ligga obebyggda - man strävade efter att skapa slutna kvarter och vackra gatuperspektiv. De tomter, som var anlagda till trädgårdar, fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning, att där växte frukträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela sta´n skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - och varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Skarpa Nord
Skarpa Nord kallade man hörnhuset Östra och Norra Ringggatan. Det tämligen stora trähuset i två våningar låg utsatt för de skarpa nordanvindarna, som blåste över markerna från Nolby och Rödene. I det huset hade Betty Beckman en gång sin flickskola, men på 1800-talet var det i bottenvåningen en tvårumslägenhet och två enrumslägenheter med gemensamt kök och öppen spis, där var och en rådde om sin särskilda eldhärd. På gården hade man potatisland och gödselstad och använt vatten fick man släppa ut i rännstenen, men endast mellan kl elva på kvällen och fem på morgonen.

I Norra Ringgatans allé motionerade brunnsgästerna och för den mindre motionslystna fanns långa bänkar utplacerade. Från Skarpa Nord såg man Landskyrkan, skolan och vägen över åsen mot Rödene.

Frikostig
Vi vandrar vidare Norra Ringgatan österut till Lendahlsgatan som fått namnet efter fabrikören Sven Lendahl, frikostig donator till kyrkans ombyggnad på 1780-talet. I en rapport om Alingsås manufakturverk från 1757 nämner man "Lendahls halvsidenfabrik" bland de verkstäder, som drevs mer i privat regi och följaktligen inte var direkt knytna till manufakturverket. Sven Lendahl blev en förmögen man, ägde två fastigheter på Drottninggatan och hela det kvarter där Sparbanken är beläget idag. Det är möjligt att han även ägde mark i Stockslycke eftersom man sedan gammalt kallade en byväg där för "Lendahls gata".

Stockslycke by
Fortsätter man Lendahlsgatan söderut går man på marker, som förr låg utanför sta´n. Här var stora åkergärden som i söder gränsade till Stockslycke bys ägor. Ser man kartan över Alingsås, som ritades på 1700-talet, talar den om att prästgården och byn Holmens ägor låg här. Lendahlsgatan är en gata med väl tilltagen bredd. Trähusen på ömse sidor om gatan, beskuggas av träden, byggdes vid vårt sekels början. Det var just dessa kvarter som tillkom vid den stadsplan, som antogs 1911 och med en gång gjorde sta´n betydligt större och rymligare än den gamla stadsplanen från 1876. Lendahlsgatan passerar järnvägen och byter sedan namn till Stampgatan.

Redan i ett brev från 1625 underskrivet av Gustaf II Adolf talas om alingsåsbornas rätt att få bygga tullkvarn i Gärdska ström vid nuvarande Stampen. Men kvarnen kom inte att byggas då utan senare. Sta´n återkommer i en skrivelse någon gång på 1630-talet med en påminnelse till "Svea rikes regerande råd" om lämpligheten att bygga vattenkvarnen vid Gärdska ström.

Klädesstamp
Men varför heter området Stampen? Helt enkelt därför att Jonas Alströmer anlade en klädesstamp här vid vattenfallet i Gärdska ström. Den verkstaden tillhörde även manufaktursociteten och i närheten av den hade Peter Wirgman sin metallfabrik på 1700-talet. Vid Linnés besök i Alingsås 1746 var Wirgmans fabrik helt ny och sysselsatte två gesäller och två lörogossar med tillverkning av knappar, lås och ett slags "guldförnissa". Vid Jonas Alströmers bortgång 1761 sysselsattes sex verkmästare och fyra gesäller, men 1788 efter Wirgmans död lades metallfabriken ner.

För en flanör är Stampen inte bara en historisk stadsdel, den har en intimare atmosfär än andra delar av sta´n, den är full av överraskningar och charmerande idyller kring de hus och gårdar, som grupperar sig från järnvägen ner mot vattenfallet i Gärdska ström. Låt oss gärna stanna här vid Stampens kvarn för denna gång och fortsätta flanerandet tillbaks mot centrum en annan gång.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730115