fredag 9 december 2011

Järtas hus

Den gamla trästaden brukar vi kalla den del av innerstaden, som begränsas av Ringgatorna i norr, söder, öster och väster. Utanför dessa fanns öppna marker med enstaka hus och gårdar. Den nya trästaden var en del av staden, som under 1800-talets senare del växte fram på markerna öster om Östra Ringgatan.

En av de första, som uppförde ett hus åt sig var Fredrik Rutger Järta. Det byggdes 1870 och kom att ligga vid Kungsgatan strax öster om Östra Ringgatan. Huset var ett tvåvånings trähus stort nog åt hans stora konstsamling och bibliotek.

Fredrik Järta valde att bosätta sig i lilla Alingsås 1865. Av okänd anledning avbröt han sin karriär som ämbetsman i Stockholm och levde ett undanskymt liv i Alingsås. Han avled 1882 och när hans testamente öppnades kunde man konstatera att han till Alingsås stad donerat såväl Plantaget som det grönområde som vi idag kallar Järtas park. I donationsbetämmelserna fanns klart angivet att dessa båda grönområden för all framtid skulle vara parker och ej bebyggas.

Järtas hus vid Kungsgatan blev 1894 lokal för flickskolan. Louise Forsell, som var en utomordentlig intelligent och livlig kvinna, hade 1856 öppnat en flickpension i en fastighet nära bron till våra dagars Elverk. Ur denna flickpension växte så småningom "Alingsås elementärskola för flickor" fram. Sina lokaler hade skolan först i Hüttlingska huset på Plangatan och senare i Lindquistska gården på Drottninggatan i kv Hägern för att därefter flytta till Järtas hus med Louise Lindstedt som föreståndarinna. Då hade skolan 48 elever och när skolan upphörde 1905 fanns 66 flickor. Skälet till att skolan upphörde var att den nya samskolan inrättades i nuvarande Gustav Adolfskolan och flickskolans elever flyttade helt enkelt över dit.

Järtas hus har alltsedan dess inrymt bostäder och butiker. I områdesplanen från år 1980 fastslås att huset är kulturhistoriskt värdefullt. Ett litet orosmoln seglade upp på himlen när hela kvarteret såldes till intressenter i Göteborg och planer fanns på stora förändringar av hela kvarteret. Men Järtas hus ligger kvar och vänder sin stiliga träfasad mot den gröna parken.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

onsdag 28 september 2011

De gamla trähusen ger Alingsås dess profil

Våra funderingar kring möjligheterna "att bygga och bevara" - en stadsförnyelse, som ersätter det förbrukade utan att våldsföra sig på det väsentliga och värdefulla i en stadsmiljös egenart, är ofta laddade med något diffusa uppfattningar om "teknisk nödvändighet" och "ofrånkomliga utvecklingstendenser" och liknande. Vi tycks tro att utvecklingen är som ett mekaniskt sorgespel, ödesbestämt och omöjligt att påverka genom vår egen vilja. Vi vet också att det inte förhåller sig så. Ingenting kommer till utan att vi planerar och bygger och ingenting rivs utan att vi beslutar det Vi måste faktiskt rensa ut alla vidskepliga föreställningar om en teknisk ödesbestämdhet och klart inse att det är vi själva som bär ansvaret och h e l a ansvaret för hur de tekniska resurserna skall utnyttjas och hur våra samhällen och städer byggs.

Den rätt livliga stadsplaneringsdebatt som präglat 60- och 70-talen kan knappast undgått någon. Starka ekonomiska och politiska krafter har ställts emot mindre gruppers intressen att bevara och förbättra gamla stadspartier och genuina miljöer t ex Landnala i Göteborg. Mot teknik och ekonomi har ställts mänskliga behov som inte kan mätas i kronor, hästkrafter och sekunder, t ex kultur, tradition, skönhet, romantik, natur, stillhet.

Att förnya en stad - att renovera och ersätta gammalt med nytt - är alltid en mycket komplicerad och även smärtsam process där det gäller att hålla på de kvalitativa värdena, allt det som kanske inte ger utdelning i pengar men som ger utdelning i människors hjärtan. Förnyelsen och förändringen får inte vara för våldsam - ju våldsammare den är desto starkare känner vi behovet av kontinuitet. Vi vill inte vara utan gamla gatubilder, utsikter och silhuetter som blivit så självklara för oss och som utgör en viktig del i vår tillvaro.

Om man vill att staden ska behålla sin karaktär och sin identitet och om man vill att förnyelsen ska vara utan våldsamheter då måste vi också lära oss att stiga ur bilen. Den är ju för övrigt en teknisk ofullgången produkt, den luktar illa, den bullrar och för oväsen och den smutsar ner och är livsfarlig på många sätt.

Det kan inträffa att samma person som på morgonen funderar att få köra sin bil ända fram till arbetsplatsen eller affären i innerstaden på eftermiddagen kan bli upprörd och förbittrad över att ett hus, en välkänd silhuett, skall rivas för att ge plats åt en bilparkering. En bilfri innerstad i svenska städer - det vore något att arbeta för! I Amerika med sin stora biltäthet han man på sina håll i de nya saneringsplanerna bestämt sig för att alla privatbilar skall försvinna från innerstadens markplan och att innerstaden skall ges en renässans som bostadsmiljö. Under slagordet "downtown is for people" vill man återerövra de centrala delarna i staden som livsmiljöer.
Även i svenska städer och särskilt innestadsdelarna måste vi avstå från användandet av våra privata bilar. Det måste bli naturligt för oss att röra oss i en annan rytm, frotteras direkt med våra medmänniskor utan mellanlägg av plast och plåt.

Det är få svenska städer som idag kan visa så mycket av gammal träarkitektur som Alingsås - den låga, trivsamma är vår stads karaktär, den mänskliga skalan skänker trygghet och lugn. När man varit ute och rest - och det tycks de flesta svenskar göra idag - blir hemkomsten en ny upplevelse och den leder till en ny inställning till staden. Man frågar sig kanske när man sett både gammalt och nytt utomlands om det verkligen här hemma läggs ner allsidig och kärleksfull omtanke på våra städer, om de verkligen sköts på ett riktigt människovärdigt sätt. I många städer utomlands får man veta att det är förbjudet att bryta sig ur skalan vid nybygge i innerstaden. I somliga länder får fastighetsägarna rentav bidrag till ombyggnader på villkor att de sköter sitt arbete så att stadsbilden berikas eller åtminstone inte fördärvas. Att det finns rysliga och barbariska exempel på vanvård av städer i nästan alla länder vet vi också. Det ger oss ännu bättre argument för ett kvalitetstänkande i vårt stadsbyggande.

Alingsås har härjats av två stora bränder, den första 1749 och den andra 1779. Den första branden förstörde östra delarna av staden, det gamla rådhuset i nordöstra hörnet av Stora torget brann då ner. Den andra branden rasade över de södra och västra delarna då bland annat de alströmerska verkstäderna förstördes. Det bör rimligtvis inte finnas kvar så mycket av den gamla 1700-talsbebyggelsen efter dessa två bränder. Men givitvis byggdes det en del under 1700-talets slut men de enda byggnader som finns kvar i oförändrat skick är rådhuset och museet. Flera andra hus är tillkomna under 1700-talets slut men har byggts om och präglas helt av 1800-talets stil och smak. De Hedénska gårdarna utefter Stora torgets östra sida har prägel av 1800-talsherrgård och bidrar till torgets magnifika inramning. Likaså den Nattsénska gården, den gamla garverigården från 1700-talet invid Lillån, byggdes om under 1800-talets slut och framstår idag som ett våra vackraste trähus.

Bakom tillkomsten av de förnämare trähusen ligger målmedvetet konstnärligt skapande. De enklare gårdarna följde mönstret från de större, men det skedde med särskild anpassning och omformnng för varje hus. Brädfodringen och fönsterfodren och andra snickerier bestod inte av slentriansmässigt påspikade bräder utan var en del av själva arkitekturen.

Bortsett från dessa snickeridetaljer hade man stora krav på symmetri, regelbundenhet, jämvikt och klarhet i byggnadens utformning och till de kraven kom vissa regler för proportionerna. Omsorgen om de nybyggda husen var stor och intresset för gamla kanske förfallna byggnader var inte mindre. Man hade ett stort intresse för att hela staden skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick till exempel inte ligga obebyggda - man strävade att skapa ett slutet gaturum. De tomter som var anlagda till trädgårdar fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning att där växte fruktträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela staden skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - utan varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Ingen skall av det som här framförts, tro att det är bevarandet av den gamla träbebyggelsen i och för sig som skall vara vårt mål i Alingsås utan de spänningar och harmonier man kan utvinna ur mötet mellan gammalt och nytt - att arkitektoniskt uttrycka det skall vara vår uppgift och vårt mål.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 721025

tisdag 20 september 2011

Kopparslagargården

Det var först på 1750-talet, som kvarteret öster om nuvarande Nygatan började bebyggas. Efter den stora branden 1749 byggdes staden ut med fem nya kvarter österut. Ett av dessa var Hjorten där kopparslagaregården ligger. Namnet har gården nu fått efter alla kopparslagare, som under nära hundra år har haft verkstad här.

Petter Lengberg var timmerman och en i raden av fem mästare, som var verksamma i staden år 1800. Han står som ägare till gården år 1808. Den förste i raden kopparslagare, som höll verkstad här, var M J Grömbom 1847. Efter honom kom kopparslagarna Janne Öhman och Carl Johan Öhman och från 1887 drev Johan Gustavson kopparslageri här. Den senare var ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. Han avled 1916 och verkstaden övertogs av Frans Fröman, som drev yrket till 1939. Han var anställd hos Johan Gustavsson och blev den sista i raden av kopparslagare på denna gård.

I samma kvarter på hörntomten mot Östra Ringgatan hade två andra kopparslagare sina verkstäder under 1700-talets slut och 1800-talets början. Det var Jonas Lundberg och sonen Daniel. Den senare var en av initiativtagarna till kopparslagarskrået när det inrättades i februari 1814. Hans far Jonas blev skråets första ålderman och avled 1829 nära 86-årig.

Carl Johan Öhman, som hade sin verkstad i kopparslagaregården, avled hastigt den 6 december 1883 efterlämnade hustrun Matilga och fem barn. Johan Gustavsson avled 1916 och hans hustru Jenny ägde tomt och byggnader till 1939 då familjen Westerdahl förvärvade fastigheten.

Hur kopparslagaregården med alla dess byggnader såg ut framgår av gamla brandförsäkringshandlingar. Boningshuset utmed Norra Strömgatan var 14 m långt och 7 m brett och hade en höjd från marken till takåsen av 8,4 m. Verkstadslängan i vilken kopparslageriet var inrymt var inte mindre än 27 m lång och nära 4 meter bred.

Kopparslagaregården på Norra Strömgatan är en fin representant för den gamla småstadskulturen, som man fortfarande finner mycket av i Alingsås. Den intimitet, som skapades med avgränsande plank och uthus mot grannen, framhävdes än mer av den rika grönskan och kullerstensbeläggningen på innergården.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

lördag 20 augusti 2011

Ramgården - dåtidens nöjesfält i Alingsås

Plangatan har fått sitt namn av Fredriksplan, som var det gamla namnet på Lilla torget och angränsande kvarter. Namnet Fredriksplan har uppkommit av namnet på den svenske kungen Fredrik I, som på olika sätt skyndade Joans Alströmer till hjälp i dennes arbete med att få hjulen att rulla i de nystartade verksatderna under 1720-talet.

Plangatan passerade österut Färgeribron eller Fattighusbron, som den också kallas. Det är en vacker välvd stenbro, som 1823 fick ersätta den gamla i trä. Alingsåsborna var nämligen trötta på det ständiga underhållet av de gamla träbroarna och därför beslöt man att ersätta dels bron vid Plangatan, dels bron vid Västra Ringgatan med nya av sten.

Stenvalvsbron har fått sina två namn av Fattighuset, som låg i hörnet av Plangatan och Färgaregatan, och Alströmerska färgeriet, som under 1700-talet låg i hörnet av Färgerigatan och Norra Strömgatan.

I sina minnen från Alingsås kring sekelskiftet berättar Sven M Carlsson om brevbäraren Fredrik Andersson och en episod Färgeribron. Fredrik Andersson var en omtyckt och uppskattad brevbärare hos Alingsåsbor. Han var nitisk och snabbfotad och sågs ofta både gå och springa med väskan över axeln och brevbunten i handen. En gång skulle han i god fart passera Färgeribron, men det bar sig inte bättre än att han snubblade och brevbunten for i en vid båge ner i ån. Nitisk som han var plumsade han ner i vattnet och fiskade upp alla kringflytande brev.

Nöjesfält
Till vänster om Plangatan fanns i den östra delen av av kvarteret mellan Plangatan och Norra Strömgatan ett nöjesfält under 1880 - 1890-talet. Hit kom all världens taskspelare och märliga männsikor för att förnöja Alingsåsborna när de var på marknader eller andra särskilda evenemang.

Området kallades Ramgården och var Alingsås nöjesfält. Här snurrade karusellen, som sköttes av ett par öldrickande gubbar, till skrålande musik och inte långt därifrån hördes djurens vrål och rytande från cirkusvagnarna. Här kunde man få se ormmänniskor, höra buktalare, och beundra Brazil Jack med sin plymförsedda hatt och sitt långa hår. Han var den store hästkarlen och illusionisten. Till de stora slagnumren i "världsklass" hörde Napolen den lille, 36 tum hög, och Drottningen av alla jättekvinnor, 340 skålpund tung, samt Damen utan underkropp. Oöverträffade att lura bönder var den afrikanska skogsmänniskan och människoätaren från Australien, som senare avslöjades som en svartmålad påg från Skåne.

Söder om Plangatan låg rallaren Per Skogs hus.. Han var född i Alingsås, som till en vävlagare, och deltog som rallare vid västra stambanan bygge 1855. Det var han som tog det första spadtaget vid Skaveryd när Lövekulle valborgsmässoafton 1855.

Aligngås kan alltså skryta med att ha två bemärkta rallare. Claes Adelsköld på Nolhaga deltog i landets första järnvägsbyge 1849 och Per Skog startade bygget 1855 vid Skaveryd

Bullar för 1 öre
Längre österut på Plangatan låg för inte så länge sedan Ada Anderssons lilla affär där man kunde handla mjölk och bullar och karameller och mycket annat. Bullarna kostade förresten 1 öre st. Steg man in i Ada Anderssons lilla affär så kunde man läsa följande lilla sentens på ett anslag: Vad gagnar det att människan vinner en hel värld när hon förlorar sin själ.

Innan man kom till Ada Anderssons affär kunde man ta Nygatan ner mot ån. Här låg Malles bryggeri. Hans riktiga namn var Emanuel Andersson och han bryggde ett omtyckt, mörkt och starkt öl, som kallades bultöl. Hur det namnet uppstått vet man ej bestämt men man kan förmoda att ölet vid en alltför frikostig konsumtion gav en bultande värk i huvudet dagen efter. Både bryggeriet och Malles hus vid Nygatan är sedan länge rivna. Nya hus med nya funktioner har kommit i deras ställe. Här byggdes vid slutet av 1930-talet Alingsås modernaste biograf. I annonser från 1938 talas om Sagabiografen som stans nyaste, modernaste och med en utsökt filmrepertoar.

Skolbyggnader
Fortsätter man Plangatan ännu längre österut kommer man till ett kvarter med enbart skolbyggnader. Det är Lendahlskolan, ett namn den fått efter fabrikör Sven Lendahl som 1788 tetamenterade en stor summa pengar till kyrkan och skolundervisningen i staden. Stadsförsamlingen hade hade länge under 1800-talet haft gemensam undervisning med landsförsamlingen i skolhuset vid Landskyrkan. Från år 1869 har dock stadsförsamlingen ett eget skolhus vid Östra Ringgatan och det skulle inte dröja många år förrän man bebyggt nästan hela kvarteret. Utmed Plangatan byggdes 1879 ett särskilt hus för slöjd- och småskola och 1896 tillkom den stora rödmålade byggnaden. Slutligen uppfördes 1909 den stora skolan av tegel med putsade väggar - stor nog att hysa en alltmer växande skara skolbarn.

Stadens första folkskollärare var Eric Ericsson, som var född i Vingåker och kom till Alingsås 1866 och bosatte sig i prästgården, då han också var klockare och organist. När det nya skolhuset stod färdigt vid Östra Ringgatan flyttade han dit. Den nye läraren blev en man i staden med många järn i elden. Utöver de kyrkliga tjänsterna och lärarbefattningen var han också kamrer först vid Sparbanken och sedan i Vänersborgsbanen kontor i Alingsås.

Hans efterträdare belev Karl Viktor Karlberg, en för många äldre Alingsåsbor känd lärare, som förutom sin lärartjänst var en ivrig främjare av musiklivet i stan.

Tempelorden
Inte långt fårn den första skolan på Östra Ringgatan hade Tempelorden sina lokaler i hörnfastigheten Norra Strömgatan-Östra Ringgatan. I deras lokaler gjorde bion sitt intåg i Alingsås 1907. Märkligt nog visades film på två olika lokaler i staden. Den ena hette Alingsås biograf och visade filmer i Enighetens lokaler på Drottninggatan och den andra hette Alingsås kinematograf och visade filmer i Templarlokalen. Efter en tid flyttades den till Nygatan där några vagsbodar omändrats till biograflokal. Alingsås kinematografs första annons var införd den 13 november, och talar om att nya bilder visas varje fredag. Men snart kom mer utföreliga annonser med program som Fosterföräldrar (gripande verklighet), Den fattige skolläraren (intressant och medryckande) och Trollsäcken (oemotståndligt skrattretande). Det var i bion barndom, då det kostade 10 öre att se filmerna.

Plangatan slutar vid Lendahlsgatan, där denna skar järnvaägen förr i tiden. Här fanns i järnvägens barndom bommar eller grindar som öppnades och stängdes av särskilda grindvakter. Inte sällan var det kvinnor, som skötte denna syssla. Och det var kvinnor med makt och skinn på näsan. De ensamma bestämde, när bommarna skulle öppnas igen, och även om det kunde förekomma missnöjesyttringar i kön av hästar och vagnar, så fick dessa lugnt vänta tills grindvakterskan behagade öppna grindarna eller bommarna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801030

torsdag 21 juli 2011

August Bruno - genuin alingsåsare

August Bruno tillhörde en gammal alingsåssläkt. Han föddes i Alingsås 1845 och förblev hela livet trogen sin födelsestad. Han var den sista alingsåsaren av det gamla slaget, som satte sin prägel på den lilla stadens samhälls- och sällskapsliv under några decennier runt sekelskiftet 1900.

Som ung man sjöd han av verksamhetslust och var tuff nog att ändra gammelmännens sparsamma regemente. Han var en vassbiten satiriker, som kunde konsten att hålla sina motståndare varma långt efter det att striden var över. Som ung var han de ungas och oppotionellas ledare och fanns alltid med när initiativ togs för att blåsa nytt liv i allt som gällde nytta eller nöje.

August Bruno var tveklöst en begåvad man, men hade sina avoga sidor ibland. När borgmästare Elis Zimdahl var ny i tjänsten påbjöd han snöskottning framför gatuhusen. Men August Bruno lät då hälsa borgmästaren genom polisen Gustafsson att "hälsa du borgmästaren att nån snö kör jag inte bort, för den visa allmakt som lagt dit den kommer var det lir se te att den kommer bort". Så den ambitiösa borgmästaren fick lugna sig.

Brunos stora intresse var musiken. Varje dag ägnade han en stund åt sin fiol och han räknades som en duktig violonist i den tidens Alingsås musiksällskap. Det sades att han brukade stänga sin garverirörelse, när han varje år nåt en omsättning av 6 000 kronor för att i lugn och ro ägna sig åt fiolspelande.

Han var också en överdådig historieberättare med skarp blick för gubbarnas egenheter och svagheter. Han var bitande kvick i repliken men såg med ömsinthet och humor på sin omvärld.

Per Henrik Rosenström, Alingsås släktforskarförenings medlemsblad

torsdag 9 juni 2011

Den idylliska gården

Någon har sagt att vi bär i småstaden i våra hjärtan som den enda riktiga miljöformen. Småstadsidyllen kanske många uppfattar som någonting förgånget ungefär som "den gamla goda tiden". Men småstadsidyllen lever än och den är så härligt svensk och allmänmänsklig. Det idylliska Alingsås beskrivs av många resenärer. En av dessa förtjustes på 1930-talet vid sitt besök i Alingsås över att det i Sverige ännu fanns en småstad där man kunde andas in idyllens milda luft. Alingsås, menade resenären, låg småstadsförnämt kring Lillån. Allt var så tyst att steg och röster ekade onaturligt högt över det tomma torget. Och husen kring torget och utmed gatorna bevarade samma gammalsvenska, enkelt aristokratiska, på en gång strama och vänliga hållning som de fick en gång när de byggdes efter de svåra bränderna på 1700-talet.

Trettiotalsresenären skildrar ett stilla och rofyllt Alingsås. Tidigare besökare skildrar staden på liknande vis som en rofylld skönhet. Fredrika Bremer lär i sina brev ha talat om den nätta staden Alingsås med sina välskötta små trädgårdar.

En idyllisk gård av det slag som tidigare resenärer beskrivit är den på Plangatan 23. Med sina träd, buskar och planteringar kring gårdshus och bostadshus är den lilla gård ett stycka gammal småstadskultur. Den välansade trädgården fungerar som ett utreum till den små bostadsutrymmerna inomhus.

Bostadshuset med sin höga stensockel ligger med långsida utmed Plangatan och inne på gården finns vedbodar, torrdass och ett litet bostadshus. Tomten med bärbuskar och grönsakland sluttar ner mot Lillån. Här bodde skomakaren Erik Wettering i början av 1800-talet och barnmorskan Christina Johansson på 1870- och 1890-talet. Erik Wetterling omnämns som skomakare är 1819 och har då en en gesäll och en lärling i sin verkstad.

I våra dagars områdesplan för Alingsås stadskärna finns den idylliska gården på Plangatan med i förteckningen över fastigheter, som betecknas som kulturhistoriskt intressanta.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

onsdag 16 mars 2011

Gårdar och badhus vid Lillån

Intill Lillån
Söder om detta kvarter ligger kvarteret Kämpen, som gränsar intill Lillån. Här finns ännu i behåll några alingsåsgårdar. Några har försvunnit de allra senaste åren t ex det fina badhuset, som byggdes på 1890-talet. Sparbanken i Alingsås förvärvade badhuset 1909 och ägde det till 1935, då Alingsås stad övertog hus och rörelse.

Granne till detta trevliga badhus var ett vackert gathus och ett mindra gårdshus, där rallaren Per Skog bodde. Han är riksbekant som den rallare, som tog det första spadtaget på arbetena med Västra Stamgatan 1855. En minnesten finns rest vid Lövekulle på den plats, där det minnesrika spadtaget togs.

I kvarterets östra hörn finns ett vacker 1800-talshus, som tillbyggdes västerut 1911, då Emanuel Andersson var ägare till huset. Granne till detta hus är SAGA-biografen, som byggdes 1938 med David Nilsson som byggmästare.

Öster om kv Färgaren ligger kv Väduren som har sin gräns mot Östra Ringgatan. Under manufakturtiden var hörntomten mot Plangatan en ödetomt medan hörnet mot Norra Strömgatan, där Folkets Hus ligger, var bebyggt med den Kockska gården. Här bodde färgmästare P A Kock, som tillhörde kretsen av skickliga hantverkare runt Jonas Alströmer. Längre bort på Norra Strömgatan bodde bl a tullskivaren Erik Lindborg vid sama tid och andra borgare i staden.

Fokkets Hus tillbyggdes 1962 så att huset kom att ligga ända fram till hörnet mot Nygatan och Norra Strömgatan. I november samma år invigdes det av dåvarande ordförande i Folket Hus-föreningarnas riksförbund Arne Elmgren.

Repslagaren
Grannkvarteret till Väduren heter Repslagaren, som går ända fram till Lendahlsgatan. Namnet har kvarteret fått efter det repslageri, som var beläget i dess närhet. Men kvarteret domineras helt av Lendahlsskolan eller Centralskolan, som är det gamla namnet.

Redan under manufakturtiden fanns ett stort intresse för skolundervisning. Jonas Alströmer var en invrig förespråkare för skolan och inrättade också under sin tid och hade också planer på en yrkesskola för att undervisa och utbilda arbetskraft till sitt manufakturverk.

Den första folkskolan tillkom i landsförsmalingen med prosten Lars Petter Afzelius som ivrig förkämpe. Året var 1817 och en kort tid därefter förenades stadsförsamlingen med landsförsamlingen om en gemensam folkskola. Några decennier senare beslöt staden att bygga en egen folkskola där nu Lendahlsskolan finns. Året var 1868 och som lärare anställdes Eric Ericsson, organist och folkskollärare. Tillströmningen av barn gjorde att de lokaler som man förfogade över inte var tillräckliga. År 1862 gjordes en tillbyggnad och 1909 byggdes den nuvarande Lendahlsskolan efter ritningar av arkitekten Oscar Gerle i Göteborg. Storstrejken 1909 fördröjde bygget något men i augusti 1909 kunde det nya ståtliga skolhuset invigas till sitt ändamål.

Minnen
Många är de alingsåsbor, som har ljuva och kanske mindre ljuva minnen från sin skoltid i Centralskolan, där lärare av skilda kynnen höll både ordning och oordning bland eleverna.

Området utanför Östra Ringgatan brukar vi idag kalla den nya trästaden för att skilja den från den gamla stadskärnan. Kvarteren här byggdes omkring 1900-talets början och här finns många trähus, som är goda exempel på den tidens smak.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19791026

onsdag 9 februari 2011

Konsten att göra öl - om bryggare och bryggerier i Alingsås

Konsten att göra öl är säkerligen lika gammal som konsten att baka bröd. I det gamla Egypten var ölframställningen en särskild näring, hos de gamla grekerna var däremot vinodlingen däremot den allt dominerande. Germanerna drack öl och mjöd, två omtyckta drycker, särskilt vid gästabuden. Mjödet, som vi gärna förbinder med våra svenska vikingar, var inte den allmänna dryck under vikingatiden, som vi gärna föreställer oss. Till mjödtillverkningen åtgick nämligen så stora mängder honung - proportionerna i sammansättningen av kryddor, vatten och honung känner vi inte till - att mjödet av den anledningen blev kostsamt att framställa och därför mindre vanligt.

Humle användes inte vid ölframställningen i äldsta tider utan ölet kryddades med diverse örter eller gjordes syrligt genom naturlig syresättning med mäsken. I Tyskland untvecklades ölbryggningen till en blomstande näring redan under medeltiden och Bayern kom tidigt att framstå som öltillverningens klassiska land. Bayrarna utvecklade sedemera underjäsningsmetoden medan den enklare överjäsningen var gängse i många andra länder.

Det öl, som bryggerierna i Stockholm tillverkade under 1700-talet var av tre slag och hade tre olika styrkegrader beroende på hur många tunnor öl, som utbryggdes av en tunna malt. De tre sorterna kallades dubbelöl, enkelt öl och svagöl. Gemensamt kallades de svensköl till skillnad från den nya bayerska typ, som helt skulle dominera marknaden vid 1800-talets mitt.

Det svenska 1700-talsölet kan man troligen beteckna som rätt starkt och gott. I varje fall är Linné av den uppfattningen i sin berömda skrift om öl, där han skriver att på några ställen i vårt land brygger man öl som man inte kan finna på något annat ställe i Europa.

Den tyska underjäsningsmetoden och det nya bayerska ölet revolutionerade helt enkelt hela den svenska bryggerinäringen. Hos oss var det löjtnanten Fredrik Rosenqvist af Åkerhult som blev den store banbrytaren och förespråkaren för det tyska ölet. Han tillhörde en gammal adelsläkt vars medlemmar så gott som uteslutande ägnat sig åt miltärlivet. Själv tog han avsked från sin tjänst som officer 1835 och företog en lång utrikes resa genom Danmark, Preussen och Sachen till Bayern i den bestämda avsikten att lära sig bryggerinäringen. Återkommen till Sverige 1843 startade han sitt första bryggeri på Södermalm i Stockholm och kallade det Tyska bryggeriet. Genom en skicklig upplagd propagandaverksamhet lyckades Fredrik Rosenqvist få det tyska ölet så inarbetat i allmänhetens smak, att dess framgång blev fullständig.

Ansatser till industriell i Alingsås vid 1800-talets mitt var blygsamma och föga framgångsrika. Textilverksamheten i Jonas Alströmers spår var knuten till fabrikören Klings verksamhet, men det skulle dröja till 1863 då Charles Hill fick fart på textilindustrin i staden. I Charles Hill´s fotspår följde under seklets senare del flera etableringar och dit hörde bryggernäringen.

Det första bryggeriet i staden - som vi känner till - fanns i kvarteret Tygvävaren vid Lilla torget på samma plats där Sparbanken sedemera byggde sitt bankhus och där idag Electrolux har sitt huvudkontor. Det var Johan Sundblad, som grundade detta första bayerska bryggeri och året bör ha varit 1860 eller kort dessförinnan. Mälteriet låg vid Kåtlyckan invid Lillån - ett område mellan järnvägen och Lillån kallades så. Det området motsvaras idag av kvarteret Bryggaren - det gamla bryggeriet ligger där än idag. Bryggeriet vid Lilla torget, som Johan Sundblad startade, övertogs av bordern, häradshövdingen Per Sundblad och landskamreraren J M Rydning. Dessa båda herrar flyttade verksamheten från Lilla torget till platsen för mälteriet för Kåtlyckan och byggde där nya anläggningar för det nya bayerska ölbryggeriet.

Till detta nya bryggeri knöts också några kapitalstarka herrar, som godsägaren N T Möller - han var bosatt i Närebo i Skaraborgs län, men flyttade senare till Alingsås - bryggaren Bernhard Mosell och Tore Munktell.

Det nya bryggeriet på Kåtlykan bestod, förutom av själva bryggeribyggnaden i sten, av mälteriet, materialbodar och kontorsbyggnad. Man bryggde förresten inte bara öl, utan också sockerdricka, iskällarvatten och seltersvatten. Det äkta seltervattnet kom från en tysk ort med samma namn och utnyttjades som kurmedel för mag- och lungkatarrer. Det innehöll koksalt och natriumkarbonat och en riklig mängd fri kolsyra.

Ett gott öl kräver ett gott vatten, brukar man säga och Alingsåsbryggeriet förfogade över en utmärkt vattentäkt för ölframställningen. Under de första åren bryggde man för 90 000 kronor om året. Fridolf Lenander var disponent för bryggeriet på 1870- och 1880-talen. Vid hans bortgång 1882 övertogs ledarskapet av Theodor Möller. Bryggeriet byggdes om 1891 och har sedemera byggts till och förändrats så sent som på 1940-talet, då den nya tapphallen tillkom på anläggningens västra sida mot järnvägsstationen.

Alingsåsbryggeriet tvingades av olika skäl lägga ner öl- och läskedryckstillverkningen 1967 efter en hundrårig verksamhet.

En liten händelse, som har anknytning till Alingsåsbryggeriet bör till sist räddas ur glömskan. I sin bok Alingsåsinteriörer berättar S M Carlsson mycket målande följande lilla incident vid branden i bryggeriet på 1890-talet. Det var Svartkungen och alingsåskolingen Ville, två notoriskt törstiga herrar, som uppträdde som släckningsmanskap vid branden. Brandchefen var handlaren Alfred Hedén, som inte sparade på kraftuttrycken när han upptäckte dessa båda bärandes vattenhinkar bort från branden. Han röt åt dem Va tusan... bär ni bort vattnet?! Ville fann sig dock snabbt och svarade Gu, bevare brandchefen det är öl i spännera!

Det var inte bara på Kåtlyckan man bryggde öl i staden. I hörnet av Kungsgatan och Nygatan hade J Hulthén sin försäljningslokal för det öl han tillverkade i sitt bryggeri vid Lillån. Han bryggde svensköl och svagdricka.

Under 1800-talet fanns det ytterligare två bryggerier i innerstaden. Samuel Pettersson hade sitt på Färgaregatan med utskänkningslokal i hörnet av Kungsgatan, där Stigs Sport nu har sina lokaler, och Emanuel Andersson bryggde öl i lokaler, som låg i början av Nygatan, nära Lillån. Sin utskänkningslokal hade han i hörbet av Drottninggatan och Torggatan, där Café Ringen finns idag.

Stadens bryggare var betrodda män i samhället. Fridolf Lenander, som var disponent för Alingsås bryggeri, fanns med i drätselkammaren under åren 1869 - 1874 och Theodor Möller återfann man såväl i drätselkammare som stadsfullmäktige i början av 1900-talet.

Avslutningsvis bör påpekas att den kanske något hantverksmässiga öltillverkningen i landet började, efter Fredrik Rosenqvists inträde som storbryggare på 1840-tlet, att anta tekniska former för att så småningom övergå till till indsutriell tillverkning i stor skala. Tekniken utvecklades ju snabbt under 1800-talets senare del och man offrade tid, pengar och arbete på att vetenskapligt kartlägga de proceser, som äger rum vid öltillverknngen. För att tillgodose bryggarnas intressen och främja bryggeriindustrins framsteg bildades Svenska bryggareföreninen 1885.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri, dec 1977

torsdag 20 januari 2011

Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri

Bland alla verksamheter Jonas Alströmer igångsatte i Alingsås under 1700-talet - och han var en man med många idéer som inte alla kunde realiseras - skulle tillverkningen av tobak och kritpipor vara den mest framgångsrika och lönsamma.

Den textila verksamheten dominerade eljest stadens verkstäder men särskilt lönsam var den inte, något som tidigt uppmärksammades av de deputerade, utsända från huvudstaden, som skulle rapportera om verksamheten i Alingsås inför myndigheterna i Stockholm. Några av dem ville påstå att för Jonas Alströmer var tobakstillverkningen blott ett medel att skaffa pengar till manufakturverkets underhåll.

Den historiska bakgrunden till tobaksrökandet kan helt kort beskrivas på följande sätt. I början av 1600-talet blev det hastigt populärt i Sverige att röka eller supa tobak, som det då kallades. Innovationslandet för tobaksrökandet i Europa får England anses vara där det redan på 1570-talet finns belägg för en inhemsk tillverkning av lerpipor. Sedan dominerar Holland exportmarknaden av pipor och säljer 100 000-tals gross årligen. Staden Gouda blir tillverkningssataden framför alla andra; där finns inte mindre än 347 mästare registrerade i pipmakarskrået år 1750.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningen i vårt land är från 1629 och Uppsala. Några studenter har försmått att njuta av den tobak, som en av kamraterna haft med sig och råkat i slagsmål av den orsaken och ställts inför rätta. Frånsett denna lilla episod blev det nya njutningsmedlet hastigt populärt inom alla kretsar på 1600-talet. Det fanns dock grupper, som tog bestämt avstånd från rökandet av två skäl. Det ena var brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen och det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som röning, tuggning och snusning kunde medföra. Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1720 och tobaksspinnerier anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och Göteborg vid samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång 1650 i Stockholm då två holländare erhäll privilegium på tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak.

Redan i april 1726, blott ett par år efter manufakturverkets tillkomst, inrättade Jonas Alströmer, som tidigt insåg värdet av tobakstillverkning och framställning av tobakspipor, ett tobaksspinneri. För att tillgodose detta med råvara anlade han en tobaksplantage, som blev en av vårt lands första i större skala. Det uppges att man 1729 satte 35.000 planter, som lovar god skörd och ett år senare omtalar Jonas Alströmer att man i tobaksspinneriet tillverkar lång- och presstobak, kardus och snus. Alingsåstobaken använder man som inlaga och den importerade tobaken, i första hand virginiatobak användes till täckblad i dessa tuggrullar.

Några år senare berättar kommerserådet Jacob von Hökerstedt från sina inspirationsresa till Alingsås att tobaksplantagen omfattar 4,5 tunnland med 120.000 - 130.000 plantor. Rörelsen var i god och jämn drift, skriver han, och debeten trör aldrig.

Efter denna lovvärda början av tobakstillvekningen i Alingsås utvidgades verksamheten. Man bygger färdigt de tre torkhusen i Plantaget och anställer skickliga trädgårdsmästare, utvidgar arealen och omgärdar planteringarna med häckar till skydd mot blåsten. På 1730-40-talen säger man att tobaksspinneriet levererar stora kvantiteter tobak, som åtnjuter allmänhetens uppskattning.

Det bästa och mest kompetenta intyget om tobakstillverkningen i Alingsås lämnas av Carl von Linné, som besöker manufakturverken på sin västgötaresa 1746. Han berättar utförligt om svårigheterna med tobaksplantagen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender och om vilka möjligheter som finns för att få goda skördar. Han säger att att kölden ej kan göra någon skada om fröna sås på våren i bänkar, som täcks av med pappersfönster och att sängarna kan göras smala och höga med endast två rader planter. Till skydd mot vinden omges de med häckar eller enebuskar. Det året Linné besöker Alingsås uppgår skörden till mer än 3 ton tobaksblad. Den tobak, som odlas i Alingsås var Nicotiana rustica, som växte hastigare, mognade tidigare och var mer härdig än den utländska virginiatobaken.

Efter Jonas Alsrömers död 1761 då de statliga subventionerna till manufakturverket drogs in efter den stormiga riksdagsdebatten 1765 - 1766 då ett nytt parti, mösspartiet, övertog makten i landet drevs tobakstillverkningen i Alingsås i betydligt mindre skala och upphörde helt 1795 under Nils Silfverschiölds tid. Tobakstillverkningen i Alingsås fick flera efterföljare på andra håll i landet. I Gränna började rådmannen Neostadius och kronobefallningsmannen Almqvist att odla tobak 1724 och i Göteborg anlades en plantering vid Underås bro 1731 med rådman Bratt som ledare.

När det gällde tobakspiporna så täcktes behovet under 1600-talet och 1700-talets första del uteslutande genom import. Under denna tid som vi brukar benämna frihetstiden 1729 - 1770 var man angelägen att på alla sätt stödja och gynna den egna industrien och manufakturerna. För att stimulera den inhemska tillverkningen av tobakspipor beslöt man 1747 att förbjuda import av tobakspipor till Sverige. De två pipbruk, som fanns vid seklets mitt, låg i Alingsås och i Stockholm. Hur tillverkningen gick till vid pipbruket i Alingsås berättar Carl von Linné initierat om i sin västgötaresa 1746. Sextio peroner var sysselssatta vid bruket på Nolhaga med att älta, rulla, torka, polera och stämpla leran. Piporna tillverkades av vitbrännande holländsk lera vilket gav upphov till den något inadekvata benämningen kritpipor. Leran formades i mässingsformar, förvarades obrända i särskilda källare mot frost och torka och brändes senare i särskilda tunnor i en cylindrisk ugn under 24 - 26 timmar. De tobakspipor som tillverkades vid Nolhaga avyttrades över hela sydsverige. I Varberg uppfördes ett konkurrerande pipbruk, landets tredje under 1700-talet, av rådmannen Emanuel Bagge. Då det var svårt att köpa pipor och den långa transporten på dåliga vägar från Alingsås gjorde att piporna skadades så att de kom fram avbrutna och trasiga till bestämmelseorten lät Bagge uppföra brännungnar vid Norreport i Varberg.

Tobakspiporna var utan tvekan bräckliga ting och de såldes dussinvis. Ofta fick man dem gratis på krogarna. Man bar gärna sin pipa i hatten, instucken under hattbandet eller under en uppskuren flik i brättet. Tände man pipan gjorde man det enklast med en vedbrand, en lunta eller med ett kol från glödpannan på bordet. Om man så ville kunde man också använda sig av elddon men det var en metod som krävde både tålamod och skicklighet.

Tobaksspinneriet, tobaksplantagen och pipbruket i Alingsås sysselsatte vid 1700-talets mitt inte mindre än 204 personer. Vid spinneriet fanns förutom spinnmästaren Bernt Lund 41 arbetare och lärgossar, vilka spann 27 000 skålpund utländska tobaksblad. Vid tobaksplanteringen sysselsattes 4 planterardrängar och 20 kvinnor, som rensade och bärgade tobaken på de 6 tunnland manufakturverket ägde. Tobaksplantget förestods av mästare Anders Sjöberg, samme man som lär ha planterat träden på Ringgatorna och Nolhaga allé. Tobaksbruket på Nolhaga hade inte mindre än 138 personer anställda. Där fanns brännare, formgjutare, lertrampare, rullare och polerare jämte två mästare som arbetsledare. Tillverkningen uppgick år 1746 till ett värde ac 54 700 daler kopparmynt och antalet gross tobakspipor till något 10 000-tal.

Jonas Alströmer kan inte fråntagas förtjänsten av att ha varit en de nya initiativens man och han hörde genom sin entusiasm och djärvhet till pionjärerna inom tobaksindustrien. Anläggningarna i Alingsås var dock inte de enda i landet vid 1700-talets mitt. Nya spinnerier hade vuxit upp som svampar ur jorden under 1720- och 173o-talet, vilket föranledde reglerande stadgar, som främst syftade till driftkoncentration och kvalitetskontroll. År 1750 var antalet spinnerier 85 och antalet arbetare 1 547 i landet. Kvantiteten upparbetade tobaksblad var 3 800 000 skålpund.

För tobaksindustrins fortsatta utveckling blir 1700-talets sista årtionden en kritisk period. Spinnerierna tvingades lägga ner sin verksamhet i konkurrens från garveriernas sida men under de de sista åren skulle ett antal företag framträda med skarpare konturer, som skulle visa sig tillräckligt bärkarftiga och livsdugliga för att möta en ny tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974

tisdag 12 oktober 2010

Bokhandeln i Alingsås 150 år

Bokhandeln i det vackra trähuset från 1700-talet vid Stora torget i Alingsås har i dagarna fyllt 150 år. Bokhandeln har varit i samma lokal alla dessa år - det är unikt för landet. Naturligtvis har lokalerna utvidgats under åren och boksortimentet utökats, så att bokhandeln i dag framstår som en innehållsrik och spännande träffpunkt, en naturlig samlingspunkt för alla bok- och läsintresserade alingsåsare. Bokhandeln har ju det bästa läget vid Stora torget, öppen och synlig för alla.

Redan på 1760-talet hade, intressant nog, lilla Alingsås en boklåda, inte i det hus där bokhandeln ligger idag utan sannolikt i de kvarter där manufakturverket med bostäder fanns i våra dagars Hillkvarter. Vid tiden för boklådans tillkomst 1763 hade Alingsås 1152 invånare av vilka 615 var kvinnor och 547 män, de flesta på ett eller annat sätt knutna till Alströmers manufakturverk. En av dessa var lektorn Lorens Wolter Rothoff vid Schäferiskolan. Han var lärare, ekonom, författare och en boksynt man, som 1763 fick Kungliga kanslikollegiets tillstånd att inrätta en boklåda för försäljning av allehanda vackra böcker till skäligt pris. Han tilläts också att sälja sitt eget "Hushållsmagasin" för 4 daler silvermynt samt förgyllt och målat papper från den turkiska pappersmaskinen vid Alströmers manufakturverk.

Under sina år som bokhandlare gjorde han resor till Uddevalla, Vänersborg och Lidköping, där han slog upp sitt bokstånd och sålde vackra böcker, till större delen svenska.

För att nå nya kunder annonserade han i Göteborgs Wecko-Lista men framgången blev kanske inte som han hoppats på varför han lade ner sin boklåda 1768, samma år som den store mannen Niclas Sahlgren tog honom i sin tjänst för att utöva tillsyn över egendomen Östad. Claes Alströmer anställde honom senare som indendent vid Östads Barnhus 1778.

Det är överraskande att lilla Alingsås redan på 1760-talet kunde hålla en egen boklåda. Det fanns uppenbarligen boksynta och litteraturintresserade personer knutna till Alströmers manufakturverk och bland stadens noblesse, som kunde hålla en boklåda vid liv några år.

Den bokhandel, som i dagarna fyllt sina 150 år har sin upprinnelse i en bokhandel från den 26 oktober 1848 då folkskolläraren Johan Albert Öhman antogs som Svenska bokförläggarförenings kommissionär. Att vara innehavare av en kommisionärsbokhandel innebär då och även senare att förlagen levererade ett bestämt antal exemplar mot att bokhandeln retunerade icke försålda böcker inom en viss överskommen tid. För att samordna kommisionärerna bildades Svenska bokläggarföreningen 1843. Syftet med denna förening var helt enkelt att åstadkomma en effektiv distribution och lagerhållning av av förlagens utgivning och dessutom hålla fasta bokpriser. Denna tingens ordning varade i många år men upphörde 1970 till sorg för några och till glädje för andra.

Alingsås första komminsionsbokhandlare var Johan Albert Öhman, en initiativrik, mångsidig och entusiasmerande man. Efter avlagd folkskollärarexamen i Skara 1848 fick han genast anställning som lärare vid Lancasterskolan i Alingsås(nuvarande Klockareskolan). Dessförinnan hade han tjänstgjort vid apoteket i Kalmar och överraskande nog också tillhört en teatergrupp. Att undervisa enligt Lancatermetoden innebar att äldre och kunniga elever, som kallades monitörer, fick undervisa yngre kamrater i små grupper. En enda lärare undervisade alla elever i en stor sal med monitörerna till sin hjälp.

Men Öhman var inte helt tillfreds med att enbart undervisa. Han öppnade mycket snart en bokhandel, det var den 26 oktober 1848, och startade dessutom tillsammans med några av stadens herrar en förening för att höja allmänbildningen. Föreningen fick namnet "Alingsås bildningsförening" men kallades också "Bildningscirkeln". Själv höll Öhman föredrag i en rad skilda ämnen, läste poesi och försåg föreningens bibliotek med böcker och tidskrifter, vilka flitigt utnyttajades av föreningens medlemmar.

Men när intresset för poesiaftnar och föredrag började avta tog Öhman initiativet till att framföra teaterstycken och vem kunde vara mer lämpad till detta om inte skådespelaren Öhman. Men det hjälpte föga. Vid årsmötet i mars 1852 beslöt man att upplösa föreningen. I sin besvikelse lämnade Öhman Alingsås 1854, flyttade till Tunhem för ett liv som lärare, men som den oroliga själ han var flyttade han efter några år till Göteborg och Mölndal, där han tjänstgjorde vid olika skolor fram till år 1872. Men ännu en gång skulle han byta yrke. De sista elva åren av sitt liv var han poststationsföreståndare i Mölndal och dessutom kommunalt mycket aktiv. Han gick ur tiden i maj 1883.

När Öhman lämnade Alingsås lämnade han också sin bokhandel, som Carl Alfred Norinder övertog 1854. Han var spannmålshandlare och en mångbetrodd man i staden. Många var de uppdrag han innehade såsom rådman, ordförande i drätselkammaren, direktör i Sparbanken och styrelseledamot i Vänersborgsbanken samt landstingsman. Han ägde och bebodde herrgården Mariedal.

Svenska bokläggarföreningen antog honom som kommisionär den 14 augusti 1858 men han ägnade blott åtta år av sitt liv som bokhandlare. Vid ett sammanträde med bokförläggarföreningen 1862 avsade han sitt kommisionärsskap till förmån för skollärare Anders Norelius. Den nye ägaren var präst, skollärare och missionsbokhandlare. Han prästvigdes 1847, tjänstgjorde som lärare vid Östads barnhus enligt Lancastermetoden men tvingades avbryta sin lärarkarriär på grund av sjukdom och sökte sig en lämplig syssla. Han öppnade då en missionsbokhandel under namnet A. Norelli bokhandel 1857 i J A Öhmans lokal och övertog från den 1 januari 1863 Norinders bokhandel och blev bokläggarföreningens komminsionär.

I Alingsås Weckoblads första nummer från den 7 januari 1865 annonserade Norelius om prenumerationer, som han kunde obesörja, på en rad olika tidningar som modetidningen Iduna och barntidninen Linnea. Nya böcker som Gustav III och franska hovet, Om franska språkets uttal, Dagsländor samlade av författaren till Såpbubblor och Svenska folket sådant det lever vid elfwom på berg och dalom kunde han leverera. I tjugo år drev han sin bokhandel vid Stora torget. Oskar Lidén berättar i sin bok Bilder från det gamla Alingsås att Norelii bokhandel var något av en filial till lärorverket. Här fick gossarna köpa sina skolböcker och sitt skrivmaterial och bokhandlaren hjälpte också till med läxläsning för de elever, som hade behov av det. Detta hände på 1880-talet, då läroverket fanns i Rådhuset.

I april 1883 antog han sin dotter Anna Constantia, som då var blott 19 år, som delägare. Märkt av sjukdom orkade han inte fortsätta sitt arbete utan överlät alltmer av bokhandelns verksamehet på sin dotter. Han avled i oktober 1883 och i november samma år antogs Anna som bokförläggarföreningens kommissionär. Nu var hon ensam ägare till bokhandeln.

I november gör hon reklam i Alingsås tidning för allt vad bokhandeln har att erbjuda. För den läsintresserade fanns sådant som "Hemmets gyllene bok", det var Luthers yttrande över äktenskapet, föräldrarståndet och hushållsståndet och gavs ut med anledning av att det år 1883 var 400 år sedan Luther föddes.

I bokhandeln fanns också blomsterkort, parfymkort, visitkortsblanketter, textpennor och emaljerade stålpennor samt rundskriftspennor.

I Gustaf Bergmarks bok om barndomsminnen från småstaden Alingsås på 1880-1890-talen berättar han om systrarna Norelius i bokhandeln på andra sidan Stora torget. Gustaf Bergmarks far var borgmästare och bodde i Rådhuset, varifrån sonen Gustaf kunde ha uppsikt över flickorna i bokhandeln.

Anna Costantia drev sin bokhandel under namnet Norelii bokhandel i med än 40 år. Tänk, ett helt liv i böckernas underbara värld!

Mellan åren 1924 och 1954 var det O E Johansson, som fortsatte verksamheten och under åren 1954 till 1975 var det Hilding Esborn, som drev bokhandeln under namnet Esborns bokhandel. Därefter övertog Ulf Rapp, som varit förste man i bokhandeln i tio år, verksamheten och utökade den och kunde på så sätt erbjuda alingsåsarna ett brett sortiment av böcker och papper. Och nu är det dottern Jenny Rapp, som med ungdomlig friskhet och entusiasm fortsätter bokhandelns arbete, så att alingsåsarna kan få sin läslust stillad.

Hur bokhandeln uppfattats och uppskattats av omvärlden kan Sten Selanders reseberättelse, från ett besök i Alingsås på sensommaren 1937, vara ett exempel på. Sten Selander var författare, botanilker, naturvän och ledamot i Svenska akademin. I sin artikel i Svenska Dagbladet den 1 september kan han inte nog prisa Alingsås och dess bokhandel. Så här skriver han: visserligen har man slagit upp stora skyltfönster i de gula Karl Johanhusen vid torget, men vad betyder det, när förnämsta butiken heter Östad, Alingsås manufakturverk, Boklådor, Lidén Oskar, Norelius Anders, Norelius Anna Costantia, Norinder Carl Alfred, Rothoff Lorens Wolter, Skolor, Öhman Johan AlbertNorelii bokhandel. Hur doftar inte namnet Norelii bokhandel av gammal sirlig kultur, av tider då böcker var något annat och något mer än bestsellers!

Idag heter bokhandeln "Bokhandeln i Alingsås anno 1848". Hur doftar inte det namnet av historia, bokhandlarkultur och nu av nya böcker, som öppnar våra ögon och sinnen för nya världar och vidgar vår inre horisont? Tack och lov för att det finns en bra bokhandel i Alingsås borde alingsåsarna utbrista!


Per Henrik Rosenström

1998

fredag 3 september 2010

Då råmade korna vid Kungsgatan

Under arbetet med områdesplanen för Alingsås stadskärna myntades benämningen gamla trästaden och nya trästaden. Med det förra avsåga gamla stadskärnan innanför Ringgatorna och den senare i förta hand öster om Östra Ringgatan.

Även väster om Västra Ringgatan växte en ny bebyggelse fram vid 1900-talets början, i första hand villor för en familj, men den planerades inte på samma sätt som den östra med rätvinkliga kvarter i överenstämmelse med bebyggelsen innanför Ringgatorna.

För såväl de östra som de västra delarna av staden fastställdes 1878 en av stadsingenjören Th Wästfeldt utarbetad stadsplan.

Öster om stadskärnan ökade utbyggnadstakten omkring sekelskiftet 1900. Omkring Lendahlsgatans södra del och Götagatan byggdes arbetarbostäder och framför allt utefter Lendahlsgatan skedde en förtätning av bebyggelsen.

De östra kvarteren har alltså tillkommit i början av 1900-talet. Flera flerfamiljshus i trä byggdes i kv Oxen, Tjuren, Kråkan, Norden och Järta. Innan någon nybebyggelse skedde i dessa områden var här öppen mark med ett fåtal hus.

Järtas park var inte bara platsen fär kreatursmarknad. Här fanns också den gamla idrottsplatsen. Anspråken på en idrottsplats var betydligt blygsammare omkring sekelskiftet än i våra dagar och idrotten var inte heller av den elitkaraktär som den är idag. Idrott i gamla tider var en folkfest, där man tävlade på lika villkor i en mängd olika grenar.

Att Järtas park får förbli grönområde har vi donatorn Fredrik Rutger Järta att tacka för. Han ägde såväl Plantaget och Järtas park och donerade dem till staden på det uttryckliga villkoret att de skulle få förbli grönområden och aldrig bebyggas.

I hörnet av Kungsgatan och Lendahlsgatan låg förr det gamla epidemisjukhuset, ett fint gammalt trähus, som upphörde sin verksamhet några år efter sekelskiftet 1900, men byggnaden låg kvar ännu in på 1920-talet, då det flyttades till annan plats.

När koleran härjade 1853 inrättades ett provisoriskt sjukhus i den Åkermanska gården i hörnet av Färgaregatan och Plangatan. Senare förvärvade staden den fastighet på Holmen, som kom att kallas "Gamla epidemien".

Den personliga hygienen var det inte så väl ställt med bland Alingsåsborna under 1800-talets slut. Förhållandena var i stort lika över hela landet och sjukvården låg ännu långt från våra dagars välutbyggda vård. Provinsialläkaren rapporterade efter ett besök i epedemisjukhuset 1897 att sjukhuset var ett gammalt boningshus med tre små låga rum på nedre botten och två ännu mindre ovanpå. Utrustningen var klen och inget badrum fanns utan badningen får ske i sjukrummen. Bärbara klosetter saknades men skulle anskaffas, då flera tyfoidpatienter vårdades på sjukhuset. Det är en bild av epedemisjukvården i det slutande 1800-talet, som för oss i dag känns mycket främmande och otillfredsställande

I kvarteret Järta byggdes 1906 ett hus med ateljé för fotografen Kaleb Torin. Ritningarna till nybygget, som på byggnadsnämndens vägnar är underteckande av borgmästaren Elis Zimdahl, uppvisar ett för tiden fantastiskt och roligt hus med torn och tinnar och dekorationer i tidens smak. Ritningarna till huset är gjorda av göteborgsarkitekten D Stenfeldt.

Att fotografera sig blev på modet under 1800-talets slut och att samla på bilder av familj, släkt och vänner i vackra fotoalbum var också på modet. När vänner och bekanta kom på besök plockades albumen fram och beundrades. Att gå till fotografen innebar att man klädde sig i sina bästa kläder och placerades i eleganta fåtöljer i fotografens ateljé framför en målad fond, som föreställde ett sommar- eller vinterlandskap, ett exotiskt motiv eller ett vilt alplandskap.

Besöket hos fotografen uppfattades helt lika av många. För några var det nytt och oprövat och med en viss försiktighet och rädsla deltog man i fotografens alla anvisningar inför avporträtterandet. Andra står ledigt avspända, lutade mot en karmstol eller sitter lugnt i soffhörnet.

Kaleb Torin var en av flera skickliga fotografer i staden omkring sekelskiftet. Karin Möller var en annan med ateljé på bryggeriområdet nära Lillån.

Områdena utanför Lendahlsgatan och Alströmersgatan var öppen mark frånsett Holmens gård, där Johan August Gustafsson, "Gustav vid vägen" kallad, bodde. Hans gård låg där vi i dag har byggt Vänersborgsvägen och korsningen med Kungsgatan och den nya underfarten vid järnvägen. Vid sekelskiftet 1900 slutade bebyggelsen utanför de nya områderna öster och väster om Ringgatorna. Landsbygden med öppna marker tog vid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801107

fredag 13 augusti 2010

Ett rikt och glatt nöjesliv. Arrangemangen avlöste varann

Till småstaden Alingsås bild hörde de oförglömliga marknadsdagarna och torgdagarna men också teaterevenemangen, musiksoaréerna, föreningarnas fester och bjudningarna i hemmen. Besöken av resande teatersällskap var omtyckta avbrott i lugnet och enformigheten. Landsorten hemsöktes ibland av de sämre teatersällskapen, som sällan förnyade sig utan höll sig till den gamla, säkra pardstyckena.

Teaterföreställningarna gavs i Brunnshuset, men någon gång i slutet av 1870-talet gjordes stora salongen i hotellet i ordning som teaterlokal. Bänkar, dekorationer och annat som behövdes för teaterlokalen hade man köpt från Karlstads gamla teater.

En lördag i maj 1881 gästades Alingsås av det Rylanderska sällskapet, som i hotellsalongen gav Vestgötarna, bilder ut folklivet med sång i sex tavlor. Publiken uppskattade säkerligen kärleken, dramatiken och förvecklingarna i de olika tavlorna, som hade följande titlar: Sjömannens hemskomst, Frieri i de gröna, Felslagna förhoppningar, Ugglor i mossen, I spökhålan och Lyckans vindkast.

På våren 1880 kom Elfforska sällskapet till Alingsås och gav en serie föreställningar eller representationer, som det hette på den tiden och som enligt publiken var det bästa som getts i Alingsås. Varje föreställning gavs inför en fullsatt teatersalong. Det Elfforska sällskapet var ett i Stockholm och landsorten mycket välkänt och framgångsrikt teatersällskap. På Djurgårsteatern i Stockholm uppträdde det under hösten 1872 och hela sommaren 1874. Teatergruppen leddes av Lars Elffors och hans hustru Terése, vilka tillsammans bildade den 1844. Efter mannens död 1869 var Terése truppens ledare i mer än tjugo år. Hon avled 1905 och hade då tillhört den svenska landsortsteatern längre än någon annan artist. Hon var en skicklig skådespelare och ledare för sitt kringresnade sällskap och kunde erbjuda landsortspubliken en omfattande repertoar.

Bravur - Hamlet
Här är några exempel på pjäser från 1870- och 1880-talet man turnerade med bl a i Alingsås. Av svenska stycken spelades Bröllopet på Ulvåsa, Karl XI och Närkingarna, av gamla komedier Villervallan och Pariserpojken och av modern utländsk dramatik Fregattkaptenen, Onda tungor och Fruarna Montanbreche. I Elfforska sällskapet ingick en i svensk teater mycket välkänd skådespelare vid namn August Lindberg, som spelade Hamlet med stor bravur och till damernas odelade förtjusning. En annan skådespelare Rudolf Forsberg, som nu är glömd, var den förnämsta hjälteframställaren i landsorten och även han tillhörde sällskapet.

Bifallsyttringar
I Alingsås spelade man Bröloppet på Ulvåsa den 10 maj inför en fullsatt salong. Kritikern tyckte att "de spelande i allmänhet utförde sina roller väl och kostymeringen var praktfullt och lysande".

Annandag pingst samma år spelade gruppen för första gången August Blanches historiska skådespel Engelbrekt och hans dalkarlar, som innehöll nio tablåer. Salongen var fullsatt, spelet gick jämt och de spelande hälsades flera gånger med livliga bifallsyttringar, ennligt en notis i Alingsås Weckoblad.

I många svenska småstäder florerade under de sista decennierna av 1800-talet i varje fall ett intensivt föreningsliv med ofta förekommande samkväm och fester. Här i Alingsås fanns såväl fruntimmersföreningen som klubbsällskapet, götiska förbundet och godtemplarlogerna, skarpskyttekåren och jaktklubben, segelsällskapet och skridskosällskapet samt arbetarringen. För dem som var roade av föreningsliv fanns det alltså rika möjligheter till umgänge och sällskapsliv.

Fruntimmersföreningen bildadaes 1851 och arbetade många år ambitiöst för att fattiga barn skulle få en kristerlig vård och uppfostran i hemmen och naturligtvis möjligheter till skolundervisning. Många fattiga barn hindradades i sin skolgång av brist på kläder varför föreningen beslöt att i första hand avhjälpa den katastrofen.

Naturligt att råkas
Klubbsällskapet har sin upprinnelse någon gång på 1820-talet, då källarmästare Wång, en jovialisk och gladlynt karl, allmänt kallad Wången, ställde i ordning ett par klubbrum ovanför serveringslokalen i sitt hus på Drottninggatan, där borgmästaren, rådmännen och andra borgare samlades för för att dricka ett glas, röka sin sjöskumspipa och spela kort. Någon organiserad verksamhet med ordförande och styrelse fanns ej och behövdes ej heller. Man fann det ändå naturligt att råkas och prata om tidens händelser under gemytliga former. Klubbsällskapets första ordförande var Charles Hill, framstående industriman och grundläggare av Alingsås bomullsväfveri 1863.

Skarpskytte
Alingsås frivilliga skarpskyttekår bildades 1861. I begynnelsen bedrev man sådana övningar, som skulle motsvara första årets beväringsexcersis, men när dessa upphörde inskräktes verksamheten till uteslutande skjutövningar. Skarpskyttekåren hade en egen musikkår, omåttligt populär i staden och ofta anlitad vid fester i brunnssalongen och hotellet. I början av 1861 bildades skarpskyttekårer, liknande den i Alingsås på många håll i landet, man ville under fredstid bereda sig för kommande ofred och man hade en paroll Säker hander och säker öga, ingen vet vad villebråd vi får. Skarpskyttekårens stiftare i Alingsås var ingenjör J L Hedström.

Marknadsgycklare
Stadens nöjesplats var Ramgården i hörnet av Plangatan och Nygatan, dit gästande cirkusar och marknadsgycklare flyttade sina tält, djur och karuseller. I samband med vårmarknaden 1881 fanns Mejers prakt- och jättekarusell uppställd på Ramgården. Karusellens nedre plan innehöll större och mindre trähästar att rida på och i det övre planet fanns svanar, lejon och vanliga soffor att sitta på. På väggarna satt stora tavlor och speglar och hela karusellen drogs av hästar. Ramgården var en vårmarknad, ett myller av bönder, borgare, krämare, djur och lediga skolbarn. Gemytet låg i luften, smällande flaggor från karusellen i den vårliga vinden och positivgnissel från gycklarna och mänskligt sorl gjorde Ramgården till en verklig festplats dessa dagar.

Ortens tidning
Ingenting kan väl bättre spegla stadens nöjesliv än ortens egen tidning. När Alingsås 1865 fick sin första tidning, Alingsås Weckoblad, var det en betydelsefull dag i stadens liv. Den utgavs av J D Michelsen och utkom varje helgfri lördag fylld av nyheter, annonser och meddelanden. Där kunde man läsa om teater, baler, musikaliska soaréer, utflykter, fester och möten. I Brunnshuset exempelvis ordnade godtemplarlogen och föreningen Enighet dans och till förmån för skarpskyttekåren spelades teater, man gav Komendianterna i Vimmerby. Vid godtemplarnas möten förekom också kaffe- och téfester med föredrag, deklamation, sång och musik och de var omtyckta och välbesökta evenemang.

Man bara satt
Naturligtvis umgicks man också i hemmen. Hade man inte råd att resa, det var få förunnat, ej heller att ägna sig åt en dyrbar hobby och långa promenader var den sport man utövade så var sällskapslivets bjudningar ett omtyckt nöje. Var man hembjuden på fest var det inte för mycket att man hade roligt, tömde sitt glas och spelade ett parti kort. Damerna pratade om hushållet, slaktarens konkurs, priser, pigor och nästans förehavanden. På finare bjudningar hade man inte ens handarbete med sig, man bara satt - vilket var tillräckligt nöje för många och man kanske träffade personer som man inte råkade var dag.

För dem som var roade av föreningsliv fanns det rika möjligheter till umgänge, teater och musikaliska soaréer gavs flera gånger om året, marknader och fester återkom varje vår och höst i denna lilla stad av trä, där idyllen och det lugna tempot inte stördes av den ökande industriella och merkantila verksamheten.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730416

onsdag 4 augusti 2010

Torget - en hjärtpunkt

Ett torg är mer än ett centrum - det är stadens hjärta. En torg, som fyller sin uppgift, är en värld för sig där husen runt om kring, om de är olika eller lika, är som innerväggar i ett rum. Det är fasaderna, som tillsammans bildar torgrummets väggar, vad som döljer sig där bakom är ointressant. Torget blir ett rum för dem som vistas där, om de nu gör sina uppköp eller bara sitter och tar igen sig eller passerar flanerande.

Byggnaderna kring torget i en liten stad som Alingsås kastar sig inte över oss som reklamen och trafiken i en modern storstadskarusell. De skiner i stället mot oss milt och vänligt, sluter sig kring oss som för att skydda oss, tar hand om oss.

Många svenska småstadstorg har under senaste åren fått sina innerväggar brutalt söndersprängda av storvaruhusens och stormarknadernas elefantiasisarkitektur. Stora torget i Alingsås har undgått alla saneringsvågor och framstår i dag som en trivsam handelsplats med en ram av gammal fin träarkitektur.

Fina trähus
Den svenska småstaden innehöll i äldre tid timmerhus i en eller två våningar. Vid torget och de stora gatorna låg de största och förnämsta gårdarna. Alingsås har härvidlag inte varit något undantag. Gårdarna grupperade sig kring Stora och Lilla torget och utefter de båda huvudgatorna Kungsgatan och Drottninggatan. De tryggade sig intill varandra med sina lockpanelade fasader med skilda takfall och smala dropprum mellan varandra, som om de ville säga ifrån att de utgjorde var och en sin fastighet men gärna lånade lä av grannen. Under 1800-talets förtsta hälft började man måla sina hus, vilket gjorde att Alingsås blev en stad i falurött, gult och vitt. Taklister och andra utsmyckningar var vita på de gula husen, vita och svarta på den faluröda och grå på de vita.

Centrum sedan 1619
Stora torget som torgplats är naturligtvis äldre än Lilla torget, som skapades efter Lillåns reglering 1750. Stora torget har varit stadens centrum och hjärta alltsedan tillkomsten 1619.

På Stora torget hölls de traditionella marknaderna och torgdagarna. Till 1866 hade man fyra frimarknader årligen men därefter blott två, en vårmarknad den 19 april och en höstmarknad den 7 oktober. Marknader var inte enbart affärsuppgörelser, den var också stora folknöjen. Skoj och bedrägeri, snatteri och fylleri hörde ofta samman med marknadsdagarna och ibland träffar man i domböckerna på aktade och sansade borgare i staden, som i den alltför upprymda stämningen råkat in i ett slagsmål och fått till svars inför rätten.

Stora förråd
Under självhushållets dagar var det bruk att lägga upp stora förråd. Vid höstmarknaden försåg sig borgarna med potatis per tunna, ibland också med en tunna vinteräpplen. Så var det rotsaker av alla slag och vitkålshuvuden för kålsoppan vintern lång och så nedkalkade man många tjog ägg. Smöret var salt och kraftigt gult och fanns packat i större eller mindre tinor.

Under marknadsdagar och torgdagar brukade några äldre personer sitta på handelsbodarnas trappor och sälja bröd och karameller, berättar F W Nyman i sin dagbok från 1882. Bodarna låg nära torget på Kungsgatan. Vid Petter Sandbergs trappa satt "Nunne-Maja" och vid Emil Lenanders fanns en gammal strumpvävare Lundberg och i torgets södra hörn satt färgeriarbetaren Svenssons hustru. De tjänade 8 skillling på riksdalern.

Brobygge
För att komma till Lilla torget och stadens södra delar passerade man den södra bron. Det var en vanlig träbro med brokar av ek, som så ofta fick repareras och byggas om så borgerskapet tröttnade på det och beslöt att välva en stenbro. Den 29 april 1822 bestämde man sig för att börja bygga bron mellan de båda torgen efter en ritning av ingenjör Bäckeman.

En episod kring denna bro gav upphov till att belysningen på Stora torget klarades av. En strumpvävare hade en mörk afton och i en något upprymd stämning trampat vid sidan av bron, ramlat i ån och druknat. De styrande i sta´n blev djupt chockade av denna incident och föreslog att en eller två lyktor skulle placeras vid bron till fotgängarnas hjälp. Olyckshändelsen med strumpevävaren inträffas den 27 januari.

Lykta
Tre dagar senare sammanträdde sjumanskammaren för att ta ställning till ett förslag för belysningens ordnande uppgjort av smeden Pettersson. Man man beslöt att uppskjuta avgörandet för ytterligare utredning och eftersom den mörkaste tiden redan passerat och det för övrigt var nytändning samma dag som sammanträdet hölls så oroade man sig inte för uppskovet. Vid ett nytt sammanträde föreslog fabrikör Kling att en Reverberlykta skulle placeras i hörnet av torget och Kungsgatan, där i dag Konsthallen ligger. Han var övertygad om att denna enda lykta skulle belysa inte bara torgbron utan också hela torget och Kungsgatan. Reverberlyktan, som blev förstlingen i stadens gatubelysning, kom inte på plats som föreslagits. Men när hösten 1824 var till ända konstaterade sjumanskammaren att det icke lyckats från alla directioner få tillräckligt med ljus för att vägleda sig över broen vilket i synnerhet saknades då man med ryggen vänd mot lyktan skulle passera denna. Reverberlyktans tid blev inte lång. Den togs ner, ersattes med ett par lyktor på själva bron och såldes senare till förlagsställaren Kling. Denna episod ut livet kring Stora torget är en så underbar "skön" att den bör räddas ur glömskan och återges läsarna av denna tidning.

Fina trähus
Stora torgets rum eller inneväggar består av vackra trähus tillkomna under 1700- och 1800-talen. I det nordvästra hörnet ligger rådhuset, sta´ns äldsta trähus, byggt 1769 av Patrik Alströmer som privatbostad. Staden köpte byggnaden eller Storegården som den ursprungligen kallades 1831 för att användas till rådhus och skolbyggnad. Rådhuset utgör i dag en omistlig del av torgrummet och framstår med den rosa färgen som en mycket angenäm 1700-talsbyggnad.

I torgets nordvästra hörn låg förr det äldsta rådhuset, som brann ner den 4 oktober 1749 i den första stora branden som härjade sta´n.

Den norra och östra sidan av torget dominerades av de gamla handelsgårdarna, som var viktiga och betydelsefulla i stadens liv. Det var i handelsmannens gård bönderna tog in vid sina stadsresor. Inne på gården kunde de få plats för häst och vagn och sedan gjorde de sina uppköp av sill, kaffe, socker och fotogen och annat. Det är inte osannolikt att Hedéns gårdar utefter den östra sidan av torget härrör från 1700-talet. Annars andas såväl de som den norra sidans trähus 1800-talets snickarkonst.

I torgrummets mitt tronar Jonas Alströmer i dag något skymd och trängd av parkerade bilar på det kullerstenssatta salutorget. Det är göteborgsskulptören John Börjessons verk, tillkommet 1905. Han har utfört en enastående serie av historiska statyer(Magnus Stenbock i Helsingborg är en av dem) för många svenska städer och de präglas av en god, men kanske inte djuplodande karaktäristik.

Plats för fest
Stora torget är inte bara salutorg. Det är ett rum för stora festligheter. När Alingsås firade sitt 300-årsjubileum den 2 september 1919 började man klockan 6 om morgonen med att skjuta "svensk lösen" med 21 skott från några små kanoner uppställda på torgets övre sida. En timme senare blåstes revelj och efter ytterligare en timme sammanringde kyrkan till minnesgudstjänst. Borgmästare Elis Zimdahl gav i sitt tal på torget en historisk återblick av stadens öden och senare om aftonen drog ett fackeltåg genom sta´ns gator till Stora torget där alla facklor samlades i ett stort bål. Och så följde naturligvis leve för stadene.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730328

måndag 2 augusti 2010

Lanthandlare och orderfirmor konkurrerade ut marknaderna

Om man vill uppleva en marknad av mer ursprungligt slag och i alla dess funktioner får man resa till sydligare länder, till städer och byar vid Medelhavet eller till helt andra världsdelar än vår. Inte ens de äldsta i vår generation har sett eller upplevt annat än bleka avtoningar av de gamla marknaderna, som förr var en så viktig del i vår livsföring. I slutet av förra seklet hade man funnit nya former för varuutbytet och lanthandlarna växte i antal och postorderfirmarna hade börjat sin välsningnelsebringande verksamhet som spridare av nya artiklar till de svenska hemmen.

Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.

Staten ville ha bort frimarknaderna
I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.

Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.

Ståndspenning måste betalas
Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!

Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.

Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.

Även stadens köpmän deltog
På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.

Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.

Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.

Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.

Jungfrun bar korgen
Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.

I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.

Petrus skulle sälja en ful ko
De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.

En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19720830